Min tjej jag hade bet mig aldrig, knappt vid bus heller. :)

Jag skulle säga att det verkligen har med personlighet och individ att göra. Dock känns det som att många honor (av många djurslag inkl människan) kan ha lite mer humör än hanarna. Sedan upplever jag honorna mer "pigga", förmodligen pga av den mindre kroppshyddan, och kan nog därför uppfattas som mer ettriga då det krävs lite mer för att tömma dem på energi.

#1 Bet hon andra?

#2 Ja nog är det mer fart på honorna men just det där med att bita främmande?

Jag kanske inbillar mej men jag tycker jag sett fler skriva om honor som biter andra än ägaren än vad jag sett detsamma om hanar.

#3 Bara om dem skulle stanna en längre period, typ som när mitt ex sov över så skulle hon bita han en period

Jag kan skriva om en av mina hanar som man aldrig kan lita på med andra än mig och min sambo.. Eller snarare mig och oftast min sambo ;)

När vi började träffas bet han honom konstant. Tog över ett år för min pojkvän att bli sams med Skit.

Här är det precis tvärtom. Det finns inte i honans värld att bita någon, oavsett hur arg hon är. Hanen däremot biter när det inte passar honom, även om det har blitt bättre och inte är så hårt nuförtiden. Den lille hanen biter som en tok såfort han är på bushumör, men sen är han ju bara 5 månader :)

Hm..

Jag har mest gedigen erfarenhet av hanar men har i år skaffat två små flickor.

Men jag tycker inte att det är könsbundet på något sätt. Det handlar om vad dom har haft för start i livet och hur dom har hanterats, sen spelar personlighet stor roll.

En del biter för att dom är osäkra, en del biter för att dom är rädda, en del biter av djävulskap och andra för att busa. Så det går inte att dra alla över en kam.

Men jag tycker att det är skillnad på betten .

Ja jag tror uppväxten spelar stor roll, ser iaf ut så på våra pälsar. Honan var från början bittränad genom att ett finger trycktes in i munnen på henne när hon bet och det är hon som tagit längst tid att få bitfri. Varför hon gnager på makens fötter har vi inte riktigt kommit under fund med. Hon tuggar även friskt på hans händer emellanåt men bara om han håller henne en längre stund..

Killarna är tränade med mjukismetoder, ignorerande vid oönskat beteende och belöning vid önskat. Lillvalpen lärde sej oerhört fort och är nu nära på helt bitfri, bara när han är riktigt uppspelt som han kan råka klämma till liiiite för hårt.

#7 Hur menar du med skillnad på betten?

Illrar är väldigt kända för att ha en förkärlek till fötter, googla på carpetsharks :) Så det ska ni inte vara ledsna för. Ofta när dom bits i fötterna och sedan springer fort därifrån så vill dom ha uppmärksamhet. Försök att avleda när tåbitaren kommer, sätt dig på knä, ta fram en leksak, ge godis. Bara bryta mönstret.

Jag tycker inte att våld som uppfostringsmetod är att rekommendera. Vem vill ha en iller som är foglig för att man har varit barsk?

Jag har en iller som biter för att h*n är osäker på människor. Den här illern biter nästan alltid nä man tar upp den. Det vi får göra är att vara tålmodiga. Vi fortsätter att bära fastän h*n biter, vi pratar lugnt, vyschar lite och försöker att avleda med godis eller leksaker.

MEN, den stora skillnaden idag är att h*n har glimten i ögonen ibland när man försöker att plocka upp den. Det visar att det går åt rätt håll :)

Dock tycker jag att honor biter mer i gäddhänget än vad hanarna har gjort. Honorna tar sig dit, det gör inte hanarna ;)

#10 Jo det vet jag men hennes bitande är på ett helt annat sätt. Hon går fram och luktar och sen _GNAGER_ hon, det blir alltså stora köttsår, inte fyra små märken som det blivit av hanarnas nafs. Mina fötter rör hon inte, det finns inte på kartan utan det är makens som är poppis men när jag är med rör hon inte dom heller.. Jag tolkar det som osäkerhet men varför gå fram till nåt läskigt och tugga på det? Svaret är säkert: För att hon är iller ;)

Killarna sprang och nafsade en hel del i fötter när dom var yngre men det var inte alls svårt att få bukt på.

Håller helt med dej, jag vill ha djur som gör det jag ber om för att dom litar på mej och vill umgås med mej, inte för att dom inte vågar annat.

Aha! Du menar sååå :) Mina har jag med flit placerat vid gäddhänget som små och sedan matat med godis, olja osv när dom låtit bli att bita och dom som haft svårast att låta bli att nafsa är grabbarna :-P Mina hanar har dock aldrig tuggat utan mer tagit tag och hållt fast en stund alt huggit rejält EN gång å sen släppt :)

Man får helt enkelt jobba på problemet med kärlek :)

#12 Precis :)

Jag har två illrar som test-bets en hel del när de kom. Nu biter de inte mig, men jag släpper inte direkt fram dem till barn.

Det är en hona och en hane och de biter på helt olika sätt.

Medans hanen kan lufsa fram och börja slicka en på armen för att ta ett stadigt bett och sen sitta kvar. Då smyger honan istället mer fram och kan bita till snabbt som en muräna och sen springa iväg.

Nu har de ju slutat båda två, men jag hade ett besök som hade tog upp honan i knät innan jag hann säga nåt. Hopp och skutt sa det och så bet hon henne i näsan och sprang iväg. Mycket nöjd med sig själv var hon också.

Min lilla hona var en riktig liten illamra när hon kom hem till oss (men i stort sett bara mot mig). Det kan vara för att hon åkte på däng av vår hane och då var jag nästa i rang. Hon ville helt enkelt testa mina gränser till max. Det var inte bara ett testhugg utan åt bet för kung och fosterland.

Men efter mycket slit, blod och tandangnisslan är hon nu den av våra fyra illrar som tyr sig allra mest till mig.

Visst har vi inte haft lika mycket problem med våra grabbar, men jag vet andra som har haft raka motsatsen. Det var hur som helst helt klart värt att stå ut då hon var en liten omplaceringstös pga att hon bet ägaren innans sambo och resulterade i världens goaste :D

Eftersom det är jag som fostrat denna lilla tös sedan hon var fem veckor så kan jag säga att hon och hennes syster är dom vassaste illrarna jag träffat på.. Två av systrarna är fortfarande bitiga medans den 3:e är lite bättre. Jag tycker väl inte jag direkt använt våld på dom heller, jag höll kvar fingret i deras mun när dom bet istället för att ta bort det. Detta skapade självklart en obehagskänsla men det var aldrig på ett hårdhänt sätt. Kan även tillägga att det endast var dom tjejerna det användes på då allt annat vi provat helt enkelt inte funkat… :( Mina "egna" valpar som är fyra veckor yngre än tjejerna är inte på något sett elaka eller bitiga och sötnosarna jag har nu är världens goaste! Pippi (syster till LisenN´s tjej), som bor hos grannen är en riktig liten filur hon oxå.. Hon tycker bara om mig, Kent och sin matte, alla andra är hon på och försöker bita.. Jag tror helt enkelt att det är mycket som spelar in, deras personlighet, arvsanlag och uppfostran är nog bara en del av allt det som formar en iller.

Jag tror starkt på att det handlar om personlighet tillsammans med uppfostran. Man kan inte använda samma uppfostran på alla.

Som hundtränare kör jag med positiv förstärkning. I början när jag fick hem Lyssa så följde jag alla råd som man fick för att få en bitfri iller, men jag märkte snabbt (eftersom Lyssa då var 6 månader och inte alls uppfostrad) att en fustration växte mellan oss. Ju med jag bestraffade desto mer bet hon. Vi låg i krig med varann.

Så jag bytte taktik. Steg för steg övergick jag till en mjukare metod och började belöna gott beteende. Jag klädde på mig tjocka vinterkläder (jacka/byxor/skor/handskar) och jag satte mig mitt på golvet och gjorde ingenting. Till en början attackerade hon, vilket bestraffades med ett nyp i nacken och väsande, men eftersom jag var skyddad visade jag ingen smärta heller utan kunde lugnt och sansat "undervisa" henne.

Efter ett tag började hon nosa runt på mig och attackerna övergick istället till nafsande, vilket markerades av en väsande varning från mig och om hon inte slutade fick hon sig ett nyp också.

Allt eftersom började jag klä av mig, först bara handskarna eftersom händerna är minst känsliga. Jag ville att hon skulle nosa på dem, och jag gav henne också små korvbitar. Mina händer blev då en matresurs (så länge man inte bet dem).

Idag är hon helt bitfri, och när vi har gäster så kan alla slappna av. Förutom när hon försökte klättra upp i byxbenet på en av dem ;) Vi kan lita på Lyssa, vi låter henne nosa i våra ansikten; öron, ögon, mun osv. Det värsta hon gör är att slicka oss :P