Det finns en tråd nålad högst uppe på sidan som heter "uppfödare". Där kan du läsa mer om de uppfödare som angett sig där.

Sedan kan jag tipsa om att leta "rätt" uppfödare före att leta efter "rätt" ställe. Många har uppfödningar som är inriktade på olika saker. Läs på lite och fundera över vad just du vill ha.
Vad är viktigast för dig? Är det en lugn och lätt nybörjariller? Är det att illern ska vara frisk och leva så länge som möjligt? Är det hur illern ser ut, färg, teckning eller hårlag?
Läs gärna på uppfödarnas sida och var inte rädd för att ställa frågor här inne om det är något du undrar :)

Det finns en hel del omplaceringsillrar som söker nya hem. Min första iller var en vuxen iller och jag ångrar det verkligen inte, speciellt inte nu då jag även haft en iller från valptid. Att uppfostra, äga och ha en valp är oerhört krävande och kanske inte alltid något en "nybörjare" (sårri, inget elakt menat) klarar av.

Jag skulle väl snarare säga att det är upp till individen. Har haft valpar som varit lätta och valpar som varit väldigt jobbiga.

Men hittar men en omplacering som haft ett bra liv är det troligen lättare att "uppfostra" en sådan iller än en trotsig valp. Men man får inte heller glömma att om en vuxen iller har ovanor är dessa svårare att bryta ;)
Man får helt enkelt ta hand om en omplacering som inte har några dåliga vanor! :P

Jag har aldrig haft problem med omplaceringsillrar i a f. Och sådana finns året runt och det är en behjärtansvärd sak.

I många fall kan man också erbjuda ett bättre hem för en omplaceringsiller än den tidigare haft (ta nu inte detta på fel sätt, men min första och andra iller var definitivt sådana fall där ägaren ledsnat och försummat illern och den levde upp på nytt hos mig).

#4 Inte jag heller, men har endast tagit hand om en omplacering också.. Men vet andra som tagit hand om omplaceringar som fått jobba väldigt mycket med dessa bara för att få illern att lita på människor.

Det är oerhört fint att ta hand om en omplacering som är i behov av ett nytt hem, men vet man inte vad man ger sig in på, eller vad det är för iller man skaffar så kan det vara bra att avstå. Det hjälper ju ingen om illern tvingas flytta ännu en gång.
Men det är väl i och för sig samma sak när man köper valp- man ska kontrollera noga vad det är för slags iller man köper helt enkelt.

#5 Jag hade med mig en illervan kompis när jag träffade min första iller. Vi tog en promenad och kände efter. Det kändes mycket bra och illern behövde verkligen ett nytt hem - han var försummad och olycklig. Hur han än hade utvecklats bestämde jag att mitt hem skulle bli permanent och många andra människor är också sådant funtade att när de bestämmer sig för att ta sig ann ett djur så får det bli livet ut.

Vi finns i Stockholm (Tyresö), just nu har vi inga valpar till salu men vi planerar ev ny kull till våren. Du är välkommen hit och hälsa på och träffa våra "monster" och se hur ett hem fullt med illrar fungerar. ;)

#6 Ursäkta mig nu, men jag avskyr när folk bestämmer sig för att "har jag tagit hand om ett djur ska det vara livet ut" då jag sett så många djur som fått stanna kvar just pga det när de egentligen skulle fått det bättre hos någon annan…
Och jag vet även fler än en person som skaffat sin första iller, i tron om att illern varit en trevlig iller, tills det de kommit hem och inser då att de fått ett litet monster som de inte klarar av att ta hand om..
Men får man tag i en omplacering som inte är "förstörd" så kan det vara guld värt som nybörjare. Jag själv fick hem en 6 månaders iller som första iller som hade flyttat runt till minst 4 olika hem på 2 månader. Snällare iller får man leta länge efter att hitta. Han hade levt ett turbulent liv men var fantastisk ändå. Han hade ändå rätt grund att stå på och det är det som är viktigt när man skaffar sig en omplacering.

Jag måste nog lägga mej i..

Jag har då bara haft omplaceringar, av de jag har nu så är det två som tog mej ett år att få så bitfria som jag kan acceptera, i deras fall berodde det på vanvård och jag var medveten om vad jag skulle få hem och gav mej in på.
De andra två kan den ena vid bus bita RIKTIGT hårt dock aldrig annars, det går inte igenom men det kan göra sjukligt ont ändå eftersom han håller fast och det är händerna som har mycket nerver vilket gör att ofta träffar han så bra att delar av handen domnar bort - inget jag visste om när jag hämtade honom, inte heller något som stör mej men är också väldigt tålig.
Ja  sen den sista som bara varit här i fem dagar, den snällaste illern jag någonsin träffat, vågar knappt nudda med tänderna ens vid bus - fick veta att han kunde naffsa till lite ibland över telefon.

I den första situationen, berättade ägarna att dom var understimulerade men att det inte skulle vara några problem att få dom tama när de fick större yta (bodde i transportbur)
Nu eftersom jag varit med förr var jag medveten om att det med största sannolikhet skulle bli ett ganska stort arbete så tog deras ord som ren BS.

Jo de jag vill komma fram till är att ägare till omplaceringar ofta(st) inte är helt ärliga.
En iller som är snäll i ett hem kan tyvärr testa rätt bra i ett nytt hem och en iller som är lite vass i ett hem kan bli en ängel i det nya.
Genom att träffa så mycket illrar som möjligt före man skaffar sej sin första så lär man sej troligtvis hur en "ska" vara.
Det är väldigt lätt att lura någon ny med saker som "så är illrar", "så fungerar illrar", "så har h*n aldrig gjort förut".
Alla beteenden kan du inte förutspå men med mer praktiskt erfarenhet av illrar så är det lättare att läsa av beteenden.

Samma saker gäller väl egentligen med illrar, lyssna inte bara på uppfödaren, fråga runt efter de som har valp därifrån eller på annat vis känner till just de djuren.
En BRA uppfödare är enligt mej ärlig med hur valparnas temperament uttvecklas om om de inte blir som man tänkt hellre avbokar en bara hoppas på det bästa. Har ju dykt upp svårare kullar oväntat som inte passat för nybörjare och då är det viktigt att man tar sitt ansvar och är helt ärligt med det.

Som vanligt spårade jag ur men kort och gott - nyckeln är kunskap, utan den får man förlita sej på tur.

#9 Förstår. Jag träffade illrarna först och "testade" dem. Några bitillrar kan jag inte med tyvärr. I a f inte att de biter mig.

Hade ett mindre helvette när jag uppfostrade min illervalp. Han var så bitig. Han älskade att bitas. Och han var så envis. Jag minns inte upp till vilken ålder jag var tvungen att säga till, men det var banne mig för länge i mitt tycke. Och det var svårt att få andra att säga till honom. Till slut blev han dock 99% bitfri (och jag hade aldrig gett mig förrän den dagen skulle inträffa). Det finns dock en människa han älskar att bita i fötterna för att hon har stora åderbrock där… Han gillar inte människor, men när han hör hennes röst vaknar han alltid och letar efter hennes fötter… *fniss*