Jag har alltid vetat vad en iller är efterosm jag sett kort och pappa har berättat mycket historier om sin iller Siggy som han hade innan jag föddes. Men första gången var nog när jag träffade skrollan fast hon var inte min då. Då satt hon i en transportbur på toaletten för att ägaren skulle hämta något hemma hos min "syster" men då vågade jag inte hälsa på henne.

Sedan fick jag höra att hon skulle sälja henne så att då tjtade jag på pappa så att vi skulle ta henne. Så första gången jag höll och hälsade på en iller var när jag hämtade henne. Nu efteråt så känner jag att jag hade värkligen tur att pappa vet så mycket om dom, för tänk om jag hade hämtat henne och knappt visste vad en iller var !

gjorde det klassiska misstaget att impulsköpa min första iller ;)

Bodde i Milano, och hade varit utan djur för första gången i mitt liv i ca 6 månader. bestämde mig en dag för att köpa ett husdjur. så jag tvingade med min pojkvän till en stor djuraffär. gick runt å tittade på alla djur å funderade på kanin, råttor eller hamster. Men sen fick jag syn på ett litet terrarium med iller i. Hade sett iller en gång innannär jag gick förbi en djuraffär, sen berättat det för mamma, som blivit vansinnig för "illrar e ju vilda djur". Hursomhelst, så står jag å tittar på de sötaste ilrar man kan tänka sig när en kille som jobbade där kommer fram å frågar om jag vill hålla. Sen var det klipt! han lade jajja i min famn, som gäspade, slickade mig på handen å somnade. Då var jag kär. Jag fick råd om vilken mat hon skulle ha, och att jag var tvungen att köpa en bur. sen stoppade de henne i en liten papperskartong (!!!!!) å vi åkte hem. efter en vecka insåg jag att hon inte trivdes i buren så hon fick springa fritt. 2 månader senare hittade jag en butik som bara hade illerprylar, och ägaren var uppfödare. som tur var hade jag jajja med mig, och efter 3 sekunder fick jag mig en sån utskällning att jag knappt visste vad jag hette. Jag höll på att ta livet av henne med det dåliga fodret jag gav henne. Vitakraft menu, mer passande till en gnagare än en iller. Hon var då ca 4 månader och vägde knappt 400 g, och visade många tecken på undernäring. sen bytte vi foder och hon blev hur fin som helst, efter det bestämde jag mig för att lära mig allt jag kunde om iller, för inget djur förstjänar att lida för min okunskap.

Köpte min första iller på en djurmarknad i Vrigsta för 10 år sedan. Min dåvarande sambo ville köpa en hamster och när min far fick se illrarna så sa han på skoj att köp en iller, det är ju lite mer djur. Så visst, hem kommer vi med en liten Gizmo som kostade 150:-.

Totalt impulsbaserat köp som jag idag ångrar. Visste nada om iller och det var inte lätt att hitta info om dem. Jag ångrar inte att jag köpte iller men jag ångrar sättet jag köpte på.

Visst Gizmo blev bra ändå även om han bodde på våran toalett den första helgen och käkade kattmat och leverpastej. Speciell, lite bitsk mot nya människor men jisses vad han och jag älskade varandra.

Jag köpte min första iller i djuraffären. Gräsligt, jag vet. Det var en liten albinohona. Jag sträckte skakandes in min hand i buren till henne och kvickt som sjutton kastade hon sig upp i min utsträckta hand och lade sig till rätta som en liten kringla. Jag var fast. Jag hämtade henne dagen efter.

Tyvärr fick vi göra oss av med henne då BVC gav mig en sådan utskällning att jag inte var vatten värd. Det här hände för 12½ år sedan och då var illrar mördarmaskiner som inte gick att ha i närheten av barn.

Efter att andra barnet blivit lite äldre, 5 år, så flyttade Ior hem till oss. Sedan har de ramlat in en efter en här i huset.

Förbered er på en lång läsning då:

Jag började med att ha råttor och råttuppfödning för sällskap (ingen ormföda här inte). Jag hade väl haft råttisarna i ca 2 års tid när jag började märka att jag var snuvig och att mina ögon rann som bara den. Så jag förstod att jag hade blivit allergisk mot något. Så jag fick tagit en test då jag är njurtransplanterad, så vill min doktor det. Så sagt och gjort så åkte jag upp och fick ta ett sk. pricktest där vissa djur och annat kollades. Det visade sig att jag var allergisk mot tall, gran (vilket ströet som råttor går på oftast är gjort på), och på bl.a vissa delar i deras matblandning. Dock inte råttisarna själv, men jag kunde inte byta ströet mot något annat, så det fick bli så att dom råttisar som var under 1 år, såldes. Gamlingarna som var över 1 år och upp till 3 års ålder, omplacerades till en kompis. Som också fick alla grejerna jag hade köpt och gjort till råttisarna.

Nu stod jag utan djur, och jag visade också svagt att jag var allergisk mot katt och hund, hund visade inte lika mycket som katt, även om katt var minimalt. Men det är tillräckligt för att nosen ska killa och ögonen rinna på mig, så även för hunden.

Nä, så jag ville ha ett annat litet djur, så jag var inne på lite olika hemsidor och tittade, det var för allt från suggargliders till fiskar. Men så kom jag in på STIF:s hemsida, satt där inne och tryckte mig runt, kom då in på sidan där det stod om illrar som sökte nya hem. Där stod det att läsa om Dino bl.a, det var något med denna iller som gick rakt in i mitt hjärta. Det stod att läsa följande " Illerhane som vi kallar för Dino söker nytt hem då han inte kommer så bra överens med mina egna här hemma. Dino hittades vid en vägkant nere vid Lund, där han var utsatt i en bur." Jag ringde upp och frågade om Dino var kvar, och det var han, frågade om jag kunde komma ner och titta på honom, och det gick bra. Vi körde ner en regnig och blåsig augusti dag 2000, när vi kom ner möttes vi i dörren av 2 illrar, men ingen av dom var Dino då han var i köket. Illrarna som var ute sattes in i ett annat rum, och Dino fick komma ut. Han klättrade uppför mitt ben och rakt in i mitt hjärta den illern. Han var en riktig nallebjörn, snäll som få och visade inga tecken på att bita. Det ända han hade som kan kallas olat, var väl det att han satte tänderna på huden när han ville ner. Men när han väl kom hem, så slutade han med detta.

Tyvärr så fick jag inte ha min älskade Dino mer än i ca 9 månade då han drabbades av ändtarmscancer i januari 2001, och den 10 maj 2001 efter att ha operarat honom en gång i januari för det, så återkom cancern i maj, och då ville inte veterinären operera en gång till då det bara hade gått ca 4½ månad mellan gångern. Och Dino var ingen dununge precis, han var minst 6½-7 år när jag tog hand om honom, inte dom ca 3 som det talades om i annonsen om honom. Men han fick en bra tid iallafall, och han hann med att få en kompis som han var en riktig hönsmamma åt, nämligen min första vildillermix Aslan. Men det är en annan historia.

Min pojkväns syster köpte Berit när de bodde i Grekland hon ahde suttit instängd i en liten bur i över 6 månader.. konstigt nog så är hon den snällaste illern jag träffat har aldrig bitigt någon.. hon blev inte hanterad i affären så jag tycker att hon skulle vara lite bitter på människor.
Jag var på över 20 djuraffärer i Grekland (dom finns i varje kvarter)  och den ända det fanns någon iller på var den där de köpt Berit där satt nu en pastell hane på 10 månader brunstig och instängd han däremot högg mot allt som närmade sej. illrarna därifrån är importerade från Sverige. någon som vet nån som exporterat illrar till Grekland? Men Berit satt i bur när de bodde i Grekland och fick katt mat men det är inte så konstig på grund av att i Grekland importera de exotiska djur utan att kunna något om dem..

Min syster hade varit och hälatpå någon och hon hade en iller . Den illern brukade sova i soperna och det var då jag föräldskade meig, jag vill ha ett lite skräpigare djur än vad som är vanligt. ett outsiderdjur som passar mig ( itne för att jag sover i soperna, men ni fattar)

fast jag träffade aldrig någon iller förrens samma dag som jag hämtade hem Amy..

Jag fick kontakt med ägarna till den första iller jag träffade via iller.ifokus (sarae). Jag fick telefonnummer till ett par är i umeå som hade en illerkille på 4 månader. Jag var nervös men ringde ändå och fråade om jag och Björn fick komma hem till dem och träffa honom. Det fick vi så klart, Hanna är en sån darling :)

Det första vi lade mäske till när vi klev innanför dörren var lukten. Det luktade inte illa, men helt olikt något annat jag kännt, men defenitivt djur. Och starkt! Liksom sött i hela lägenheten. I nästa sekund fick jag syn på Zion som låg och sov på en fäll på en sittpuff, och jag blev så glad! Han var något av det finaste jag sett! Han har dessutom en ganska ovanlig teckning som jag aldrig hade sett på bild förut (tror han är sk. panda eller blaze). Och jag minns att jag tyckte att han var så liten :) Jag hade föreställt mig illrar mycket större. Men han var ju bara 4 månader också och inte helt färigväxt.

Sedan satt vi där i några timmar och drack te och pratade iller. Zion busade och gömde mat och rotade igenom våra väskor. Jimmy visade alla sår han fått när han busat med Zion (han är nu världens snällaste och bits aldrig). Jag var helt klart fast efter detta första besök även om det var en rejäl reality-check om vad det faktiskt innbär rent praktiskt att ha iller. Björ var dock inte lika övertygad trots att han satt och mös med Zion och tyckte han var ett trevligt litet djur. Nu säger han att han inte fattar vad hade så emot illrar från början, de är ju ett av världens bästa djur! Haha, det visste jag ju redan fån början att han skulle tycka :P