En bra avelshona har släktingar som är/har varit långlivade, inga kända ärftliga sjukdomar i släktledet.
 Här prioriterar uppfödaren själv vad den tycker är viktigt och vad den vill stå för. Vissa väljer friska linjer men kanske "vassare" illrar. Andra prioriterar temperament och låter någon sjukdom långt bakåt i led som ej är bevisat ärftlig slinka igenom, en del avlar bara på bruna illrar.

Utöver friska linjer så tycker jag att det är viktigt med ett bra temprament & att honan är duktig med sina valpar. Så första gången man tar en kull valpar med en ny avelshona är ju som ett stort projekt. Om det visar sig att inte honan lämpar sig i avel så skall hon tas ur bruk.

Min tanke blir då Hur ska man veta de om man avlar på en ny hona… för en gång i tiden var den första tamillerhonan ny…

#2 veta de?
självklart börjar det ju någonstans.
Många sjukdomar som vi har idag beror också på att illern ej är i sin natur utan just i hemmet. Där ljus & temperatur kan vara ogynnsamt…

#3 vet men ville bara ställe en motkomentar…

#4 absolut, men jag förstod inte vad du syftar på, om du menar sjukdomar eller ngt annat..

Okej, jag minns inte hur gamal mamman var. Men hon hade fött flera kullar och pappan var lugn och tyckte om att goda med mäniskor. Det låter väl lovande? Sjukdomar vet jag tyvärr inget om.

att en iller är lugn och gillar människor är inte en hållbar anledning till att avla på dem. Själlvklart är de bra egenskaper, men man kan inte grunda en parning på det enligt mig. Men gärna de egenskaperna i kombination med bra hälsa i familjen etc.

#6 De flesta illrar vi har är gosiga och uppskattar människors sällskap.

Även utseende har stor inverkan på förutsättningarna att ge friska valpar.