Det kan funka jättebra likaväl som det kanske inte funkar alls. Allt beror på illerns och hundarnas personlighet. Det kan variera kraftigt på hur hundar reagerar på illerlukt, om illern biter hunden eller när illern rör sig som ett bytesdjur. Det kan vara snälla hundar men som inte klarar av stressen med en iller som vill leka illerlekar eller bits i öron och läpp. Det kan också vara så att illern blir rädd för hunden och inte vågar visa sig med en hund i närheten. Jag har sett illrar som dominerat hemmet över schäferstora hundar. Där hundarna varit gudasnälla men där de inte klarat av stressen med en pigg, busig och snabb iller runt omkring sig. Så det är så otroligt individuellt!

Jag hade besök av en rottis/dobermankorsning när jag nyss skaffat iller. Illern var jätteglad, hunden satt och skrek i husses knä..

Illrar har ett ganska märkligt kroppsspråk, sett ur en hunds perspektiv. De är väldigt "på" och alla backar inte när de egentligen borde. Mina har mer än en gång sprungit fram mot stora hundar ute på promenader, de anar inte att bara en tass på deras lilla rygg skulle ha sönder dem.

Jag planerar själv att skaffa hund, och jag hyser inga förhoppningar om att hund och illrar kommer att gå ihop. Om de gör så är det en bonus, men jag har planerat så att jag ska kunna hålla båda arterna åtskilda utan att någon av dem får stryka på foten helt och hållet ytmässigt.

Mina två illrar fungerar alldeles utmärkt med mina föräldrars tre hundar. Däremot går de inte med svärfars hund, hon blir tokig bara hon känner doften. Så det är väldigt olika. Men testa låt dom lukta på varann genom transportburen en stund först, där tycker iaf ja att man kan märka rätt bra hur de båda reagerar på varandra :)

Det ar individuellt hur olika hundar och illrar passar ihop. Jag hade turen att min tyska schaferhund gick suverant ihop med min iller medans min samojed enbart accepterade att han bodde i samma hus.

Jag skulle i dagsläget inte kombinera två djurslag. Dels för de individuella instinkerna de skilda djurslagen har. Men främst pga av olycksrisken och den blir tämligen större om hunden är av stor ras.

Räcker med ett lyckohopp av en vovve eller en alldeles för hård invit till lek. Enligt mig är det inte värt det. Mina föräldrar har en Giant Riesenschnauzer på 55kg som älskar mina illrar här hemma. Hon avgudar dom och skulle aldrig medvetet göra dom ngt ont. Men när hon kommer springades i ett lyckorus så skulle mina illrar inte ha en chans. När hon dessutom vill bjuda in till lek så skulle hon utan tvekan kunna dänga till dom så pass att en allvarlig skada skulle kunna uppstå - trots att det bara var av välmening.

Enda jag kan tänka mig är att introducera illervalp med vovvevalp, förutsatt att det är en liten liten hundras. Enligt mitt tyckte :)

Men det du menar är att man inte ska göra det pga skador? Inte för att det inte går och som jag skrivit innan har jag två små hundar 5-7 kg klassen.

Skadorisken finns förstås alltid, men är större med en stor hund. Men det är så mycket mer att ta hänsyn till än just skadorna de kan åsamka varandra. Stress, som jag nämnt tidigare, tror jag är en stor del som kan göra att hunden vantrivs med en iller i sitt hem. Allt är som sagt individuellt.

#6 Det är ju enbart min åsikt och erfarenhet :)
Precis som #7 skriver så finns det ytterligare aspekter som att dom ska trivas ihop, vilket jag inte nämnde då jag tycker att det är en självklarhet och en förutsättning för att ha djur ihop överhuvudtaget.

Så om jag var du så skulle jag vänta med iller :)

Jag har aldrig haft hund, men när jag stött på hundar på promenader har de små hundarna varit värst. De har skällt högt och varit ivriga, nära till attack, medans de större hundarna antingen gnytt, velat hälsa eller inte brytt sig. Första gången jag hade varit på illerbesök åkte jag iväg och träffade en labrador - den var väldigt nyfiken på den där främmande doften och gick runt med nosen i mitt skrev och knä hela kvällen

Jag har haft två stora hundar med två olika illrar. Min första iller Elvis med Briarden Bosse. Det funkade bra från start till slut. De bråkade aldrig. Hunden vek oftast undan om illern var för på. Ute kunde de leka lösa på den stora tomten jag hade då länge och de hade väldigt roligt.

Nuvarande Dobermann Korven med illern Benziller. Det fungerade inte bra i början. Tog några månader innan de bägge lärt sig förstå varandra till fullo. När de väl lärt känna varandra och accepterat varandra kunde de både leka och gosa med varandra. Givetvis kunde de också ibland bli lite osams om saker, men aldrig några olyckor eller skador. De tyckte mycket om att gå promenader tillsammans och gjorde det första 4 åren varje kväll.

Några tips på hur man bäst introducerar illern för hundarna? För illern kommer flytta hem till oss nu :)

Jag har låtit dem sköta det mesta själva. Det låter hårt, men det är en resa de själva måste göra. Det tar tid för dem att förstå varandra. Att anpassa sig, att lära känna varandra och för att acceptera varandra.

Hunden kommer att bli biten. Den kommer att lära sig att undvika att bli biten sen och den kommer att lära sig att den måste säga ifrån.

En alltför mesig hund, som ex går undan så fort illern kommer, kan behöva stöd i att säga ifrån. Annars är det bra om man inte stödjer något bråk utan bara stödjer de fina stunderna.

Jag brukade aktivera dem samtidigt på samma sätt. Leta godis i lägenheten. Få fram godbitar från upp och ner vända burkar. Kasta bollar osv.

Vi lekte oerhört mycket och det tror jag hjälpte att få dem att tycka om varandra. Samt promenader.

Illern kände en stor trygghet i att det fanns en stor vän att följa. Och han sprang jätteduktigt under nästan hela promenaden. (Givetvis stannade han så fort det kom en bil, en människa eller något annat och då fick jag ta upp honom.) Utan hund gick det inte att gå med Benziller på promenad… Då var han osäker.

#12 Tack för ditt svar. Då vet jag lite vad man kan förvänta sig :) Promenader är alltid ett bra sätt att knyta band :D Tack tack