För många år sen hade jag en Iller vid namn Rulle. En kompis till mig hade då en son på 4 år som heter John. Rulle o John var bästisar från första gången dom träffades. Jag förklarade tydligt för John att absolut inte leka med fingrarna utan att alltid skruva upp leksakerna (kattleksaker) och skicka iväg dem över golvet.. Rulle efter som en pil o John gapskrattade. Jag jobbade väldigt mycket under denna perioden i mitt liv och en dag ringde Johns mamma o undrade var jag köpt Rulle -de lurade på en själva - jag sa då att de kunde få Rulle, eftersom jag hade ont om tid. De blev bästisar, Rulle sov i sängen - fotänden-  hos John..

Vad jag vet så blev John aldrig biten av Rulle - kanske för att man var såå tydlig med att berätta hur fel det kunde bli…

Solskenshistoria - japp 

#1 Vilken härlig berättelse :P

Med både djur och barn och med djur av olika art så är det personligheten, tidigare erfarenheter mm som avgör hur det går.
Hade jag inte haft iller och hade ett barn på 3 år hade jag väntat med att skaffa en iller tills barnet var en 5 år iaf.
Min första iller höll en av mina kompisars dotter på med utan problem. Hon var nog runt 3 och det funkade faktiskt fint. Han bet aldrig någon hårt utan kunde nafsas. Senare blev han dock skeptisk till barn och bet alla barn vi träffade som sträckte ned handen innan jag hann stoppa dom… Som sagt, inga hårda bett men han bet ändå.
Min andra iller var en jättetrevlig iller och hans sista år blev min brors bonusbarn på 8 år total förälskad i honom och kunde gå och bära honom över axeln och där behövde jag aldrig vara orolig.

Jag skulle även säga att jag inte litar på mina illrar här hemma och en av dem skulle jag def inte låta hälsa på barn. Kan jag inte lita på honom själv litar jag inte på honom med barn. Han har heller ingen koll på att han biter för hårt när han biter.
En av illrarna jag har litar jag själv helt på, men han kan vara lurig när det kommer till andra människors fötter så ingen jag skulle släppa vind för våg med vem som helst.

Ang andra djur och iller så finns det många trådar om det här inne. Samma sak där- personligheter!
Har själv haft katt med illrarna vid 2 tillfällen (oplanerade hittekatter som nu bor hos mina föräldrar) och det har aldrig blivit speciellt bra. Första katten gillade inte illrarna och blev ibland jagad utav dom.
Andra katten var kattunge när han hittades. I början hade han respekt för illrarna, som inte gillade katter, men ju större han blev ju mer tog han själv för sig så det slutade med att illrarna ständigt blev "överfallna" av en leksugen katt… Ena illern blev så rädd för katten att han mer eller mindre bosatte sig under sängen. Detta gjorde att vi lämnade bort katten till mina föräldrar.

Nu vet jag att råttor & illrar absolut inte är samma sak men jag har 3 råttor och en av dom har bitit dottern i fingret för att hon inte lyssna på mig om de här med fingrar och djur , nu stoppar hon ABSOLUT INTE fram fringrarna till ett djur. Man lär sig av sina misstag heter de väl? :P
Sen jag skulle nog inte ens lämna en katt ensam med ett barn , min katt har aldrig gjort något dumt på sina 12 år men skulle aldrig vilja att han var ensam med dottern.

om jag skulle skaffa en iller funderar jag på att samtidigt (sammadag) skaffa en kattunge så dom "växer" upp tillsammans & lär sig lite av varandra. Men ska dra ner till biblan & låna lite böker om dessa små djur (:

Jag har inga barn, men det som jag upplevt varit ett problem förutom själva iller-barn relationen är barnens leksaker.

Illrar stoppar ju gärna saker i munnen och barns leksaker kan ju ligga lite överallt. Gummi är ju extra populärt med dyra operationer som följd.

Så leksaker på golvet kanske man ska tänka en extra omgång över också.

#3 Vad jag vet finns inga riktigt bra böcker om iller på svenska.
Här på forumet brukar "Ferret for Dummies" rekomenderas, men med reservation för att boken är amerikansk och man har en annan syn på detta med illrar i bur än vad vi har här i Sverige.

Bland den bästa informationen om iller du kan hitta, hittar du nog här på forumet. Finns jättebra artiklar som medlemmarna har skrivit. Tyvärr är väl inte alla samlade på samma ställe här så de är kanske inte helt lätta att hitta.

Längst upp tillvänster så finns en "klistrad"  tråd som heter "Att skaffa iller" och det är i.a.f. en bra start.

jag kan säga av min erfarenhet att när man har barn och illern så 100% relation kan man dela ungfär så där: 40% är illerns personlighet, 40% barnens personlighet plus sätt att vara osv och resterande 20% dina ögon runt hela huvud… illrar är väldigt snabba och har hastiga rörelser - vissa barn kan uppleva det som skrämmande, sedan som Ulrika nämnde är leksaker - illrar tuggar sönder kvarglömda leksaker, blir det nån favvo nalle eller älskade bil barn blir ledsna och *sluta tycka om* illrarna.

Det beror också hur barn upplever grejer och vilken inställning dem har, vi skaffade första illern efter min son fyllde 5 år, innan hade jag massa bekanta som hade egna illrar och det aldrig blev nån problem när vi träffade dem men… våran första iller var en terrorist - han lyckades att terrorisera hela familjen som trängde sig uppe på en liten soffa med fötterna ännu högre så att illern kunde inte nå oss och spanade bara vart är han nånstans - då han var bitsk mot oss och då bet han oss alltid väldigt hårt, blodigt, vi fick massa ärr från han. och en gång har jag inte hunnit ta upp han så han bet min son i benet, blodigt - det enda gång räckte att min son fick panik för våran iller och det tog oss nästan 1,5 år att han skulle börja lita på illrar, nu går han runt och kan bära dem och vi tycker att det är jätte kul att dem kommer överens…men det är också bara vi som vet hur mycket stress,tålamod och andra grejer den frid kostade oss.

Så det kan gå galet olika mellan barn och illrar och det kan man visst jobba på men frågan är om man orkar om det går galet?? och ifall man ger upp, vad ska hända med illern då??

jag personligen tycker att det måste vara en riktig mogen beslut om man ska skaffa en iller till ett hem med barn, och man måste ha stor kunskap om illrar och veta precis hur kan det gå så att man vet vad man ger sig på.

Kanske inte är så kul för barn att bli nafsade/bitna, men risken att barnet blir allvarligt skadat är ju rätt liten. Större risk är ju att barnen råkar klämma ihjäl illern.

Min syster har tre barn (5,7 och 10 år) som hälsar på ofta. Lyssa är en toppeniller och jag behöver aldrig oroa mig för att hon skulle ens nafsa någon annan, inte ens i tårna. Så där går allt superbra med barnen, hon ligger gärna och gosar i deras famn (bästa hon vet är att bli ompysslad).

Frysa är ju fortfarande ung och lite osäker på människor, men sen hon kom hit har hon gjort enorma framsteg. Mig biter hon inte längre, såvida jag inte råkar göra en hastig rörelse över hennes huvud vilket kan skrämma henne lite. Men även barnen kan vistas i samma rum som henne, ge henne godis och klappa henne. Hon uppför sig väldigt bra och jag tror hon också kommer bli en väldigt trygg iller som Lyssa :)