Bra frågor och skall bli intressant att följa men är rädd det slutar med tjaffs.

Jag anser att det är upp till var och en vad man har för mål med sin avel och vad man vill avla på…

Jag anser definitivt att det är fel om man avlar själv och parar med honor som inte kan ge di. Även om det inte går ut över den andra honans ungar och de också får fortsätta leva kan det ju inte vara kul att vara illerhona och inte förstå varför ens ungar tas ifrån en. Det är djurplågeri rätt ut sagt och borde vara förbjudet! Just den genen ifråga går ju att få på annat sätt även om inte alla valpar får den önskvärda genen.

Att köpa från en kull som fötts upp på det sättet är väl upp till var och en, när valparna redan finns så att säga, där är det väl samma sak som med farmare tycker jag att var och en får stå för sig men personligen skulle jag inte välja att göra så.

Just vad gäller avel av djur som inte kan ge di har jag min ståndpunkt klar men vad gäller annat som dubbla näsvningar och andra defekter är jag inte riktigt på det klara med

Är det rätt att använda ett avelsdjur som fötts upp i en tivelaktigmiljö då den skulle passa bra in i din(andras) avel?

Jag är tveksam men förstår varför man gör det. Man kan oftast inte välja och vraka när det kommer till illrar som passar till uppfödarens avelsmål. Så vad ska man då välja? En iller som kanske inte passar uppfödning helt 100 eller en iller som passar uppfödningen perfekt men inte har vuxit upp på ett bra ställe?
Jag tycker ju förstås alltid att det är dåligt att stödja en dålig djurhållning (om det så gäller burar eller surogatmödrar) men det kan ju medföra något positivt i det stora hela med tanke på avelsdjuren.
Jag dömer inte den som väljer att ta det beslutet om illern ska gå i avel. Det är mycket som ska bedömas när det kommer till avelsmaterial och allt ska vägas med för och nackdelar.

Är det rätt att avla på djur med synliga fysiska defekter? är det rätt om man har som mål att avla bort det?

Nja, eller vad ska man svara ;) Det beror väl på vad man kallar för fysiska defekter. Där har vi väl angoran som ett klockrent exempel. Vissa anser att hela angoran är en fysiskt defekt, andra anser attnosen är en fysisk defekt och så finns det de som inte anser att angoran har några fysiska defekter alls.
Ska vi ta angoranosen som exempel och man är emot den men vill avla fram angoror utan "defekt" nos så kommer man förmodligen ändå att bidra med valpar som föds med mer eller mindre angoranos. Det är så verkligheten ser ut.
"defekter" som begränsar illern i att leva ett normalt liv tycker jag att man ska undvika så långt det går. Men även där måste ju för och nackdelar vägas mot varandra och ibland kanske ett undantag görs för att det ska väga upp för något annat.
aveln är ju tyvärr inte svart eller vit. Det finns inte ett gäng illrar som är bra och ett gäng illrar som är dåliga utan de flesta är någonstans mittemellan. Vad som är bra för någon räknas som dåligt för någon annan.

_Är det rätt att använda ett djur i avel där kombinationen gjort att mamman inte kunnat producera tillräckligt näringsrik mjölk (eller ingen alls) så det tagits kullar på en eller flera honor enbart för mjölkens skull?

_Oftast tror jag att detta gäller större uppfödare som tar många kullar per år. Jag tror inte man parar bara för att få surugatmödrar utan oftast är nog tanken att alla kombinationerna ska bli bra men att vissa honor sedan får "adoptera" valpar från mamma som inte klarar av att föda upp sina ungar.
Jag tycker inte att det är en rimlig lösning. Men även detta svar tycker jag hänger ihop med mitt första gällande om man väljer att själv stödja det när det kommer till avel.
Skulle inte rekomendera någon att stödja varken detta eller buruppfödda illrar om man bara letar sällskapsiller.

_Den ultimata uppfödaren har för mej som mål att förbättra illerns hälsa samt självklart hålla dom under optimala förhållanden men i jakt efter avelsmaterial kan jag förstå att vissa kompromisser behövs då det inte finns avelsmaterial i överflöd till just det ändamålet.
Det är för mej okej, så länge just den illern väger upp/ tillför något för illerstammen mot kompromissen. 

Synliga fysiska defekter såsom distinkta förändringar av skelettuppbyggnad, för få eller för många tår, dubbla näsvingar osv.
Det är exempel på mutationer som det enligt mej borde vara förbjudet att avla vidare på.
Om man inte hittar mer lämpligt avelsmaterial borde man kanske inse att man ska inrikta sej på något annat, att det helt enkelt inte är till för att avla vidare på.

_

Oj det blev kursivt!

Vi människor påverkar moder natur en hel del, inte minst när det gäller avel.
När man går så långt att man avlar på djur som inte ens klarar av att föda upp sina egna barn då har det gått för långt - vi borde vara mer rädda om djuren som vi alla påstår att vi älskar mest.
Tänk att föda barn för att sedan bli av med dom så fort dom är ute, hur tror ni honan mår då? Om hon har någon mjölkproduktion, vad tror ni händer med den? Hur sunt är det i de fallen där ammornas valpar får betala med livet, eller vad tror ni händer med dom som har vanliga färger och hårlag i en del fall?
Varför väljer man att stödja detta då det går att få fram angora på andra vis?

Avel på husdjur är alltid av egoistiska skäl men varför blir vissa lyckligare av  annorlunda färger eller hårlag?

Mina åsikter gäller vid  katt och hundavel med och flera av mina favorit hundraser skulle jag aldrig skaffa då aveln inte är sund och allvarligt titta lite närmare på dem så har vissa haft samma genetiska problem i 20 år, vissa inriktningar är helt enkelt dömda att misslyckas.

Varför vill vi ha nya utseenden hela tiden? Har massa exempel där det gått fel och inte ett enda (modern tid) där man lyckats hålla kvar vid samma utseendestandard OCH fått fram ett hälsosamt djur.

#5 Jadu, människan är skapt så att vi aldrig är helt nöjda. Vi blir matade från barnsben att vi hela tiden ska utvecklas, vara nyfikna och uppnå. Är man inte nöjd med sig själv så kan man göra något år det genom ingrepp, eller så blir man bra på något annat. Uppfinner något. Föder upp något. Gärna något som inte redan finns eller skapar något nytt.

Men sedan så får man inte glömma att denna extrema avel finns och stöds varje dag av väldigt många människor i hela Sverige. Kossor som producerar långt mycket mer mjölk än "normalt" för att täcka vårat behov. Grisar och höns som växer upp till "slakt-storlek" med rekordfart för att kosta så lite som möjligt innan dom dödas och äts upp. Kossor som föds upp med dubbla lår eller rumpmuskler för att förse oss med extra mycket kött att frossa i.. Det är lätt att sätta sig emot "nöjes avel" men många glömmer att vi stödjer en liknande uppfödning dagligen..

Förlåt för lite OT.

Det finns alltid 2 sidor av myntet. För att komma till det "perfekta" så drabbas många där emellan.
Visst är det bra när många blandar in tex vildiller i tamillerlinjerna för att få in nytt och friskt blod men hur bra mår de flesta hybrider i en vanlig lägenhetsmiljö?
Struntar man i att ta in vildiller så kanske man får illrar som dör tidigare. Hur bra mår dom av det?

Så ja, husdjursavel är egoistiskt. Mer eller mindre. Men det är väl hållningen av husdjur också för den delen. Jag har ju inte mina illrar för mina illrars skull utan för min egen skull!