Jag är en av dom som köpt jaktiller.
Det är inget jag rekommenderar för nybörjare eftersom jaktillrar oftast är ohandterade. Men precis som med tamillrar så varierar tempramentet mycket.
Min Megabyte var lite tuffare när jag fick honom, nu är han hur go som helt men jag tror det är mycket i hans personlighet. Min kompis illrar var världens goaste illrar redan från början..alla tre är från jägare.

Tessan lille albino Pucco kommer oxå från jaktiller uppfödare. Nu tyvärr hade han tagit valparna från mammman alldeles för tidigt, men men… det har fungerat bra. Nu var detta Tessans första iller. Men jag tror nog att det kan variera som sagt från individ till individ.

Det beror nog, tror jag, på hur mycket dom är hanterade från början.

jag köpte min andra iller direkt ifrån en "jakt"illeruppfödare, hon var 5månader när jag hämtade henne. Jag hade förväntat mej att hon skulle vara en riktig bitch då min första iller var en "vanlig" omplacering som var ett litet bitmonster. Dok bevisade hon motsattsen -rätt hantering =urgullig tjej! Super temperament helt klart…

 Ang. jaktillrar, det är lite som att fiska men vet aldrig när och vad man får på kroken ;-) Ibland går det bra…ibland inte…så för att vara helt säker på att man klarar en jaktiller bör man vara målmedveten och fast besluten på att kämpa med den. Om man sen får hem en urgo sak är det ju bara en bonus, men som illercafe skriver -de är oftast helt ohanterade…de bör man tänka på…

När jag skulle köpa min första iller fick jag oxå höra en massa skräckhistorier om jaktillrar. Jag valde att köpa en tamillervalp och han var helt underbar. Helt klar när han kom till mig. Jag hade bra kontakt med hans uppfödare som alltid ställde upp. Nu när min sambo skulle ha sin första iller valde vi att köpa från en uppfödare som använde föräldrarna till jakt. Chibbi som nuvarande illern heter var bitigare än vad Zednic som första illern hette men jag tror detta berodde mer på hennes personlighet än på det att hon var jaktiller. Största boven i det hela tror jag var att jag hade trott att hon skulle vara lika bitfri som Zednic och hade jättesvårt för att säga till att hon inte fick bita. Jag vet att Chibbis uppfödare hade hanterat henne mycket och han har även barn som umgås mycket med illrarna. Jag ångrar inte en sekund att vi köpte från en uppfödare som har jaktillrar eftersom han är en jättebra uppfödare och vi har bra kontakt och han ställer alltid upp när man behöver hjälp både då det handlar om iller och andra saker. Som sammanfattning tror jag du ska koncentrera dej mer på hur uppfödaren är som person än ifall han är jakt eller tamilleruppfödare eftersom det viktigaste ändå är att illervalparna är välhanterade.

jag tycker det är så luddigt vart gränsen går för vad man kan kalla för jaktiller. många som föder upp jaktillrar i burar utomhus har upptäckt att man kan tjäna pengar på att sälja dom som tamillrar. Dessa illrar har samma färger och teckningar som våra tamillrar och har i regel ett liknande temperament också. Skillnaden är att dom kan vara ohanterade och att dom kallas för jaktiller då några utav illrarna i uppfödningen faktiskt används till jakt. annars är det i stort sett samma sak. Men enligt mig så kan nog även de flesta tamillrar användas till jakt om man vill det- åtminstona 2 av mina skulle sköta sitt jobb i kaninhålorna.

Sen finns det ju dom som avlar fram jaktillrar som har ett skarpare temperament än dom vanliga tamillrarna. Dessa är ofta svårare att uppfostra och dom kan även ha svårt för att lita på människor och ibland är dom nästan lite skygga. Dessa illrar har avlats fram för att ha lite starkare instinkter och då händer det ibland att dom har vildiller i släkten.

Sen angående jaktilleruppfödare eller buruppfödare över huvud taget så tycker jag att man även ska tänka på vilken form av uppfödning man stödjer om man köper en sådan iller. tycker man att det är okej att hålla illrar i små burar och inte ser nåt fel i det kanske man vill stödja den formen av uppfödning, men tycker man att det är fel kanske man inte ska bidra till ökad efterfrågan? Sen är det otroligt svårt att låta hjärnan styra över hjärtat när man väl ser dom små liven!… tro mig!

#5, mycket intressant inlägg. Ligger nog lite i ditt resonemang om att köpa eller inte köpa jaktiller. Själv skulle jag nog aldrig köpa en jaktiller från buruppfödning på detta sätt. Men hade jag däremot velat haft en jaktiller, dvs för att jaka kanin med, då hade det kanske varit en annan sak. Men som sagt, inte för husdjursuppfödning…

Anledningen till att min kompis och jag köpte jaktillrar har ju varit för de tamilleruppfödare som fanns inte uppfyllde våra krav och vi ville inte sponsra deras verksamhet. Nu när jag inte ska ha någon iller så har jag hittat några (men få) tamilleruppfödare som jag gladeligen hade köpt ifrån…tusan, får hoppas att dom håller på ett tag till

#7 ja, så kan det bli ibland!

hade jag tänkt med hjärnan från första början så hade jag nog egentligen inte haft någon utav mina illrar idag, då dom faller en efter en gällande teckningar, färger, djurhållning..

#6 men de flesta tamillrar har samma jaktegenskaper som de "riktiga jaktillrarna".. Kanske inte de här riktigt hårt avlade illrarna som man kan se från tex marshall, där illerbeteendet mer eller mindre avlats bort, dom är på gränsen till korkade och för snälla för sitt eget bästa så dom skulle nog inte passa så bra som jaktillrar kanske.. =)

#8, vissa illrar kan säkert funka att jaga med. Vad gäller mina skulle de inte förstå sig på jakt har jag en känsla av. En av dem har dödat en skalbagge, det är allt… De verkar inte vidare intresserade av det. Annat skulle jag tro det blir om man uppfostrar en tamiller för att jaga med den, då blir den säket en utmärkt jägare.

jo jag skulle kunna tänka mej Berit som jaktiller med! vi var ute och gick en gång sen såg vi en groda då lät vi Berit gå förbi grodan, då högg Berit grodan rakt över halsen.. hade inte räknat med men men.. lite konstigt egentligen för hon har aldrig bitit något annat djur lr nån människa!

#8. Jag lovar dig, vi använde hjärnan och övervägde noga och kom fram till att de bästa illrarna fanns hos jägare

mitt eget val att köpa jaktiller var dels "ny stam" och jag ville ha en iller på hösten/vintern o de finns knappast några tamilleruppfödare som har valpar o just de året fanns inga omplaceringar heller. Så jag letade helt enkelt upp en jaktilleruppfödare som hade årsvalpar kvar…

Vi valde att köpa av jaktilleruppfödare för vi fastnade för uppfödaren och tyckte han var kunnig och seriös. Känns viktigt för oss att ha bra kontakt med vår uppfödare. Hade vi stött på en tamilleruppfödare och vi hade kännt samma för denna så hade det kanske blivit en tamilleruppfödare.

Jag tillhör dem som gärna tar avelsmaterial från jaktilleruppfödare, men enbart sådana som har kvar den "gamla stammen" intakt med enbart viltfärgat. Som #5 nämner har det sedan länge blivit en stor trend hos många jaktilleruppfödare att ta in tecknade illrar (som för övrigt i princip alla stammar tillbaka till ungefär samma ursprung, närmare bestämt 3 källor som i sin tur är ihopblandade). Den sorten skyr jag totalt ;). De som sitter och pysslar för sig själva inom sin krets och inte beblandar sig med sällskapsillersektorn gillar jag bäst ;). Med lite tålamod kan man hitta riktiga pärlor där.

#14 men hur håller dessa jaktilleruppfödare sin stam sund utan inavel?? För har man kvar illrar från den gamla stammen så måste ju snart avelsmaterialet vara slut även där?? Tänkte att du om någon säkert har koll på det där.. =)

Det finns linjer som är utavlade i många generationer och det finns också de som är kontrollerat inavlade (och de som är okontrollerat inavlade, ej bra). Det är inget fel med en kontrollerad grad av inavel och utbyte av avelsmaterial inom en sluten krets med ett rätt stort antal djur. Jag tycker det finns rätt stor okunskap om inavel och därför en överdriven rädsla och oförståelse för de olika avelsmetoderna. Men det är en helt annan diskussion (låååång) som jag inte orkar ge mig in i ;).

#16 okej! tack för informationen!!!

Mina båda är jaktillrar (så vitt jag vet) och de är snälla…

Det där om bra inavel har jag också hört om av en gammal illeruppfödare. Det är vi nog många som är nyfikna på hur det går till. Finns det kanske nån länk om det eller annat sätt vi kan läsa om det Marie?

kanske blir en jaktiller om vi skaffar valpar någongång!

Bab´s är min första iller och hon attackerade mej en hel vecka innan hon blev något snällare sen tog det ungefär en månad så var hon helt bitfri o jättekelig fast hon e kaxig

# 21 Drygt en månad för att göra en iller bitfri är inte så länge.

näej, och det var väl tur det, dagen därpå om hon inte hade colat ner sej sa mamma att vi skulle lämna tbx henne …. men tålamod lönar sej

Vår uppfödare som vi köpte vår Hannibal ifrån sålde både till sällskap och jakt. Han jagade själv med föräldrarna och sålde till folk som ville använda dem till jakt. Han hade hållit på med illrar i 56 år och var väldigt duktig på att uppfostra dem. Om han säger att man kan använda iller till både jakt och sällskap så tror vi honom. Nu var det var så att han avlade efter: hanterbarhet och jaktegenskaper. Hans linjer var väldigt rena och utan inavel. Linjerna hade imponerande livslängder på illrarna, så trots att han sålde till både jakt och sällskap så köpte vi. Står sig vår Hannibal i veterinärsundersökningar så ska vi använda honom i avel. Gör han det inte så är han ändå en underbar och rolig kamrat. Uppfödaren körde på burar för större delen av dygnet men umgicks mycket med dem.

Ärligt talat blev vi lite chockade när det låg kaninlik i burarna(men inte vår 3-åring, hon skrek "död iller, död iller!" Vi tycker väl också att Hannibal kommer att få det trevligt som potentiell fader, med allt vad det innebär *hmm* *hmm* Illrar är ju sedan så sociala och nyfikna så vi tycker att det är kul att se honom i huset där han har jätteutrymmen. Men å andra sidan så är det nog väldigt kul att få bli jaktiller.

Mvh Enomia

Olivers föregångare användes i jakt, men när man ser på min lille töntiga pojkvasker här hemma så undrar man ibland om hans art verkligen härstammar ifrån ett köttätarsläkte ;)

Skulle det fungera att använda en iller som både husdjur (alltså boende inomhus och allmänt gosande och hanterande) och jaktiller? Ungefär som man gör med hundar alltså.
Någon som har erfarenhet av något sånt?

Jag vet några som har det så..och efter lite träning har det funkat utmärkt!

#26   jag har de så :P

#28 jagar du med bab'sen?

näej :|….ojj, såg precc att ja läste fel, sorry :P

#30 hihihi lätt hänt ;)

#31> men hennes föräldrar är så :P…fast dom är nog inte sådär jättegosiga :P

#32 nej, de blir nog vad man gör dem till. tror att de flesta som jagar med iller föredrar att ha dem just till jakt å inte till gos ;)

Okej, haha, jag tänkte att pojkvännen skulle bli lite gladare i tanken på Att skaffa iller om den gick att jaga med också. =)

#34  de gå :) som sagt du gör den till vad du vill ha den till ;)