Tiden går för fort!!
Känner att jag behöver skriva av mig och få tjuta lite hos folk som kanske förstår mig mera. Som även har illrar.
Usch jag har fått en sådan ångest sedan en månad tillbaka!
Tiden går alldeles för fort, och mina bebisar som enligt mig flyttade hit igår, är i vår 5 och 6 år gamla!
Vart tar tiden vägen?
Senaste månaden har jag fått någon ångest, panik. Jag är rädd att jag en dag kommer hitta skrollan eller groggie död. Jag skrämmer upp mig själv, jag klappar dem "tusen" gånger om dagen och berättar hur mycket dem är älskade, mest för att se att dem andas.
Stackarna, dem blir väl nervklena på matte som inte låter dem sova.
Varje morgon ber jag husse kolla så Skrollan andas.
På något sett är jag mera orolig för Skrollan. Hennes andning gör mig skräckslagen. Enligt marianne har det väl mestadels med hennes ålder att göra. Hon kan se något på röntgen vid lungorna, men hon vill inte öppna upp skrollan och "pricken" på bilderna verkar inte förändras. Men kunde väl utvecklas till insuolinom (?)
Men hon "skrovllar" och är tung i andning och jag lider så med henne!!
Och jag bara fasar för den förbannade jävla dagen som jag måste åka iväg med dem och ta det tunga beslutet! Och hur dem då skulle klara sig utan varann? Skulle jag räcka till? 
Vad fan, 6 år är ingenting?! Varför ska vi bara ha dem till låns så kort tid för?
Nu kommer det väl alla gånger hända något för att jag var tvungen att berätta hur jag känner och tänker 24 timmar om dygnet. Att jag kommer få ångra att jag inte kunde hålla käften om min oro.
Men fy vad detta gnager på mig! Självklart är jag tacksam och tar till vara på varenda dag med mina älsklingar. Men det räcker inte, jag vill ha flera år till!
Och jag vill absolut inte att dem ska känna av min oro.
Även om dem verkar "pigga för sin ålder" och groggies binjurar så kommer den förbannade dagen förr eller senare iaf…. Mattes allt!!
Jag förstår det, när jag köpte min kanin han var bara 2 månader då så började gråta och ville inte att han ska dö! men ha roligt med de istället och njut med livet!
Bambi du är min älskling ♥ Älskar dig
Blogg: www.janaslife.bloggplatsen.se
Animals can destroy EVERTHING you have,clothes,shoes,doors but they will NEVER destroy your heart <3
![[Nathalie62]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Väljer man att ha djur som lever så kort tid får man ta det i beräkningen tyvärr, det bara är så, försök tänk positivt så mycket du kan och njut varje minut tillsammans med dom, tycker också det är jättesvårt men man får försöka.
Jag förstår helt hur du tänker. Jag har slutat tänka så, mycket pga Snuffe faktiskt.
Han tänkte jag nästan från start när jag köpte att han får jag inte behålla länge. Men det var ju kärlek så vad skulle jag göra.
Men döv, risktecknad och massa konstiga teckningar bakåt..
Nu är han faktiskt 7 år gammal och tutar på som om han tänker leva tills han blir hundra.
Ingen idé att oroa sig i onödan, tids nog försvinner de, bättre att ta vara på den tiden man har med dem.
va med dom som om livet lekte .. få dom att må så bra så länge dom lever
Jag ska ärligt säga att när illrarna blivit sämre och sämre så har jag haft tid att förbereda mig och det har inte känts lika hemskt. Trodde att jag skulle knäckas totalt när jag tvingats ta bort någon av mina älsklingar men jag har varit förvånadsvärt stark och hanterat det väldigt bra.
Min värsta ångest har jag alltid haft precis i början när jag fått hem en ny älskad familjemedlem. När jag fick hem Marcello så klickade vi verkligen direkt. Efter några veckor hade jag ångest över att en dag förlora honom.. Han var mitt allt och han var inte mer än ett halvår gammal när jag började noja. Nu har det iaf blivit bättre som tur är!
Man får försöka att intala sig att man tyvärr inte kan styra över allt här i världen…
Sajtvärd på Iller.ifokus
Jag förstår det helt och hållet Skrollan, tänker och känner precis likadant, känns som jag själv skrivit ditt inlägg. Jag är så rädd för den dagen, aldrig förlorat någon jag älskat någonsin det finns inget i världen jag älskar lika mycket som de små, och är så rädd att gå sönder helt. Har haft ångest sen de blev 5 år de blir nu nästa år 7år. Min Manilla fick binjureproblem innan hon fyllde 4 år nu mer än 2 år senare studsar hon omkring glad och mår bra, det måste jag vara tacksam över. Jag har nu på senare tid börjat stenhård med positivt tänknande och det har hjälpt mig mycket. Så länge de mår bra och är lyckliga tänker jag också vara det, det finns inget annat.
Känner igen känslan alldeles för väl, hade sådana perioder hela Zebbens sista år och då var han ändå tillsynes frisk nästan hela tiden.
Konstigt nog klarar jag mej bättre än vad jag trodde, gråter dagligen men livet rullar faktiskt på och min vardag i övrigt är precis som vanligt.
Man läker, jag läker och du kommer läka. Sorgen byts ut mot underbara minnen, man uppskattar det man har haft.
/ Veronica, sajtvärd för Iller.iFokus
Usch nu tjuter jag på jobbet också. Sambon skickade nyss att även han tycker skrollan låter sämre. Min prinsessa, mitt allt. Jag är livrädd :'( har aldrig behövt ta ett sådant hemsk beslut innan, utan så har det slutat i bilolyckor som min älskade Schess, men det är fan inte lättare :(
Starta ny diskussion