Mitt älskade hjärta har lämnat jordelivet

I måndags skulle jag ge Kentucky en godis. Jag bad henne rulla runt och sen sätta sig på bakbenen. Till min förvåning så kunde hon inte sätta sig, trots ansträngning. Jag trodde att det berodde på golvet (hon tyckte inte hala golv) så jag satte henne på mattan i vardagsrummet, men det var samma sak där. Självklart fick hon den och hon sprang iväg…. Jag funderade på om det kan vara så att hon var stel i ryggen för att hon har sovit ganska mycket, så vi gick ut på en promenad och när vi kom hem masserade jag hennes rygg.

På tisdagskvällen när jag klappade henne började hon rycka i hela kroppen som om hon hade hicka och hon klappade tänderna. Senare på kvällen började hin rycka fast jag inte rörde henne. Det är någonting som inte stämmer, min första tanke var inulinom så jag ringde vetten på onsdagsförmiddagen och får en tid ett par timmar senare.

Hos vetten fick vi träffa Gunnel Andersson och hon kände, klämde, lyssnade. Hon kände ingenting (bortsett från ryckningarna) särskilt, så vi bestämde att ett blodprov skulle tas. Blodet var ganska fett men annars ingenting, ingen inulinom.

Kentucky blev även röntgad. Det visade sig att hon hade lunginflammation. Jag blev lättad! Lunginflammation är inte att leka med, men det var i alla fall bättre än cancer! Gunnel skrev ut ett recept på antibiotika och vi tog oss hem. Hon fick även antibiotika i en spruta så vi börjat på en gång. Kentucky blev känd, klämd, stucken, gasad, dragen i (när vi skulle röntga) Hon var så fantastiskt duktig och tog emot allt utan att protestera det minsta

5min efter att vi kommit hem - Kentucky var jättetrött och gick runt sakta. Så jag tog upp henne och skulle lägga henne på sin favoritplats mellan elementet och soffan. Jag la ner henne försiktigt samtidigt som jag startade datorn och hon skriker öronbedövat rakt ut och sticker under soffan.

Försiktigt tar jag upp henne och lägger henne på bröstet och hon trycker sig jättehårt mot min hals. Jag fattar inte alls vad som hände! När jag lägger henne bredvid mig så står hon och spänner sig på frambenen. Jag försöker klappa henne så att hon ska slappna av lite. Efter en stund försöker hon gå iväg, men hon kommer inte upp på alla benen igen. Hon släpade baken i mattan. Jag kollade på hennes bakben och de var alldeles avslappade. HON ÄR FÖRLAMAD I HELA BAKEN!!!! I panik ringer jag till vetten för att prata med Gunnel. Jävla väntan på att någon ska svara!!! Tillslut svarar de och jag får prata med Gunnel som på en gång vill att jag kommer in med henne igen. Mina föräldrar kommer och vi ilar iväg. Kentucky ligger helt avslappnad i mitt knä och jag ser på henne att hon e helt slut

Väl där känner Gunnel på henne igen. Nervsignalerna mellan ben och ryggrad har ingen kontakt. Hon trodde att Kentucky hade lymfom i ryggen som stoppade signalerna. Vi bestämmer oss för att hon får stanna kvar under natten + att hon ska få en chockdos med kortison. Ska hon kunna bli frisk så måste det ske inom ett par timmar. De skulle ringa mig på morgonen efter för att berätta hur det hade gått

Jag pussade och kramade om henne ordentligt och sa att jag älskade henne och att vi var inte klara med varandra än, vi har lång tid tillsammans kvar!

07.45 i morse ringde de mig och berättade att hon var fortfarande förlamad - medicinen hade inte funkat!!! Det enda som fanns kvar var avlivning…. Det enda jag kommer ihåg efter det är frågan om jag vill ha henne kremerad, resten av dagen är bara en stor tjock dimma

Jag har gråtit non stop sen jag lämnade henne igår kväll.

Jag kommer aldrig att få se, röra, leka, mysa eller promenera med mitt älskade hjärta. Jag älskar och saknar dig så oerhört mycket, du har lämnat ett stort hålrum. Cato och jag kommer aldrig att glömma den underbara tid vi delade. Hälsa brorsan Athlaz och alla kompisar i illerhimlen

All text är säkert jätteluddig och jag har säkert missat massa, men jag är helt dimmig i huvudet och att skriva i tårar som rasar ner för kinderna är inte det lättaste….

Vila i frid min älskade älskade lilla tjej……