Igår var det en sorgens dag här hemma. Fick säga hejdå av två pojkar som jag tillbringat 6 år tillsammans med.

Oliver kom till mig som 1-åring från Skåne. En omplacering som inte gick på lådan och därför skulle flytta.

Nalle kom som liten, liten skrutt upphittad mitt på ett torg i stan. Skulle vara hos mig i akuthem men flyttade rakt in i min flock och fick stanna.

Oliver har haft insulinom ett tag och gått på medicin men ändå mått bra. Nalle har fått chip för binjuretumörer och varit pigg och glad på det.

Men de senaste veckorna har Oliver sovit mer och mer och Nalle hade helt plötsligt slutat att busa.

Var och tog blodprover förra veckan, Olivers var ok och Nalles låg på gränsen. Skulle tillbaka för ultraljud och blodprover igår.

Jag vet inte varför jag som illerägare sen så många år tillbaka tror att jag kan åka in med en 6-åring och en 7-åring som båda redan har någon form av cancer och så ska veterinären bara fixa så att allting blir bra igen.
Jag tror verkligen på det.

Oliver mådde verkligen inte bra och denna veckan vi har fått vänta på att komma tillbaka har varit jättejobbig. Nalle har ju liksom bara varit trött. Det dör man ju inte av.

Jo, tydligen gör man det.
Jag fick inte någon med mig hem:(
Jag var verkligen inte beredd.

Det är så konstigt här hemma nu. Oliver hade en speciell plats han brukade ligga på och sen brukade alltid Nalle (bästa kompisen) och Molly stapla sig ovanpå. Det är ingen alls som ligger där nu.

Och Nalle…alla människor borde ju ha en Nalle.
Att han inte finns är helt galet.

Och precis som 2010 när jag förlorade tre stycken på två dagar så lär samma sak hända här.
Det var egentligen Snuffe jag skulle bokat tid till från början. Min döva 8-åring som blivit väldigt gammal och skruttig.
Att de ska hitta någon ungdomens källa till honom känns väl inte som någonting att hoppas på, men den här tiden känns ju inte riktigt som om jag orkar boka.

Finaste, finaste Oliver.