inte en enda som har nåågon aning?

Jag har 2 st som är avkomlingar från en iller från honom. Mina 2 är halvsyskonen Agnez 1½ år (pastell) och Nanooq som 2½ år (albino) ca. Pappan till dessa båda är Eilert, och han är född hos Lennart i Hörby. Här ett foto på pappa Eilert. Dom har olika mammor som är systrarna Tilly (brun och dryga 4 år gamal) som är mamma till Nanooq och Tiffanie (pastell även hon då dryga 4 år) som är mamma till Agnez. Så samtidigt som dom är halvsyskon så är dom kusiner tror jag det blir.

Här är ett på Agnez

Och här är ett på Nanooq

Såg att han hade vita illrar, svag för de ju ;)

Men samtidigt vill man ju ha en "bra" iller.. Att de nu är som det är (tydligen med illerstammen) gör ju att det känns som om de kvittar lite, men samtidigt vll man ju att valpen ska ha bästa möjliga start..

#5 det beror väl mkt på om du tänker avla på valpen i framtiden…

#6  Nej, jag är inte alls intresserad av avel, "bara" en iller som sällskap, man kan ju inte få nog av dessa pälsar, illrar borde klassas som droger ;)

Personligen skulle jag inte vilja stödja honom, baserat på vad jag "hört"… Men ring vettja och ta reda på hur illrarna har det egentligen, eller vad han säger åtminstone…

Förresten, får man skriva namn så här? Blir det inte brott mot PUL?

#8 Ojoj, det tänkte jag inte alls på *Oooo*

om det nu är samma människa som Cato kom ifrån så sa han som hämtat honom där att illrarna bor i minkbur (eller liknande) och föds upp på lågkvalitet hundfoder..

Jag skulle heller aldrig i hela mitt liv stödja hans uppfödning- finns ju en anledning till att han blivit anmäld ett flertal gånger.. Jaja, det är iaf vad jag tycker…

det var väl det jag befarade, annars hade jag inte hört med er härinne.. en stor fördel med detta forum.

Ända negativa med honom är att han har sina djur i sk minkburar, men djuren i sig brukar vara bra. Eilert som jag har som pappa till 3 av mina kullar har gett fina och friska valpar. Dom flesta har varit snälla, men det beror nog mer på hur jag uppfostrar dom. Och Eilert är idag ca 4 år gammal och helt okastrerad fortfarande och mår som en prins. Han bor hos en veterinärsfamilj och har det jätte bra med stora utrymmen att vara på, han är mest uteiller numera. Men han trivs att ligga inne och mysa i knäet när man tittar på TV, det gjorde han iallafall när jag hade honom hemma hos mig i veckas tid vid varje tillfälle.

Lennarts illerhanar (dom flesta) är också väldigt stora, Eliert väger ca 3 kg som mest nu under vintern. Och hans son jag har här hemma (Nanooq) väger ca 2,4 kg trots att han är kastrerad sedan snart 2½ år tillbaka. Även tikarna blir stora, Agnez här hemma väger ca 850-900gr. Och för att vara min tik är hon stor, hennes mamma Tiffanie väger bara 580gr -630gr som mest. Så storleken han iallafall inte Agnez fått efter sin mamma.

hur är deras temperament? menar eftersom de är även till jakt… är de "svårare" än andra illrar?

Ja, det är en grej jag undrat över, då han skriver "till jakt och sällskap".. Hade en take om att jaktillrar var "hårdare" illrar eller vad man ska säga..

#14 jaktillrar är uppfödda för att vara så snälla som möjligt. Alla tamillrar är ju från jaktillrar innan… Däremot kanske de inte får en bra start på uppfostran om de föds upp i bur…

Jag har haft iller ett bra tag men när blev det bästmt att iller heter tamiller som sällkapsdjur? Alltså när blev det en ras? Missförstå mig inte nu?

För jag minns så är är inte tamiller ett bestämt rasnamn på iller. För under en tid så var det prat att man skulle använda fret eller om de stavas freet i stället för tamiller så nu undrar jag när blev det klassat att illern som vi har i våra hem heter Tamiller och inte iller?

För det jag har fått lära mig nu för en massa år sen är att man säger tam iller för att folk ska veta att den är tam och hem/fam uppföd och inte en vild iller.

En tamiller är väldigt olik den vilda släktingen iom att tamillrarna härstammar från jaktillrar som människan haft domesticerade i flera tusen år. På latin benämner man tamiller "mustela putorius furo" och vildiller bara "mustela putorius". Man har alltså gjort skillnad på vildiller och tamiller ganska länge.

För mig så är det vildiller och tamiller. Vildillern bor i skogen och tamillen är domesticerad sedan tja 2-3000 år sedan.

Jag upplever att jaktillrar eller avkommor till jaktillrar har lite vassare temprament men de är inte vildare än sällskapsillrarna.

Vildiller och tamiller är inte samma djur. De är olika i kroppsbyggnad och även hybrider ser oftast annorlunda ut än tamillern.

Om man tar Eilert så är han världen lugnast och coolaste iller som finns. Detta har han lämnat över av till både Nanooq och till Agnez, vist, dom gillar och leka, och då händer det lekens hetta att man får ett tjuvnyp, men aldrig så att det har gått hål.

men de illrarna är de chippade, besiktigade och vaccinerade?? känns inte så seriöst

#20 nej, det är de inte.

Precis, tamiller och Vildillern är helt olika saker. Förr sa man väl mest jaktiller då de användes mycket till jakt. Men egentligen är det ju en tam variant och en vild variant. jaktillern är ju också en tam variant eller hur.
Frett brukar många jaktilleruppfödare kalla sina illrar. Ibland säger dom det om de med röda ögon o ibland säger de det om de som är albino.

varför säver vi vildiller för? Heter det inte bara iller?

#22 se #17, #18 och #20. tycker du fått svar liksom…

# ja men varför köper då folk dem?? kan förstå om någon kanske vill "spara" men måste bli dyrare att göra allt sådant själv

Jag har varit där en gång, jag brukar inte tycka att illrar luktar så farligt, men det luktade vedervädrigt där:/ Och han berättade att han slänger in hela kycklingar/hönor (med fjädrar, eller det låg åtminstone fjädrar överallt) men det är kanske ingen fara med det men det såg inte kul ut.

Sen att dom satt i bur med, men av de jag såg hade de vars en bur (sett ställen där de tryckt in flera i samma). Så jag vet inte.
Han var rätt trevlig, men jag vet inte. Intrycket jag fick var inte speciellt bra.
Dock bet inte någon iller mig iaf, vilket är en positiv sak, men samtidigt så var illrarna så nyfikna när de fick komma ut ur buren att de hade fullt upp med att checka läget ist.

så jag vet inte, jag åkte hem utan iller så hur de är att köpa en iller av honom vet jag ej..vet bara hur det såg ut och intrycket som jag fick.

(detta var 2 år sedan)

Pandae, starkt att inte köpa av honom!!!

#24 Det är det vi som är så emot farmarna undrar oxå. Inte på grund av pengar kanske, utan för djurens levnadsvilkor. Har man inte råd att lägga en tusenlapp extra på en iller som inte vuxit upp så, så har man väl inte råd att operera den om det skulle behövs opereras heller.

#12 Väldigt vacker han är! Helt klart finaste illern jag sett på bra länge. Bra att han bor utomhus är helt övertygad om att illrar mår allra bäst av detta pga att dom då får naturlig dygnsrytm. Från det ena till det andra tror jag även att jakten som jaktillrar får uppleva är mycket bra stimulans och har försökt pusha på Bengt att ut och jaga med Chibbi:)

#27 ja, jakten lär ju vara väldigt bra stimulans.!.. men för en iller som lever näst intill hela livet i bur så är nog även gräsmattan framför huset en bra stimulans… :/

#28..vet inte riktigt vad det har med mitt inlägg att göra..Tanken var att vår iller skulle testa på det då jag och min sambo satt och disskuterade lite om en mycket bra artikel inne på hundar i fokus, som handlade om berikning. Vi började spåna kring ifall man kanske kunde översätta detta även på iller. Då kom just jakten upp.

#29 okej, sorry, trodde du menade på att Lennart inte var så dålig då han använde sina illrar till jakt som var den bästa stimulansen.. men som sagt- bor de i bur spelar det nog ingen roll vilken stimulans de får, bara de får någon..
Tror att det kan vara en bra "extra" berikning som för er i detta fallet då.. :)

Nu har det gått några år. Hur gamla har illrarna från LP i Sjöbo blivit?

Han säljer fortfarande illrar, via blocket. Så det är ganska intressant.

Jag har aldrig blivit frestad av hans illrar då jag tycker att de bilder han lägger upp på blocket är på så fula illrar. De har intryckta ögon… ser helknasigt ut… 🤐

Min första iller, Elvis 1991, var från en farm. Han blev väldigt tam och fäst vid mig, men han bet andra väldigt mycket… Jag har även träffat några illrar från jaktlinjer från Småland och dessa har varit lite ensamsillrar de med. Snälla mot matte men elaka mot husse…

Hur är eran erfarenhet med dessa illrar?

Jag har erfarenhet från farmar iller, inte skåne trakten just men farmar iller. 

Han var den snällaste iller på jorden dock så var han vad jag kallar burinstutionaliserad. När jag fick hem honom så hade jag honom först som alla rekkomenderar fritt i lägenheten, men han satt bara i ett hörn och skaka och bajsade på sig. Jag avgränsade då ett rum till honom(köket) han var inte lika rädd men han blev helt utslagen för han fick ingen ro han sov alltid super lätt. Efter ett år köpte jag en stor papegoj bur som jag inredde med våningar och hängmattor, han blev som en htelt annan iller. Han var jätte glad, trygg och ville många gånger inte komma ut ur buren på hela dagen trots att den stod öppen. Han klarade heller inte av andra illrar alls. Inte ens valpar. Han bara låg på marken kissade, basade och skrek verkligen skrek. Så han var definitivt en ensam iller

Jag älskade min Odis och han var speciell, skulle aldrig ångra att jag köpte honom. Tyvärr gick han bort 2011 bara knappt 4 år gammal pågrund av hjärtfel i linjen. 

Mina illrar idag är båda från Dashing Ferrets i Uppsala dom är helt annorlunda. Mycket mer människosociala, vill vara med, älskar puffar^^ Gillar utrymmet att få springa av sig och busa. Och dom går ihop med nästan alla ilrlar

#32 Många jaktgubbar byter väl illrar med varandra så de har väl samma linje, eller? Tänkte på det där med hjärtfel.

Ingen aning faktiskt, men en farmare i härryda(som jag köpte Odis av) har även seriösa uppfödare köpt av honom och använt djur från honom i sin avel så hjärtfel kan nog ligga och lura i många linjer även hos icke farmar uppfödare.

Det var av detta hjärtfel som jag valde Dashing Ferrets uppfödning för där finns det linjer som är helt utländska. Och jag ville ha det. Det är ju en chansning det också egentligen då det inte finns nåt som säger att utländska illrar är bättre. Det är bara min logik som säger att om man blandar genpoolen lite mer så får man lite mer genetisk variation som borde vara hälsosammare.

#34 Fast många färgavlade tamillrar härstammar från väldigt inavlade illrar som kommer från samma ställen och detta finns det ännu mer av i utlandet än här i Sverige faktiskt ;)
Man kan hitta guldkorn i Sverige så väl som i utlandet så när det kommer till just den aspekten härstammar nog fler illrar i utlandet från inavel än de illrar som är från svenska linjer. Det man kan gå på är ju tex hur länge en viss färg har funnits och avlats på. Blaze och panda är kända för att ge döva illrar som även kan ha fel på nervsystem och andra organ. Angoran när den kom var också kraftigt inavlad men är betydligt mer utblandad idag (synd tycker jag att så många fancyfärger har blandats in, skulle vilja se viltfärgade angoror från rent viltfärgade linjer) och så har vi blackself som är en relativt ny färg som härstammar från Tyskland från färgavel/inavel och har haft stora problem med både exteriör och kryptokism… För att ta några exempel ;)

Inaveln i sig är ju egentligen inte ett problem. Alla våra hund och kattraser är ju framtagna på grund utav inavel. Vad som däremot blir ett problem med inavel är när man får en negativ gen som man struntar i och fortsätter avla linjen ändå. 

Sund inavel avlar för att få fram önskad färg men avlar bara på samma par så länge positiva aspekter finns. När en negativ aspekt dyker upp avbryter man inaveln i linjen, tar in en förälder med helt nytt blod och fortsätter, på så sätt får man inavel men utan negativa aspekter(sedan smiter någon negativ aspekt med ändå men detta är grundtanken) 

Dålig inavel fortsätter avla på samma linje trots negativa konsekvenser och då blir ex hjärtfel väldigt vanligt. Detta är ju vad som händer med farmar illrar, farmarna har antingen inte kunskap eller bryr sig inte när negativa drag kommer utan fortsätter och om man tittar på den kullen som Odis kom ur så har vad jag vet 8 utav 13 valpar dött tidigt pågrund utav hjärtfel så där är ju det felet inavlat väldigt starkt, och om det är så starkt så har jag valt att undvika linjer som inehåller illrar från den farmare som Odis kom ifrån. Jag chansar istället på utlandet, men jag kan ju ha otur och ha råkat på värre skit än vad Odis hade, det vet jag inte det får jag se, men för mig kändes det bättre att testa nåt nytt=)

#36 som du kanske läste i mitt tidigare inlägg så har flera defekter följt med den utländska inaveln. Jag tror att du generaliserar ganska grovt nu när det gäller farmer och i grunden sitter vi på några av de bästa linjerna skulle jag vilja påstå, det är efter inblandning av utländska illrar när nya färger och teckningar blev populärt som många nya problem har kommit. Det är väl alltid en chansning när man köper iller men det jag menar är bara det att för att det är fler illrar utomlands så betyder det inte att det är större genpool och mindre inavel.

Jag tror inte att man kan räkna jaktillrar till farmillrar.

När jag kollade runt lite var det flera jaktilleruppfödare som var emot inavel av någon form, men om de inte har stamtavla på sina djur är det ju klart att de kanske inte kan hålla så stor koll.

Jag pratade med LP tidigare idag och frågade lite, det var svårt förstås att få så mkt info per telefon pga diverse handikapp. Men hans illrar lever 9-12 år som mest, enligt hans egen utsago.

Nu är jag nyfiken på om de som haft iller från honom. Om ni inte vill skriva i tråden så skicka pm. 😃

#38 du får inte glömma att burillrar ofta lever i naturligt ljus, naturlig temperatur, går okastrerade och lever inte på torrfoder. Några miljöbetingade faktorer som bidrar till färre sjukdomar och längre livslängd. De har inte heller samma benägenhet att skada sig eller få i sig olämpliga föremål pga deras strikta levnadsförhållanden. Det är en aspekt man måste ta med när det gäller livslängd.

#39 Mja, det där med livslängd… Jag har märkt att livslängden på tamillrarna gått ner vässentligt de senaste 20 åren. 

Ingen verkar ju heller veta vad som är normal livslängd. Jag tycker det är ganska så stor bredd att säga mellan 5 och 15 år. Den äldsta illern jag träffat var 14 år, han blev 15-16 år gammal. Det var på nittiotalet. Flera av de illrarna som den tjejen hade blev mkt gamla. De bodde inne, i lägenhet.

Som jag berättat många gånger tidigare kom Irma från Lennart ursprungligen. Snällare, pålitligare och piggare iller har jag aldrig ägt eller träffat. Nästan 5år gammal var/är hon fortfarande lika aktiv som när hon var ett halvår gammal. Inte en sjuk dag i hela sitt liv. 100% på lådan och den enda iller jag vetat med 110% säkerhet ALDRIG skulle bita mig i ansiktet ( men slicka snor i näsan, det är gott… :S ). Har varit hos LP och hälsat på några ggr, mest för att prata jakt, illerhälsa och jägarnas syn på barf, kolla hur hans djur mår osv. Har träffat några av hans gamlingar som trots sin ålder varit i fint skick. Ingen av hans illrar behöver vara hungriga. Finns alltid gott om käk, alla är muskulösa och några är riktiga små tjockisar. ( Jag gillar dock verkligen inte att man sätter illrar i bur, det måste jag poängtera, så att ingen tror  något annat!!!  Men man kanske samtidigt respektera andra människors val och ta nytta av den kunskap jägarna faktiskt besitter istället för att bråka… ) Vad jag vet om LP och en annan mycket duktig illerjägare utanför i Hässleholm, så är dom extremt noggranna med att inte avla på djur som är släkt. Vem som helst kan be LP visa sina små anteckningsböcker där han skrivit ner parnings/ kull-datum och föräldrars härkomst. Dom är noggranna! ( Det roligaste av allt är att dom är väldigt kritiska och ganska nedlåtande mot "alla tanter" som avlar finillrar utan minsta hänsyn till den korta livslängd som finillrar har.. höhöhö ) Personligen måste jag säga att jag upplever en vildillerkorsning som betydligt piggare, galnare och mer aktiv än den sk finillern. Lättare att träna och mer roade av promenader i ur och skur. ( Jag har å andra sidan bara haft tre vildmixar/ jaktillrar mot två finillrar, men ändå…) Självklart kan jag inte svara för illrarna från alla andra galna j-ar som föder upp illrar med defekter i skitiga små utrymmen, men LP gör det bästa han kan, utefter sina erfarenheter och kunskaper. Man ska väl inte heller glömma att det skiljer x antal generationer mellan honom och dom flesta som är aktiva här inne.. Jag rekommenderar verkligen ingen att handla iller av random uppfödare, varken jägare eller privatperson. Jag hade aldrig själv köpt iller från jägare, men Irma har ändrat på min syn lite grand. Men man MÅSTE ta sitt ansvar att inte stötta verksamhet som är lagstridiga, eller illerfientliga om ni förstår vad jag menar. Man kan inte döma ut alla illerjägare som profitsvin heller. Det finns säkert många som älskar sina illrar lika mycket som vi gör och tar hand om dom därefter..  Jag hoppas i alla fall innerligt att rymmaren Irma kommer tillbaka hem igen. Är helt övertygad om att hon skulle blivit min rekordiller i friskhet och ålder! Kanske har hon större chans att överleva ute eftersom hon faktiskt är väldigt mycket vildiller.. Hoppas hoppas…

#40 en viktig del i det du skriver är att denne med gamla illrar hade iller på 90talet, när du fortfarande kunde ha illrar som var tillräckligt friska för att klara av det mesta egentligen. När jag skaffade iller i början av 2000-talet kunde man fortfarande se "de sista" tamillrarna som levde över 9 år.. Efter det blev det riktigt sällsynt, på gränsen till obefintligt. Jag vill påstå att det var i slutet av 90talet/början på 2000-talet som den riktigt hårda aveln började bland våra sällskapsillrar och plötsligt sjönk meddellivslängden ännu mer och illrarna blev mer känsliga för miljöpåverkan. Och här får vi inte heller glömma att många farmare såg vad som sålde bäst och började avla på fancytecknade illrar som sålde bra. Ska jag vara ärlig tyckr jag redan att många illrar ser friskare ut som äldre redan nu, då många valt att barfa, ha illrarna ute och ha lägre temperaturer inne, naturligare ljus, plus att kirurgisk kastrering inte längre går på rutin. Självklart påverkar även det genetiska, men idag har miljöpåverkan en stor del i en illers livslängd. #41 bara för att de går som sk jaktillrar så behöver det inte betyda att det är vildmixar. Personligen tycker jag inte att någon är mån om sina djur om man säljer till vem som helst som kan betala (har hämtat 2 akutillrar, en som skulle avlivas och suttit i bur i 1,5 år, båda från LP) och det man stödjer när man köper från farm är illrar i bur plus att farmarna bidrar stort till den enorma sjö av omplaceringar som kommer ut på blocket varje höst. Kan vem som helst köpa är det otroligt många olämpliga illerägare som köper och sedan omplacerar.. Så även detta stödjer man.

#36 det är inte omöjligt att få reda på sjukdomshistorik om utländska illrar. Det behöver inte vara lika mycket chansning som du verkar tro.

42: Vem har sagt att jag tror att jaktillrar är synonymt med vildmixar? Jag är mycket medveten om att det inte är samma sak. Av mina tre jaktillrar har två varit mix med vildiller, det var det jag menade när jag skrev som jag gjorde.  För övrigt har LP haft iller betydligt längre än sedan 90-talet… Om det var honom du syftade på. 

Dessutom är det mååånga som ljuger sig blå i nyllet när dom hälsar på hos seriösa uppfödare också! Jag skulle kunna säga att alldeles för många uppfödare säljer till någon dom tror är lämplig också! Det är bara inte lika många finillrar i omlopp som farmarillrar, alltså ser det kanske ut som om fler farmarillrar omplaceras, även om det kanske inte skiljer så jättemycket rent statistiskt.

#44 " (Jag har å andra sidan bara haft tre vildmixar/ jaktillrar mot två finillrar, men ändå…) " Kan lätt tolkas som att vildmix och jaktiller skulle vara samma sak. Förövrigt finns det absolut inget som heter "finiller" då det antingen är tamiller, jaktiller eller hybrid/vildmix ;) och om man ska vara sådan så är det nog säkert 50% farmillrar på utställningar ;) Hur mycket vilt är det i Irma?

och vad är egentligen en jaktiller? det är en iller som arbetar med jakt, men det är inte en specifik underart :) vildiller och tamiller är en stor skillnad, men en jaktiller är bara en tamiller med ett jobb.

#46 jag håller verkligen med dig. Idag är det samma illrar som kallas jaktillrar som används i jakt och som sällskap. Det är ingen skillnad på hur de avlas egentligen (alla uppfödare har väl olika mål men ni förstår poängen). Jag kan säga att en av mina bästa jägare var min första iller Dexter som var döv, hade kroppsbyggnad som en räka och som var helt från tamillerlinjer. Han tog grodor på promenaden (innan jag hann reagera), han råkade attackera en kanin genom galler och tog en mus när vi var ute och gick med honom. Hade jag tagit med mig honom på kaninjakt hade han nog arbetat väldigt aktivt och varit en duktig jaktiller.. Vad är skillnaden?

Min första iller Grizzly var köpt hos en privatperson. Som avlade illrar för jakt fast de hade sina illrar hemma på gården. Han var ju en tamiller, men hans föräldrar jagade. Grizzly fick ju aldrig jaga någonting i hela sitt liv men han hade ju kroppen för det. Lång smal och snabb som sjutton.

Finillrar för mig är illrar som kommer från hem/ uppfödare där man faktiskt bryr sig om att kolla linjer, försöker förhindra att defekter som hjärtfel och likn sprids vidare. Jag snodde uttrycket finillrar från gubbarna eftersom jag tyckte det var ett ganska roligt namn! ;)

Med jaktiller menar jag illrar som avlats efter goda jaktegenskaper. Det ska vara lagom aggressivitet, temperament, storlek osv. Jägare vill ju sällan ha kelgrisar, av dom jag träffat i alla fall! :)

Vad LP sade då, när jag hittade Irma, rymde hennes mamma vid en jakt och kom tillbaka lite tjockare än vanligt… Alltså hälften.  Merlin, min första iller har jag ingen aning om längre. Det var nästan 20 år sedan.. Men det var sting i honom. Helt sjövild och alldeles bedårande galen. :D