Hej alla människor!

Jag tänkte bara skriva av mig lite till er som vet hur det är att förlora vad man älskar.

Jag skaffade min första iller Lilith när hon var ungefär 1,5 år gammal. Hon är en vacker pastellhona med en underbar personlighet och ett gulligt födelsemärke på nosen. Hon tog mig med storm och trots att hon var väldigt bestämd och ganska självständig så gjorde hon mig så otroligt lycklig. 

Lilith fick senare en kull, en underbart vacker kull på sex små nyfikna individer. De döptes till DeNiro, Tarjah, Theodore, Lucifer, William (nu Bosse) och Ludwig (nu Bertil). Jag älskade dem otroligt mycket och även om jag fick lida pin vid bitträningen så tyckte jag att de var helt underbara. Alla valparna såldes till olika hem utom två, Lucifer och Theo. Jag hade bestämt mig för att behålla Lucifer, den busiga albinon, som sällskap till Lilith. 

Theo kom (tyvärr) till fel hem hela tiden och det slutade alltid med att han kom tillbaka hem till mig. Han blev till slut bitter av allt flyttande och blev tjurig och fräste ofta och högljutt. Vid det här laget hade även jag flyttat till en ny stad, så när han kom till vad han trodde var ännu ett nytt hem var han rejält arg. Han bet mig dock aldrig, bara fräste och gjorde hotande utfall. Men Theo älskade Lucifer och kom bra överens med Lilith. Efter att jag spenderat timmar med att bara leka och kela med Lilith och Lucifer så började även Theo komma fram och lägga sig i knäet, vilja bli klappad och lekt med. En stor seger!

Nu hade tiden kommit för att Dashing Dream Aura skulle få komma in i bilden. Jag fastnade direkt för hennes utseende och när jag pratat med Susan åkte vi och hämtade den lyckliga lilla bollen. Hon var den mest väluppfostrade illern jag någonsin träffat, även om hon bara var några månader gammal. Bet inte alls, bara smånaffs, lugn och snäll och gosig. Lilith uppskattade INTE den nya tjejen i flocken och Theo, som mognade fort, ville genast "bestiga" denna nya exotiska kvinna. Men det ville inte lilla Aura, som skrek och sprang iväg från de två monstren som var efter henne. Lucifer accepterade henne dock direkt.

Jag hade nu alltså fyra illrar, varav en fortfarande letade hem. Theo, som nu hade lugnat sig rejält, förutom om man kom för nära med ansiktet, fick ett antal bud. Så en dag skulle en tjej komma och hälsa på honom. Vi slog oss ner på köksgolvet med honom, jag, tjejen och hennes lillasyster. Först var Theo lugn som vanligt, men efter all uppmärksamhet han fick så blev han upphetsad. Snart hittade tjejen en pipleksak på golvet och började leka med honom och pipa med leksaken. Han följde efter den som förvildad. Jag sa då åt henne att hon måste vara försiktig så att han inte blir för vild, och akta för guds skull ansiktet!

Tyvärr lyssnade hon inte tillräckligt bra och förde pipleksaken för nära sitt huvud, varpå Theo hoppade och bet. Han fick tag i hennes ena näsvinge och delade den på mitten. Hon fick sy några stygn och dagen därpå ringde hennes mamma mig och skrek att hon skulle anmäla mig och att hon skulle skjuta min iller! Jag hörde visserligen aldrig av dem igen.

Efter den incidenten var jag orolig att han aldrig skulle få ett hem. Ett par människor hörde av sig men jag kände mig tvungen att berätta vad som hade hänt för dem, men att det självklart inte var hans fel! Till slut kom det en tjej som faktiskt ville ha honom. Hon hade två hundar och hoppades att han skulle gå ihop med dem, men så blev det inte. Han bet dem, och hon sålde honom vidare till ett par i Gävle som hade en iller vid namn Rocky. Det är det sista jag har hört om honom…

Hemma hade jag nu tre illrar att ta hand om, samtidigt som jag började må väldigt dåligt. Det var som att alla år av mobbing, psykisk och fysisk misshandel av min styvfar och egna far, utanförskap, misslyckanden på grund av sent ställd diagnos (när jag var 18 fick jag veta att jag har Aspergers syndrom och ADD) ja ALLT lades på mina axlar samtidigt. Jag klarade inte av skolan, jag hade stora panikattacker, självskadebeteende och självmordstankar. Jag använde all min energi åt illrarna, men efter att ha blivit inlagd på akutpsyk i Örebro insåg jag att jag inte skulle klara av mycket mer. Jag tog, med hjälp av min pojkvän och min kurator på skolan, det hårda beslutet att sälja Lucifer, i hopp om att lätta bördan.

Han hade tur, han hittade rätt med en gång, fick en illerbästis vid namn Cato och flyttade till Stockholm. Han är lycklig och han lever ett bra liv.

Men mina bekymmer slutade inte där. Jag blev allt sämre och jag hade panikattacker varje kväll, jag skar mig i armarna och sov hela dagarna. Det märktes att Aura och Lilith kände av hur jag mådde, för de blev tystare och fick mindre energi. Det dåliga samvetet jag hade gentemot dem kan inte beskrivas i ord. Jag älskade dem mer än livet, jag ville inte inse hur allvarligt läget faktiskt var. Så när min pojkvän sa att han tyckte att jag skulle sälja dem också, för mitt eget måendes och för deras lyckas skull, så brast världen för mig. Jag visste ju att han hade rätt.

Jag lade ut annonsen och efter mycket om och men hade de båda funnit underbara hem i nya familjer. Och jag var så glad för deras skull.

Det är jag fortfarande. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag saknar dem så mycket att det gör ont, och varje kväll är outhärdlig av smärta. Jag tänker på att det var jag som svek dem, jag var inte stark nog. Jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att vilja ha dem tillbaka från sina nuvarande ägare, men tomheten de lämnade efter sig blir bara djupare. Jag vet att jag inte kommer att kunna skaffa något mer djur förrän jag kommer över min enorma sorg, och det gör mig mer ledsen. Jag är så ensam, så tom utan mina djur. 

Jag tänkte att om jag skriver av mig här, så kanske det hjälper sorgebearbetningen på traven i alla fall. Och då kanske jag kan somna inatt. 

/Sanna