Jag kan ju skriva ut här, fast jag vet ju att både du o många andra vet att jag har både bilbo och albin som har insulinom. Bilbos fortskrider dock inte lika fort och han är fortfarande jättepigg och ligger på en lås kortisondos 1½ år efter konstaterandet av sjukdomen. Albin däremot mår inte så jättebra, han har bra dagar och dåliga dagar men han sover mest. Givetvis hoppas jag på ett par månader till men det känns tyvärr inte så realistiskt. Försöker ta vara på varje dag så mycket som möjligt…:(

Msn: alienflum@hotmail.com

Mmm, även jag har ju en insulinomis och anemiiller i Alba. Min 7 åring och allt. Det är faktiskt riktigt jobbigt att veta att slutet närmar sig. även om Alba känns rätt pigg än, ett halvår efter diagnos. Man blir överbeskyddande och övertolkar allt, inspekterar bajsar och blir nervös om de ser konstiga ut. Som hypokondriker, fast för sin iller. Även jag ser att hon är mindre vaken, bara korta stunder numer. Och hon vill sällan gå på promenaderna utan sitter i min famn.

Läskigt är hur man ser att hon blir benigare, samtidigt som buken blir mer uppsvälld, typisk kortison-bieffekt har jag förstått.

Min största rädsla är att hon dessutom har någon annan cancer, tex i ryggraden, som är det som orsakar anemin. Det var iaf veterinärens aning, men de kunde inte se något. Därmed går man alltid i ovisshet att hon plötsligt en dag akut ska insjukna i någon aggressivare cancerart om det ev sprider sig.

De där känslomässiga berg-och-dalbanorna känner jag igen. Om jag kommer hem innan min sambo sätter jag mig ofta med min söta alba i knät och gråter. Åtminstone 1 gång i veckan hamnar jag i den där hålan, stackars Alba fattar ingenting, men håller sig extra lugn i mitt knä då, som om hon förstår min sorg och oro. Lillflickan, världens sötaste! :-D

sådär är det för mig oxo, kan ofta sitta med albin i knät o helt plötsligt börjar tårarna rinna..tänker nog på det mkt undermedvetet.

Vilken bra tråd Cecilia! Det är väldigt nyttigt att prata om sådant här och stötta varandra.

Min Indra är sjuk. Har en kronisk mag- och tarminflammation som orsakat henne mycket besvär. Alla hos veterinären känner igen mig och Indra efter alla besök vi gjort där. Jag bestämde mig för ca 2 månader för att avliva henne, men min pojkvän ville avvakta lite. Jag gick med på det och med kortison och annan mat har hon blivit bra igen. Helt otroligt är det enligt veterinärerna.. Jag har skuldkänslor för att jag hade gett upp.

Trots att hon är bättre nu så påminner veterinären mig om att sjukdomen aldrig kommer gå över.. han sa "vi får hoppas att hon får en bra sommar iaf". Det är en ständig oro som finns i mig och jag försöker att inte vara egoistisk. Men hur lyckas man med det? Är det att låta döda sin vän? eller är det att kämpa med sin vän? Konstigt vilken skillnad man gör mellan människor och djur ibland.

Det där ställningstagandet är såååå svårt att ta, ska man avliva, och isf när?

Avlivade min diabetiska hund för några år sedan, och det grämer mig fortfarande att jag kanske lät henne leva lite för länge. Det är ett sådant svårt beslut att ta. När jag avlivande Beda, min iller för ett halvår sedan, hade jag inget val. Det var för kritiskt och akut. Det sjuksdomsförloppet var lättare att genomleda och man vet nu i efterhand att man tog rätt beslut. Men just med de långdragna sjukdomsfallen är det SÅÅÅÅ svårt. När är det dax? Idag, imorrn eller om ett halvår. Varje dag blir lätt en plåga… Frågan är om det även är en plåga för illern?

Jag har ju min lilla Chilli som har insulinom. Lilla fröken kom till mig i juli förra året som omplacering vid 5½ års ålder.

Tyvärr verkar det som att hennes insulinom är en som traskar på ganska fort. Vi är uppe i ½ tablett morgon och ½ på kvällen.
Den maximala dygnsdosen för hennes vikt är 3,5 mg så vi som ger henne 2,5 mg idag har inte så stort spann längre. Men det är ju veterinärens sak att bedöma ifall man kan ge mer än den rekommenderade dygnsdosen när den tiden kommer.

Chilli har fått torrare päls och glesare. Hon har också blivit gråare väldigt fort. Hon har blivit lite senil också tror jag eftersom hon kan ställa sig mitt på golvet och kissa. Om jag hojtar till på henne och knackar på bajslådan så går hon faktiskt dit. Det är precis som om hon inte fattar vart hon ska ta vägen.

Skakningarna har minskat rejält nu men inte upphört helt. Hon får sina "försvinna-iväg"-attacker då och då. För er som inte vet vad det är: hon kan stå mitt på golvet och frysa till och se ut som hon hamnar i en annan värld i några sekunder för att sedan skutta iväg igen.

Jag vet inte hur länge hon får leva. Jag håller koll på henne, så länge hon har aptit, törst, leker och söker min uppmärksamhet så får hon vara kvar. När hon inte längre vill komma och möta mig när jag kommer hem är det nog dags att somna in.

Jag har tidigare inte varit stenhård i min kamp mot sockret till illrarna. Jag har haft ganska lugn inställning. Den har nu ändrat sig. När barnen äter glass får de ge dem varsitt slick bara, sedan är det slutbjudet. Chilli får inget sött alls idag. Henne bjuder vi på greenies istället.

Jag har ingen sjuk iller idag. Jippie! Trazans alla symptom försvann efter operationen när de plockade bort en 2*2,5 stor tumör på ena binjuren.

Men jag har haft 2 insulinom illrar och flera illrar med tumörer som veterinären rekomenderat att inte operera. Så jag vet vad ni pratar om.

Hur arg man är när iller på iller blir sjuk i dessa cancersjukdomar.

Hur ledsen man blir när man ser vad det gör med dem.

Hur panikslagen man blir när man inte kan hjälpa dem att må bättre.

Hur det river och sliter i en när man våndas varje dag över när man ska låta dem slippa mer. 

Hur man förebrår sig själv för att man inte märkt nånting tidigare, att man inte gick till en annan veterinär och fick en andra uppfattning.

Tyvärr blir det aldrig lättre hur många älsklingar man än måste låta somna in.

Jag har två illrar som gått bort i cancer i bukspottkörteln + var med om när min systers iller gick bort i de. Lilla Nora fick gulsot antagligen på grund av cancer i levern. Jag har tänkt så länge som de orkar äta och så får de vara kvar… Towa och Lilla Nora gick bort bara på en dag… På morgonen var de dåliga på em och kväll hade de flyttat hem till himlen. Tussana hade magrat och jag tog henne till vetrinären för ev B vitaminspruta…Men så visade de sig att hon hade två stora tumörer i bukspottkörteln… Jag blev tillfrågad om jag ville avliva henne då eller ha ett par dagar till med henne. Naturigtvis hade man ett par dagar till med henne och hade en underbar kvalitetestid. Vi fick knappt en vecka på oss… DÅ hon skulle in för att få sprutan var hon så dålig att hon inte ens åt zoo som hon annars älskar…  Att förlora sin iller är så smärtsamt (du kan läsa om lilla noras hastiga bortgång här på fokuset).

I samband med sorgearbetet är de lätt att lägga skuld på sig… och man går igenom det typiska faserna i ett sorgearbete…

Vi människor är rädda att tala om döden. Jag har sett otaliga människor döda och en del gå bort vid dödstillfället och med djur är de desamma som om själen och livet lämnar kroppen…. de är bara ett skal kvar… Jag har kremerat mina ja och hardem i varsinn urna…  Har man illrar kvar är de av stor vikt att de får säga hej då innan och lukta på illern efter dödsfallet…  

I samband med illers sjukdom och inför kommande dödsfall tror jag de är vikitgt med kvalitetstid och att man har som en begravning sen som man känner är värdig. Jag har urnorna hemma i ett finskåp. Då blir de en naturlig del av mitt liv. ASKAN SKA SPRIDAS PÅ MIN GRAV DEN DAG JAG DÖR… Men jag vet att mina älskade små springer runt i himlen nu… STACKARS GUD! hehe 

Jag tror de är viktigt att redan innan de är dags fundera hur ni vill göra med era illrar i samband med sjukdom och dödsfall. Om de ska kremeras vilka saker ska med då? Etc…

De är tufft jag vet verkligen hur de är och tårarna kommer att vara många och ni få trösta varandra människorna och illrarna som är kvar för de kvarstående illrarna ha ju förlorat en lekkamrat …

Tänker på er och hoppas att tiden tillsammans ska bli ljus och fin att minnas.. Kram!

P.s. ha skrivet om lilla noras bortgång här på fokuset och bilder finns på henne med… i mitt fotoalbum…