jag har definitivt inte haft iller i evighet ;) men jag dristar mig att svara ändå ;) Utav min erfarenhet så känner mina pälsar igen mig när jag varit borta, eller om de tex e ute med en kompis å sen möter mig på vägen, Då vet de direkt vem jag är. Däremot så vet jag inte om de längtar efter mig så myckte. Mina har bara fått bo i ett semester hem när jag vart borta och det är hos deras bästa kompisar Sam å Arwen, med Matte, och de känner varann väldigt väl. Så jag tror aldrig de saknat mig då. Verkar snarare sucka när jag ska hämta hem dem ;)

Erfarenheter jag har av illrar jag omplacerat är att de har anpassat sig väldigt snabbt till sina nya hem och tytt sig till den nye ägaren. De illrar jag haft i akut hem, har jag aldrig tillåtit ty sig till mig på det sättet. Även om jag håller på med dem mycket, gosar, leker etc håller jag alltid ett känslomässigt avstånd. Detta dels för min egen skull, jag vill inte bli ledsen när de flyttar, men sen har jag fått för mig att även de kan bli ledsna när de flyttar om de fått chansen att skapa ett riktigt band med mig…men vad vet jag ;)

jo bobby springar alltid och möter mig när jag kommer hem och liger han och sover i soffan kommer han dagandes till mig. har tänkt myycket på hur dom egenligen är… har ju snart had´ft honom i ett år så jag har lärt mig hur han är iaf!

tror nog att jag längtar mer efter han än vad han längar efter mig! ;) måste alltid dra med honom för jag måste ju ha honom hos mig!!

o ja…

I höstas var vi ner till bryssel, tror det var fyra dagar. då var gänget hos jonas o josefin. Woodo var mkt nöjd med att pappa kom tillbaka efter den resan.. jag fick den längsta kelstunden jag nånsin fått av honom när vi hämtade dem, han ville inte lämna min famn.. Så ja, de känner igen dig, och jag tror inte de glömmer i första taget ;)

Nog känner de igen en. Det märks när man är på en farlig plats att de tyr sig till mig. Ju farligare det är detså mer mammiga blir de. Nu kan ju iofs illrar ty sig till de flesta snälla människor när de är på främmande mark, de kan krypa upp i en främmande människas famn och somna 2 minuter efter de mött den. Men just i de där riktigt "farliga" situationerna (hos veterinären tex) så kommer de alla till mamma… :-)

När man vart borta ett tag (1 vecka typ )och nån annan passat dem så märker man att de kan vara förbannad på en för att man lämnat dem. De kan vara nojiga säkert en vecka efter man kommit hem. Springer stup i kvarten och kollar att man verkligen är hemma, vägrar låta en gå ut genom ytterdörren, försöker följa med en när man går ut (värre än vanligt). Sen kan de få tillbaka sin trotsålder och bajsa utanför lådan i en vecka, bara för att mamma ska veta att de finns och att hon var dum som var borta såååå länge.

Jag har ju tagit en omplacering, och visst tar det ett tag innan illern helt och fullt litar på en. Första månaderna håller den viss distans, sköter sig mer själv när det blir "farligt". Springer och gömmer sig under sängen istället för att gömma sig hos husse/matte. Nu efter 3-4 månader märker vi plötsligt en stor skillnad. han har senaste veckorna börjat komma upp till oss i sängen, för att kolla att vi är där. han kan tom sova lite i sängen med oss. När han först kom till oss dissade han totalt sängen. Så nog märks det att de tyr sig till en på ett annat sätt än mot en främmande människa.

Jag är övertygad att om man väl har fått illerns förtroende så håller de fast vid den länge. Även om man placerar om den.
Sedan märker de att man varit borta länge och ofta kommer reaktioner efter det. Antingen blir de superglada och vill gosa ihjäl en eller så blir de super sura och vägrar ens titta på en. Finns inte så mycket grå zon hos mina små pälsar. ;-)

Nja 10 år är ju inte evigheter men visst saknar de mig då jag inte är hemma… När andra ha varit här är de la okej men matte är alltid matte :0) Jag har ju bara omplaceringar nu varav Tessie och Groggie matte och husse är vänner till mig. De har ej träffat husse på två år men matte träffa de för typ ett år sen och de blev mycket glada :0) Min systers iller Towa som jag tog hand om kände igen henne med… Med glädje då hon kom på besök…

Jag kan ana de nog sakna sin fd husse eller matte i början men de gäller bara att visa illern kärlek och omsorg och allt de man kan ge sin nya vän så löser de sig nog.

Men nog har mina illrar kännt igen folk alltid då de träffat dem igen :0)

Våran bilbo är nog den som är mest tillgiven av de illrar vi har. Vi var på semester i goa och borta 3 veckor. Under de tre veckorna låg han utanför sovrumsdörren och vänta. Vägrade gå därifrån. Gick bara iväg för att äta och dricka, annars låg han där. 

Efter det besluta vi oss för att aldrig ta längre semester sålänge han lever. För det var hemskt att höra.

#7> Stackars ponken… förstår att det sved…

jag bor på andra våningen dom vet när jag kommer hem ungefär å e alltid vid dörren till och med Tyke som jag bara hafft 1,5 vecka .. sitter innanför dörren när jag kommer .. å sen e det lek på g ..

Amebix> Sådär hade jag en iller som satt, alltså som satt och väntade när jag kom hem vid ytterdörren. Sen visade det sig att hon satt där även ibland annars när man var borta, satt och lyssnade på andra folk som gick i trappen. När någon kom i trappen kunde hon springa dit och lyssna. Sen kunde hon säkert höra skillnad på om det var jag eller nån annan…

#10 bobby har sin sovplats vid ingången i dörren men han lyssnar bara om han har tråkigt… annars ignorerar han alla ljud. men visst sitter han där när man kommer..

#10 .. men dom sitter där aldrig annas .. som om jag går ut en sväng å kommer en timme sensre så sitter dom inte där ingen tid jag bruka vara komma hem=) .. men det e ju möjligt man vet ju aldrig

jag har inte haft iller i en evighet men jag kan säga så här mkt. Om jag går på toaletten och stänger dörren ligger han utanför dörren och väntar. När jag går hemifrån går han och lägger sig i boxen men kommer springandes så fort jag öppnar dörren. Jag tror inte direkt att saknar är rätt ord, han roar sig med annat om vi inte är hemma men han blir glad när vi kommer hem igen.