Jag håller med dig. För mig var 3 illrar ett bra antal tills jag fick en annan kombination med Marcello, Vicente och Sonny. 3 illrar som inte är samspelta men kräver en hel del. Jag hade inte ork att ge alla det de behövde under en längre tid helt enkelt.

För mig är kvalitet viktigare än kvantitet. Jag vill ha tid för alla mina djur och ge varje individ vad den behöver och detta gör att jag inte redan har råttor, katter, hundar och ännu fler illrar.. Det är MITT ansvar att MINA djur mår bra och de ska minsann få det bästa jag kan erbjuda dem utan att behöva kompromissa för att jag har för många djur.
Jag vet att det finns ett stort förakt mot människor som väljer att omplacera, men jag hyser istället ett stort förakt mot människor som borde omplacera men väljer att inte göra det. Då väljs ofta avlivning som en, för dem, "bättre" utgång.

Jag har sett kaniner samlas på hög för att avlivas/säljas/ges bort, för att ge rum åt nya kaniner. Jag har sett illrar samlas på hög för att sitta instängda i ett rum mestadel av deras liv pga bristande intresse då den nya illern inte längre är ett "nytt tidsfördriv".

Jag tycker man ser tendenser till en annan form av djursamlare här inne ibland och det är de som köper på sig mängder av djur av en och samma djurart för att sedan omplacera för att göra plats till nästa, för att omplacera och ge plats för nästa. De kanske mer "avverkar" sina djur än samlar på dem iof..?

Jag tycker verkligen att det har gått för långt när man inte hinner ägna tid åt alla sina djur på dygnets 24 timmar, och inte heller egentligen har råd med sina djur, och de bara blir fler och fler.. Ett starkt tecken på för många djur är för mig när djuren börjar föröka sig utom ägarens kontroll eller när fler djur får flytta in trots att de djur som redan bor där är en bit över budget och redan är för många.
Jag tror att många vill så väl men det blir bara pannkaka av alltihop när djurantalet bara växer och växer. Jag tror inte djursamlaren ens märker att antalet djur ständigt ökar och ökar…

Ett fenomen jag har svårt att förstå, hur kan viljan att införskaffa nya djur bli fler än viljan att de man har får det så bra som möjligt?

Sen tror jag skillnaden på vilka möjligheter vi har skiljer sej från person till person samt livsituation. För TS är en tjej för tillfället ultimat medans jag anser att min nuvarande grupp på tre för tillfället är ultimat för mej och dom.

Sen beror det även på vilka individer man redan har, alla har väldigt olika behov. Aylinh är ett utmärkt exempel, skulle inte kunna ta in någon iller lik henne samtidigt som henne just för att hon tar en stor del av min psykiska energi och med någon liknande är jag ganska säker på att jag skulle känna att deras problematik skulle ta över mitt hem.

En iller med Zebbens personlighet skulle man kunna ha flera av då han bara var med, vi gjorde allt tillsammans och vi var det perfekta paret.
Han var lätt att gå med, nöjd med alla sorters sysselsättningar och visade klart och tydligt hur han ville ha saker och ting.

Nailia kräver nog egentligen minst, hon är inte skygg men det viktigaste med henne är att se just henne när hon är framme då hon mer än gärna ställer sej bakom de andra eller bara väntar tills man kommer fram.

Oliver kräver mer än resterande gjort tillsammans i tid, han behöver aktiveras, leka långa stunder, kelas med, få vara med och är överlag uppmärksamhetsberoende. Inga sidor han visade i början men det blir bara mer och mer, vilket jag är glad över då det är så jag vill att mina djur ska vara.

Funderar ofta på alla som har flera olika djurslag som man alltid eller ibland behöver hålla separerade, hur de får det att fungera.
För mej är det så otroligt viktigt att mina djur är en del av min vardag för det är ju därför jag har dom.

#2 Just det där med olika djurslag har jag också funderat över. Jag vill verkligen jättegärna ha råttor (till min sambos förtret) men det är inget jag skulle kunna tänka mig att skaffa så länge jag bor i lägenhet, och flyttar vi till hus så att illrarna kan vara ute lite mer själva tror jag knappast att jag skulle slänga mig efter första närmsta råttbur och införskaffa ett gäng. Jag har ju fortfarande illrar som kommer ta mycket av min tid.

Jag är ju en som både har många djur och djur som inte kan vara ihop. Jag har ju smådjur och jag har illrar. Dessa kan ju inte träffas.

Men det är ju likadant att ha två sådana läger som att ha två olika läger med illrar som inte går ihop. Och det är ju väldigt många som har sina illrar uppdelade i två läger utan att man säger något om det, en del t.om i tre läger. Man måste dela upp sin tid däremellan också.

Fördelen med smådjur och illrar är att de inte är vakna samtidigt. På dagarna sover smådjuren och illrarna får all tid, när de sen ligger däckade då vaknar smådjuren och då tillbringar man tid med dem.

Sen är jag ju sjukskriven och hemma dygnet runt. Hade jag haft barn, jobb, andra intressen så hade jag ju inte haft tiden.

Nu funkar det ju för illrarna och katterna är ju med mig hela tiden, de sover ju i sängen och hjälper mig med disken (nåja:) Men jag är med dem hela tiden.

Jag kan ju känna stor skillnad nuförtiden när jag inte har Nolita som bor själv, där kände jag ibland att jag gick i spagat för att vara överallt samtidigt. För när hon var vaken i sin halva av lägenheten och de andra var vakna i andra halvan då fick man ju smått panik, var skulle man vara, hur länge, vem skulle få gå ut, vad skulle man göra. Det var jobbigt många gånger och två läger illrar vill jag aldrig, någonsin ha igen.

Sen har jag ju dragit ner otroligt mycket på min chinchillauppfödning också, vilket ju gör att kvalitetstiden med djuren ökar när man inte behöver tillbringa så ofantligt mycket tid med att städa burar hela tiden.

Det är ett ganska hemskt fenomen med djursamlare. Det är ju ofta människor som tycker väldigt mycket om djur men som inte kan säga nej och stopp och när allt gått över gränsen bara fortsätter och hittar argument för sig själv som gör att det känns bättre. "En mus mer eller mindre gör ju inte så stor skillnad, den kan ju bo i samma bur och möss äter ju inte så mycket". Sen när argumentet är använt tio gånger så behövs ju en ny bur och även om inte varje mus enskilt äter en halv ko om dagen så blir det ju ändå mer när dom är tio till. Det blir mer att städa oftare ju fler dom blir och någonstans där så hinner människan inte med längre och förr eller senare blir djuren lidande av en eller annan anledning.

Oftast tror jag att personen vet om att det inte är optimalt innerst inne men vill inte riktigt erkänna att dom förlorat kontrollen och framförallt vill dom inte göra sig av med djuren dom älskar. För det är ju som jag förstått det mer eller mindre alltid människor som har en enorm kärlek till djuren som "råkar" samla på sig för många.

Just nu har vi fem illrar och det är alldeles lagom. Det är mer jobb just nu än det varit senaste åren eftersom vi har Abercrombie som är ung och energisk och inte riktigt har någon annan iller att busa med och hade vi haft fem sådana hade jag varit ganska matt=p Nu är det ju som tur är så att dom andra uppskattar varandras sällskap mycket och leker och sover ihop och får ut mycket av varandra och inte kräver lika mycket som Zombiebarnet så det fungerar. Det betyder ju inte att dom andra inte behöver min tid eller inte får den såklart men dom är äldre och lite enklare att sysselsätta, framförallt eftersom jag känner dom såpass bra numera.

Tyvärr rättfärdigar många sitt samlande med att djuren hade haft det så illa om de inte fått bo hos dem. Detta är enkelt när det gäller  tex katter, med tanke på det enorma överskott som finns av dem. Att ha 19 katter som inte är vaccinerade gör väl ingen någonting? När sedan en blir dålig och veterinären inte kan betalas, ja då dog den i hemmet, där den var älskad. Kärlek in till slutet. De hade ju ändå mått sämre ute i kylan. Dessa personer försvaras heller inte sällan av omgivningen, just för att de är så snälla och omtänksamma och tycker så mycket om sina djur.

En djursamlare definieras inte av ett bestämt antal djur, utan av en hel situation där många djur ingår. Det är ett sjukligt beteende som den drabbade antagligen behöver proffessionell hjälp för att komma till rätta med.

Väl sagt Paulina!