Super bra Jossan! jag funderar själv på att avsäga mig mina platser på Ängla just för rädslan att bli smittad då mina illrar inte varit i kontakt med några andra illrar och flera av mina är äldre. Just för att folk tar med ev smittade djur till såna här saker. Så hatten av till dig!

Jag likaså fick ett PM igår om att Willow varit i kontakt med eventuella smittbärare och som Jossan har jag valt att dra tillbaka anmälan till utställningen i november. De enda illrar Willa får träffa nu är Jossans i ett par månader framöver.

Mina är sedan ett tag avanmälda från samtliga utställningar och sitter i karantän.

Det finns möjlighet att göra ett PCR test för FECV på ett lab i frankrike, dit det är betydligt lättare att skicka prover till än USA. Nackdelen här är att det inte går att finna "bevis" för hur trovärdiga provsvaren är för just detta labb. Vilket i teorin innebär att även om man får ett negativt svar kan man nog inte helt lita på att det verkligen är negativt, på samma vis som att man inte helt kan lita på ett positivt svar. Men vill man skicka prover går det bra. Det kostar ca 39 euro för prov på en iller och det man gör är en "rectal swab", stoppar i ett kuvert och skickar ner, efter att man har betalat in provkostnaden på deras konto.

http://c-a-l.oxatis.com/

Jag kommer att åka till de 2 utställningar, Viking Ildern och Änglaillern, som jag anmält illrarna till i år.

Illrarna kommer att bäras fram till domarna i mina egna transportburar och kontakt med övriga än domarna minimeras.

Är FECV en virussjukdom och i så fall finns nån behandling mot den?

#5 Den är väl en form av ett coronavirus och vad jag vet finns det inget man kan göra om man har fått viruset. Det finns ingen behandling mer än att man kan behandla följdproblemen som uppkommer…

Först vill jag säga att jag tycker så otroligt synd om de illerägare vars illrar dött efter en kamp mot det här. Så fruktansvärt.

Jag undrar lite om någon vet lite mer om det här med karantän. De flesta säger 6-8 månader. Hur vet man att det är tillräckligt, det är kanske 9 mån som är den magiska gränsen. Eller kan det vara så illa att illern alltid kommer att bära med sig det resten av livet, mer eller mindre?

Vet man någonting om detta alls?

Rekomendation är att kolla upp var din närmaste jourveterinär finns. En iller som börjar kräkas eller har kraftiga diarrer blir mycket fort uttorkad och behöver vätskas upp. När Meja var dålig i somras tog det ungefär tre timmar och fem sex kräkningar innan hon var såpass utslagen att det gick att röntga henne utan alltför stora problem.

Är det över en timme till jourveterinär skulle iaf jag ta kontakt med distriktsveterinären som finns och förklara att man ev. kan komma att behöva hjälp med uppvätskning av en iller innan man beger sig till en klinik. Många distriktsveterinärer är sådär halvglada inför att ta emot iller så det kan ju vara en ide och ringa och berätta vad man behöver hjälp med och varför. En enkel vätskebula i nacken ska dom utan problem klara av att lägga. Det kan vara livsavgörande.

I övrigt är det väl att vara försiktig med illerträffar framförallt. Utställningar tror jag inte är lika illa med tanke på att hygienen numera sköts mycket bra men är man mycket orolig så är det självklart alltid lika bra att avstå.

#7 Jag har ingen aning. Man får väl hoppas att karantäntiden är väl tilltagen och att illrar inte smittat under den tiden.. Men illrar som varit sjuka verkar ju inte ha smittat andra illrar senare efter att sjukdomen försvunnit. Men man vet ju aldrig..

Jag fick höra om det här igår och är galet glad att mina inte träffat andra illrar. Men, hur kom det igång igen? Vi var ju i princip av med det, hur hände detta? Börjar det kartläggas så att man vet vilka illrar som är smittobärare?

Usch, satt och grinade på bussen då jag läste om de som dött. Så ledsen för ägarens skull.

FECV är ett virus, och virus går i cykler helt enkelt vilket gör att man kan vara rätt så säker på att det kommer tillbaka med intervaller. När viruset "försvinner" efter ett uitbrott (alltså att illrar slutar insjukna) är det egentligen inte för att viruset i sig är borta, men för att många blivit utsatta för det och utvecklat en typ av resistens. Sedan går det en tid, generationer skifat bland illrar och plötlsigt får viruset fäste hos en individ som aldrig vart utsatt för det. Dessutom muterar det ju även hela tiden, vilket innebär att de illrar som utsatts för det vid senaste utbrottet kanske inte alls har någon som helst ressistens mot det och då börjar det gå runt igen. I Usa kommer det och går, precis som i många Europeiska länder. De hade ju evt. ett litet utbrott i Norge förra året, i Finland har det kört runt ett tag, och ja, det ser likadant ut i många andra europeiska länder. Det är i princip omöjligt att spåra viruset, vart de kom ifrån, för man hamnar alltid i en återvändsgränd. Som det är nu är det flera helt orelaterade fall, illrar som inte varit i vare sig första, andra, tredjehands osv. kontakt med illrar i te.x sverige som vi gissar bär på smittan.

De illrar som tragiskt nog har avlidit utav det här i år har precis som sist avlidit utav sviterna af sjukdomen, vilket självfallet inte gör det ett enda dugg mindre tragiskt.

#11 Jag vet… Helt fruktansvärt :(

#12 Men det har väl gått mycket fortare i år från det att illrarna som dött har blivit smittade tills det att de dör?
Det är verkligen fruktansvärt tragiskt.. Jag lider med deras ägare..

Ja visst är det hemskt när en iller dör pga magsjuka. Tro mig jag vet.

Jag är en av dem som är drabbad av ett dödsfall pga magsjukan. Jag har inte orkat eller haft större lust att prata om det då jag själv mår jättedåligt över att ha förlorat xena. Dem berörda är informerade.

Xena blev däremot inskickad på obduktion pga av omständigheterna. Hon insjuknade några dagar efter att mina andra illrar blivit dåliga och hon av alla trodde jag var den som inte skulle dö. Har ju en som har lymfom här hemma och så dem andra är ju äldre. Jag har dock inte fått svar än på obduktionen och det är ju snart 6 veckor sen hon skickades in.

Mina illrar har inte träffat några andra illrar sen magsjukan kom hit och så kommer det fortsätta.

Jag hade en amälan till änglaillern men han anmäldes innan magsjukan utvecklade sig. Däremot har jag inte haft ork att avboka. =( Nu spelar det ju dock ingen roll pga att den är inställd.

Men av vad jag vet så är jag en av få som har förlorat en iller pga det här nu när det har börjat florera igen.

Jag är jätteledsen över att min Älskade Xena inte finns längre.  Men nu är det som det är och livet går ju vidare. Har ju 5 andra underbara illrar jag måste rå om och ta hand om.

Eller jag kan ju inte säga att hon har dött av en viss sak förän obduktionsrapporten dyker upp. Då får jag ju ett svar.

Jag beklagar din förlust Madde :(
Det är hemskt att förlora en vän i sjukdom men det är en sak när de är fulla i cancer eller liknande, men det här…
lite extra rädd blir man ju när det är dom man själv tror är dom starka och friska som inte överlever den.. :(

Det är ju bara att hoppas att det vänder för de illrar som fortfarande är sjuka nu så de blir bra igen. Och att dödssiffran har stannat nu.

Tycker 2010 har varit ett riktigt skit-år på illerfronten. Otroligt många illrar som dött, förlossningskomplikationer, djur som söker hem överallt och så magsjukan ovanpå det.

MYCKET bra tråd Jossan!

Mina illrar fick ju trolig FECV för några veckor sedan och det var det värsta jag har varit med om. Jag vill inte att någon annan iller ska råka ut för det. Mina illrar Love, Alice och Freija insjuknade med ungefär 12 timmars mellanrum. Freija blev så svårt sjuk att hon fick vårdas med dropp på Blå stjärnan. Love och Alice klarade sig med vätska under huden. Tänkte dela med mig av det som räddade livet på mina små till de som kämpar med magsjukan nu..

1. Dropp eller vätsketillförsel samt vitamintillförsel hos veterinär. Tror att de fick A, D och B-vitamin, men kommer ej ihåg riktigt var liksom mycket virrig själv just då..

2 Vätsketillförsel 10 millilter var fjärde timme dygnet runt till avföringen var någorlunda fast. Vätsketillförseln som jag använde var vatten med vetegroddsolja i och laktosfri grädde blandat med vatten och mosad i/d- mat (mjukmat för katter finns hos veterinär) Mata med spruta indränkt i vetegroddsolja eller sked, illrarna brukar INTE vara samarbetsvilliga..

3 Isolering från övriga illrar

4 Tömning av toalådor 2 ggr/dag samt desinfeksering av toalådor (2 ggr/dag) och bur (1 ggr/dag) med städmedel för burar (finns i zoo-affärer)

Veterinärerna rekkomenderade i/d-mat (näringsrik mjukmat för katter) och två sorters näringspasta för att stoppa diarrèn (kommer ej ihåg namnen..) Detta ratades helt här hemma av pälsangels…

OBSERVERA att magviruset inte bara ger grön illaluktande avföring. Love kräktes och bajsade blodigt slem och vätska. så det kan se olika ut. Sjukdomsförloppet gick på några timmar. Freija blev jättedålig på bara en timme.

Idag mår Freija bra. Alice är smal men pigg. Love är forfarande skinn och ben och har i dagarna haft ett återfall.

Det verkar som om illrarna även blir lite matkräsna av sjukdomen..Här ratas just nu allt utom vitalin.

Jag kommer hålla pälsangels isolerade från andra illrar lite längre än den rekomenderade isoleringstiden 8 månader för att vara på den säkra sidan. Ett virus kan man aldrig hindra helt, men vi kan alla hjälpas åt att försöka förhindra viruset att få fäste. Ett corona-virus går inte att utrota då det inte finns något botemedel mot det i nuläget. Därför är det viktigt att alla hjälps åt INNAN det får fäste.

Låt inte FECV bli en sjukdom som det talas tyst om. Dags att lyfta fram det i ljuset så att inte fler illrar dör.

#20 "Låt inte FECV bli en sjukdom som det talas tyst om. Dags att lyfta fram det i ljuset så att inte fler illrar dör."

Kunde inte sagt det bättre själv!
Jag vet att du har kämpat för dina små! Hur länge fick du mata dom med vätska och a/d-mat i spruta?

Jag vet, vid förra stora utbrottet av magsjukan, att illrar som blev smittade ibland mer eller mindre matvägrade. Kanske beror det på att de mår illa av maten..?

#21 Högst troligt, vi människor reagerar ju ofta på samma sätt. Det kan även vara en förklaring till att de kan bli selektiva i sitt matval (om man nu ger dem olika saker) då djur, som vi, rätt snabbt lägger ihop vad man åt sist och sjukdomen = inte äta den saken igen för den blir man dålig av.

#16 Beklagar att du förlorat Xena. Hoppas de andra får må bra och att obduktionen kan ge ett svar.

#20 Bra info och vägledning, det kommer att vara till stor hjälp för de som drabbas av magsjukan.

"Låt inte FECV bli en sjukdom som det talas tyst om. Dags att lyfta fram det i ljuset så att inte fler illrar dör."                                 Håller med dig helt. Det är viktigt för att vi ska kunna lära oss förebygga smittspridning och hantera de utbrott som kommer att dyka upp till och från.

Hoppas alla dina illrar återhämtar sig och att du slipper fler återfall.

#20 Precis. Du har varit väldigt öppen om det här och det är fantastiskt.

Jag tycker att det är konstigt hur lite info det kommit fram om hur många som blivit smittade och vilka. Det har skickats PM, hur vet man att det är tillräckligt? Varför har man inte gått ut och varnat om att det är på g? Eller har jag bara missat? När Tortoise gick ut med sina sjuklingar så trodde man att det var hyfsat isolerat och nu kommer det fram att det finns smittade illrar i hela landet och att det är dödligt. Man måste vara öppen med det när det kommer fram så hemska sjukdomar. Det handlar inte om att kasta skuld, bara om att skydda illrar som inte blivit smittade.

#21  i tre dygn var fjädre timme dygnet runt sen fick jag åka till veterinären varje dag i en vecka för provtagning, dropp och vätskeersättning, den tid som pälsangels var som dåligast var ungefär 2 veckor. Då fick jag ha konstant koll på hur mycket de åt drack och sket och spydde flera gånger om dagen, det var den mest intensiva perioden…allt som allt har det tagit en månad för dem att bli stabila, förutom Love som fortfarande är lite körig i magen..

#24 håller med dig helt, ingen är skyldig när ens illrar drabbas av en svår sjukdom, det är inget som man kan förhindra och inget som man ska skämmas för.

FEVC är en hemsk sjukdom och bör tas på största allvar, tycker också att det är konstigt att det har tystats ner att det har blivit ett utbrott som tyvärr ser ut att vara ganska stort, det är ju allas vårt ansvar att våra små pälsar mår bra!

#25 Men gud vad du har kämpat. Inte nog med att det sliter fysiskt, men det borde även vara en psykisk mardröm!

Jag är glad att det verkar ha stabilicerat sig nu iaf och håller tummarna för pälsarn!

Vår iller Kronk hade troligen den sjukdomen, han var en hitteiller som kom till oss som omplacering. Vi hade två tjejer på den tiden.

Han drog med sig det. En av våra tjejers uppfödare sa att det lät som just det här och bad oss ta upp det med veterinären.
För vi vart ju stammisar där. Sjukdomen kom och gick bort och kom och gick bort.
Veterinären sa då att den här sjukdomen inte finns i Sverige och höll envist fast vid det, trots att vi hade med oss papper från uppfödaren om hur det spred sig och vad för slags virus detta var.

Ett tag behövde vi inte ens komma till veterinären utan ringde bara så dom skrev ut antibiotika.
Sen var det handmatning med A/d mat i spruta tills dom kom på fötter igen. Så här höll vi på i nästan…tre år tror jag.
Tills Kronk en dag dog av sjukdomen. Men det var oxå slutet av sjukdomen.
Virva visade aldrig några mer tecken på att bli sjuk och levde några år helt frisk som en nötkärna. Hon blev nio år.

Men det var en hemsk tid…kan inte fatta hur vi orkade när alla tre var sjuka. Å det aldrig tog slut.
Vi är naturligtvis livrädda för att råka ut för samma sak igen, nu när vi åter ska ge oss in i leken med illrar.
Hoppas bara att veterinärerna inte förnekar att denna sjukdom finns som dom gjorde då.

Skattar mig glad nu åt att mina illrar inte träffat andra illrar på ett år nästan.

#26 ja det var hemskt, fysiskt var jag ständigt trött och hade svårt att äta, men det jobbigaste var att se dem så dåliga och inte kunna göra något..ibland ville jag bara gråta när någon av dem vägrade äta eller när jag nästan fick bända upp munnen på dem för att få i dem vätska. Det är en situation som jag inte önskar någon illerägare.  Det tog ett tag för mig att inse att jag faktiskt kunde mista tre av mina fyra illrar på samma gång så psykiskt mådde jag jättedåligt, som tur var fanns alla gulliga människor här inne att prata med samt Hayley och klarferrets och duholm som är mina illrars uppfödare och sarae som gav tips och tröstade ( tack till er!) och mina gulliga grannar och andra vänner som ringde eller knackade på för att se hur pälsangels mådde, alla ni har fått mig att orka det här. tack!

Var ett tag sen jag var inne här och har inte varit så uppdaterad på illerfronten.

Tråkigt att det inte hann bli någon illerträff och inte kommer bli det på lång tid framöver, men samtidigt skönt att pojken min varit så isolerad som han ändå varit från andra illrar att han inte haft något tillfälle att bli smittad på.

Jag tycker det var jättebra av Jossan att skriva ut denna info, och en eloge till Tortoise som inte har gått under av psykisk och fysisk press under sjukdomstiden utan kämpat på för hennes djurs överlevnads skull!

#16 Har du fått svar på obduktionen ännu?

Har inte skrivit i den här tråden tidigare eftersom jag dels inte riktigt känt att jag orkat, och dels pga det dåliga bemötande jag tidigare fått på detta forum under förra omgången med magsjuka. Känns tveksamt om det är värt att lägga ner någon tid på allt tjafs i svenska illervärlden angående detta, för ingenting har ju ändrats sedan förra gången.

Den som är intresserad av att veta hur virussjukdomen fortskrider hemma hos oss kan läsa på min hemsida

#32 Förstår att du inte orkat. Hemskt ledsen för vad du råkat ut för. Fruktansvärt :(

#32 Jag kan bara beklaga det som hänt dig. Kan inte förstå hur det varit för dig under den här tiden.. Och jag har förståelse för att du inte skrivit här inne om dina personliga erfarenheter av denna hemska sjukdom..

Det är tråkigt att många verkar se smittan som något som måste bortförklaras och försvaras. Man blir ju inte en sämre person eller illerägare för att man har illrar som blivit smittade eller för att man har smittbärnade illrar hemma.

Jag tycker verkligen alla borde gå in och läsa på blueshifts hemsida och förstå hur illa det kan gå och vad det är vi har att göra med här…

#32: Jag beklagar verkligen vad du går igenom och håller tummarna för att dina överlevande snart skall bli friska igen.

Så länge man har illertreffar och utställningar så kommer det alltid att komma upp mindre och större epedemier med både FCEV/ ECE och Coronaliknande virus.

Det man borde gjöra är att ta en fullständig paus med allt av träff och utställningar i minst 1 år fra dags datum. Detta för att man skall kunna få en översikt på smittvägar och starta ett samarbete mellan veterinärer, uppfödare och illerföreningar.

Här har alla ett ansvar: illerföreningar, uppfödare, utställningsarrangörer, veterinärer och framförallt ALLA ILLERÄGARE

Detta samarbete skal leda fram till rekomandasjoner om hur man undviker smittan, hur man behandlar dom olika sjukdommarna och man får spridit kunnskapen till flest möjliga - spesielt veterinärer som per dags dato inte kan så mycket om just detta med illrar och dom här virusen.

Vi var några som intenst provade att få till detta förra året sedan vi har haft epedimer med både ECE-magsjukan, TBC och en mycket dödlig variant av coronaviruset under dom sista 3 åren. Resultatet var att vi blev stenhårt motarbetade från "det etablerade ildermiljöet" som sa att vi bara "målade fanden på väggen" för att stoppa utställningar. Det fanns inga gränser för vad man har gjort här i Norge för få "oss andra" att hålla tyst. Resultatet är att det har växt upp utställningar i både "öst och väst".

Som svensk som bor i Norge hoppas jag att man i Sverige kan lära av vad som har varit i Norge och hur detta har splittrat och förstört miljöet. Låt inte önskan om prestisje på illerutställningar, prestisje med att ARRANGERA utställningar, personliga intriger och annat tjafs få stå ivägen för att begränsa smittan av dessa sjukdomarna.

#33,34,35:

Tack, jag hoppas att andra illrar som drabbats också kryar på sig snart om de inte redan har gjort det.

Jag är fruktansvärt ledsen över vad som hänt med mina och både arg och besviken på mig själv. Nedsmittningen var självklart helt omedveten och oavsiktlig, men jag borde ha förstått att vara mer försiktig.

Kan tillägga att de besökande illrarna som kom hit satt hela tiden de var här i en valphage ovanpå en presenning, och det var inga andra illrar i rummet. De var här över dagen. Men ändå så spreds uppenbarligen smittan ut i rummet. Det rummet användes som nattlogi åt Darius och han var den som blev sjuk först.

Så lätt kan det alltså smitta om man har mottagliga illrar.

#36 På sätt och vis är väl svenskarna väldigt olika norskarna när det kommer till utställningar. Här minskar uttällningarna drastiskt (inte ens 1 per år nu) och den senaste skulle till nu i november men pga smitta så ombad arrarngörerna alla som hade varit i kontakt med smittan att låta illrarna stanna hemma. Det slutade med för få deltagande att utställningen fick ställas in.

Visst låter dom som en fin idé att hålla upp med utställningar och träffar i ett helt år! Men det kommer inte ske. Det är för många och man kan inte tvinga andra att göra samma val som en själv.
Och vad händer med aveln? Den kommer inte stanna upp ett helt år. Illrar kommer träffas, smittas och födas som smittbärare. Det är tyvärr den verklighet vi har här.

#37 Du kan inte klandra dig själv. Ingen hade väl kunnat tro att det hade kunnat smitta genom dina försiktighetsåtgärder!

#38  Självklart kan man inte hindra att illrar träffas. Men man kan sprida kunnskap och på så sätt få folk uppmärksamma på vad som är risken och hur man handterar detta.

Jag tycker att det är jättebra att Sarae går ut och berättar att hun självmant har satt sina djur i karantän och inte låter dom komma på någon utställning.

Det behövs en paus och att vi nu faktiskt tänker på vad som är bäst för våra små.

Självklart kan man inte tvinga folk, men vi kan gå ut med mest möjlig informasjon så att man faktiskt börjar sätta fokus på djurens bästa och på så sätt faktiskt få utställarna att ta sitt ansvar!

Ett av problemen här i Norge är ju att man har satt en frist på ca 6 uker för avbeställningar. Avbeställer man efter denna fristen grunnet sjukdom hos sina djur eller att det blir en eller annan form för epedimi måste man fortfarande betala påmeldningsavgiften. Dessutom har nu utställarna gått ihop om att kollektivt innkräva eventuella påmeldingsavgifter som inte är betalda och dessutom då kollektivt utestänga den aktuella personen.

Vidare så frånskriver man sig fullsändigt allt ansvar för om djur blir smittade och faktiskt allt annat ansvar också.

Sånt är inte spesielt seriöst.

#40 känslan jag får är att det finns 2 sidor i Norge. Den som aktivt går på så hårt det bara går att stoppa smittan och den som inte vill inse allvaret och på så vis vill fortsätta på samma bana som förr med utställningar och aktiviteter.. Jag ser dock inte att någon av sidorna går fram speciellt smidigt och ens försöker att mötas halvvägs. Det hastas fram beslut och människorna där emellan kommer i kläm.
Man anser varandra gå på på fel sätt och vägrar ta hänsyn till varandra.

Information så att illerägarna själva kan ta sig ett beslut är ju mycket mera värt än att göra besluten åt dem.

Information är, som du säger, lösningen!
Istället för att sikta på mål som nästan är omöjliga att nå (stoppa alla utställningar och illerträffar i ett år) så borde man kanske lägga sin energi på lite mindre mål. istället för att skälla på de som anordnar illerträffar så upplyser man om hur man på bästa sätt kan undvika smitta på en träff. Samma sak med utställningar.

Alla är vi enskilt ansvariga för följderna.

Jag tycker det är bra att det förs diskussion i denna tråd! :)
Man kommer inte fram till något genom tystnad. Det här är ett ämne som rör alla illerägare!

#32 beklagar dina förluster, jag har träffat Mitzy då jag var semesterhem åt henne, hon var en mycket speciell dam.

Men är det någon som har koll på hur länge det smittar om de skulle vara födda med det?  Om mina är bärare av det så måste de vara födda med det och jag har  letat och letat och åter letat men har bara hittat att det förr eller senare kan bryta ut.

Sen undrar jag också hur många illrar det rör sig om denna gången? Eftersom änglaillern blev inställd så borde det ju röra sig om massor, men jag har bara hört om några. Har även hört att det brytit ut i både Danmark och Norge. Någon som har koll på det? I sverige är vi ju relativt isolerade med våra illrar, men det är ju annat i både Danmark och Norge.

En liten fråga, är Jordbruksverket informerade om FECV? Vad säger dom isåfall?

#44 Nu kanske jag är dum, men vad skulle SJV ha att säga om saken? Eller göra åt den?

Det är ett fåtal sjukdomar (sett till hur mycket som kan drabba diverse djur och folk) som de läger sig i, och då oftast på produktionsdjur och om de kan drabba många individer. Nu kan man ju argumentera för att ECV kan göra just detta, men antalet illrar i Sverige gör nog att det inte hamnar högt på en prioritetslista.

#43 Jag vet tyvärr inte hur länge det kan smitta från illrar som är födda med det.. ofta är de ju bara smittbärare och man ser alltså inget på valparna förrän de flyttar till nytt hem.
Hur många illrar det rör sig om kan man ju bara spekulera i. Alla lär ju knappast skriva här om dom blir drabbade och jag gissar på att det, precis som förra vändan med magsjukan, finns ett stort antal som visar symptom men som avfärdas som stressmage eller liknande.. Alla illrar blir inte dödssjuka, men av dom som blir det är det inte alla som överlever.

Det måste ju inte vara så att det är en hel drös med illrar som uppvisar symptom för att få en utställning inställd. Man kan ju avanmäla av 3 anledningar egentligen. Den första är att man har illrar som faktiskt är sjuka eller smittbärare, den andra är att man varit i kontakt med illrar som varit sjuka eller ev smittbärare, och den tredje är helt enkelt att man inte vill riskera att sina egna illrar ska bli smittade.
Anledningen till at jag avanmälde mig är så enkel att en av mina illrar varit på samma ytor som illrar som varit i kontakt med smittbärare. För mig var det inget svårt val att avanmäla och hålla min iller borta från nya illrar tills våren då det gått 8 månader… Inget roligt val att ta men för mig var det det enda beslutet. Jag har levt så förut med mina illrar (pga att jag inte ville ha någon smitta) så det är inte direkt något nytt..
Även om inte mängden med sjuka djur är så jättestor så verkar det ju iaf har slagit till ordentligt hos dom som är drabbade.
Se bara på dom som skrivit om det här inne och hur illa det gått.
Jag är glad att diskussionen finns nu trots att inte varannat hem har fått sitta på kliniken med uttorkade illrar.

I Danmark och Norge har man ju förnekat den här förekomsten under en väldigt lång tid. Det hette stressmage under förre omgången men jag vet inte helt hur det ser ut där idag.

Jordbruksverket vet ingenting om någonting när det gäller iller!

#45, 47 Förlåt, det var bara en fråga . SVA då?

Putt!

En liten putt

Tänker på er som varit utsatta och tycker det är jättestarkt av er att orka berätta. förhoppningsvis förstår fler hur allvarligt det är då.

putteliputtputt

Puttar upp en tråd gällande Fecv (Ece) igen så att folk kan läsa.