Dexter, min sambo och jag låg och mös framför en film för några minuter sedan och som vanligt när Dexter somnade la jag honom i mitt knä och lät honom vila så när han vaknar igen tittar han stressat runt sig och flyger upp i mitt ansikte och börjar att pussas tills jag pussar tillbaka och han åker ner i mina armar igen och somnar om…

Det fick mig att tänka på att jag kommer aldrig klara av att göra mig av med honom eller ens bli av med honom på något vis, dödsfall eller någonting alltså jag kommer att klona honom eller någonting när han dör det finns bara inte ett liv utan honom.

Tänk hur kalla och ensamma mina fötter kommer att vara den dagen han försvinner, han som alltid ska följa med in på toalätten eller i duschen när han alltid är med oss och skuttar runt i duschen… Nu är han bara lite över året så han har förhoppningvist lååångt kvar att leva men ändå… Jag blir helt tårögd bara av att läsa om det och ännu värre blir det när jag läser omplacerings trådar här på iFokus jag känner mig som en löjlig jätte bebis känslo bomb som bara bölar hela tiden så fort jag ser någonting sött som idag när Dexter brottades och sprang iväg med ett oöppnat packet med majskolvar… sambon stoppar honom och han börjar krigsdansa och springer sedan in i badrummet och iväg med en bit toapapper… eller att vakna utan att se dom där stooora brunsvarta ögonen stirrandes på mig och en stor morgon puss….HUR SKA JAG KLARA MIG UTAN HONOM I FRAMTIDEN???? Mitt lilla strump-räk-fläskfile-korv-monster

Usch vad jag är känslig