Hmm… Svår fråga! Jag har ju satsat på omplaceringsillrar där jag vet att det inte handlar om totalt blodtörstiga djur från början  Men självklart kan man inte veta hur det går ändå. Jag skulle absolut stå ut med en iller som nafsas lite då och då samt om illern endast litade på familjen och inte på besökare, för det bryr jag mig inte om. Sådant får man lösa efter hand! Men en iller som verkligen hugger mig och biter så fort hon/han får en chans… Nej, det skulle jag faktiskt inte klara av.. Det erkänner jag!  

Nu har jag tur och har två fina tjejer, en som inte biter någon utöver nafs vid lek och en som är lite mer rädd och försiktig och nafsar folk som hon inte litar på, eller ja, testar främlingar kan man väl säga. Jag skulle dock tröttna på att alltid vara rädd i mitt eget hem om jag hade illrar som bet mig flera gånger om dagen… Pust!

KOPIERAR TEXTEN OCH POSTAR DEN MED MITT RÄTTA NICK, HAR BYTT OCH GLÖMDE LOGGA UR MED DET GAMLA

Hmm… Svår fråga! Jag har ju satsat på omplaceringsillrar där jag vet att det inte handlar om totalt blodtörstiga djur från början  Men självklart kan man inte veta hur det går ändå. Jag skulle absolut stå ut med en iller som nafsas lite då och då samt om illern endast litade på familjen och inte på besökare, för det bryr jag mig inte om. Sådant får man lösa efter hand! Men en iller som verkligen hugger mig och biter så fort hon/han får en chans… Nej, det skulle jag faktiskt inte klara av.. Det erkänner jag!  

Nu har jag tur och har två fina tjejer, en som inte biter någon utöver nafs vid lek och en som är lite mer rädd och försiktig och nafsar folk som hon inte litar på, eller ja, testar främlingar kan man väl säga. Jag skulle dock tröttna på att alltid vara rädd i mitt eget hem om jag hade illrar som bet mig flera gånger om dagen… Pust!

#2 va förvirrad jag blev först!

Jag har ju också en gräns, då jag lever i en lägenhet och på så sätt är begränsad. Om jag bodde i hus med tomt  så skulle jag bygga en inhägnad utegård och då om det mot förmodan skulle dyka upp en som faktiskt efter att man försökt allt inte visar någon förbättring så skulle den kanske kunna leva ett givande liv ändå.
Men i hela mitt liv så har jag varit med om vid tre tillfällen att djur helt enkelt inte gått att arbeta med, först en häst som hade en ovanlig sjukdom som gjorde att den hade ont överallt precis hela tiden, en hund med en elakartad tumör i hjärnan (sorgligast då jag kände den innan den blev sjuk) samt illern i tidigare inlägg som hade en skada på ryggraden.

Jag såg en av mina som ett bitmonster under en period. Han snarare högg än bet. När han fick syn på en kunde han komma galopperande för att hugga en. det fanns stunder när han inte gjorde det, men på det stora hela var det riktigt jobbigt. Fick han för sig att hugga så hög han och då var det bäst att hålla sig undan helt och hållet tills det hela gick över. När det var som värst drog jag mig för att umgås med honom.

Anledningen: brunst först och främst. I övrigt uppvisade han ett ganska stressat beteende. Dessutom var det under den tid då jag fortfarande använde mig av "traditionell" uppfostran, vilket jag är helt övertygad om förvärrade allt mångdubbelt.

Kastration och annan uppfostringsmetod (positiv förstärkning) gav en helt annan iller. Det är fortfarande han som står för betten här hemma, och det finns fortfarande inget mellanläge så det är endera inget bett alls eller ett rejält hugg, men jag råkar ut för det kanske en gång var tredje månad nuförtiden. Gäster oftare än så givetvis ;)

I dagsläget är han inte alls ett bitmonster, och kanske hade han inte behövt vara ett bitmonster alls om han kastrerats tidigare och uppfostrats annorlunda från start. Aviendha hade kanske inte förlorat ena ögat och jag hade kanske inte fått min senskada i handen. Den biten kommer jag nog aldrig helt kunna förlåta mig själv för då det finns en risk att det var jag som till stor del skapade hela kaoset och med det kanske även den efterföljande osäkerheten som han än bär på.

Det är svårt att säga vart gränsen går. Definitivt när jag ser att individen inte lever ett bra liv till följd av den stress som antagligen finns, eller om det är en obotlig skada som orsakar beteendet. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag vill inte ha illrar som bits, jag vet inte om jag skulle stå ut med en iller som högg som en kobra mest hela tiden utan förbättring. Det skulle frånta mig glädjen med att faktiskt hålla djuret och vad återstår då mer än ångest, frustration och sorg över hela situationen? Hade jag en utegård där illern i fråga kunde leva ett gott liv utan att vi behövde umås tätt inpå varandra och det fungerade för den individen så skulle jag inte ha några som helst problem med att ha den kvar. Men i en liten lägenhet där man delar varje sekund? Det skulle nog vara ohållbart och jag skulle till slut antagligen omplacera en sådan individ om jag kunde finna ett hem som verkligen fungerar för den. Tilläggas bör att jag tror att det allra mesta faktiskt går att arbeta med förutsatt att man har tiden, tålamodet, viljan och personkemin för det.

Jo, och sedan kan det ju finnas perioder då illrarna blir lite bitska, som nämns ovan, t ex vid brunst eller skendräktighet. Det får man ju stå ut med!

Så länge det inte underligger sjukdom eller skador så är jag övertygad om att alla illrar går att få bitfria. Kanske går det inte att få dem bitfria på alla utan de blir en enmansiller, men det är inget som får spela in. Då får man anpassa situationen och livet efter det.

Vad som är ett huggande monster för mig?
Finns inga monster illrar, bara illrar som behöver arbetas med antingen mer eller mindre av olika anledningar.

Jag har varit med om rädda illrar och ohanterade illrar och misshandlade illrar. Och måste säga att de rädda och misshandlade illrarna är svårast att få bukt med. Men det går.

Just nu sitter jag med en iller här som jag fått hur snäll som helst mot mig, men han hugger in till benet så snart han ser någon annan. Där har jag en kille jag behöver hjälp av andra illervana med så han får se att man inte kan bita någon. Det är också viktigt tror jag att man inte är rädd för att be om hjälp. Oavsett hur mycket man har arbetat med illrar så kan man behöva hjälp med vissa individer. Men anser jag denna kille vara ett monster? Nej men han hugger helt klart när han får chansen.

Min iller biter inte alls, bara när jag busar med henne. Och ibland på armen, men man märker långt innan nr hon r sugen på bita då hon luktar väldigt intensivt, beror nog på råttlukt :)

Jag tycker väl iof att det är befogat att omplacera ett djur man inte trivs med, eller snarare inte trivs med beteendet den har… Sedan kan man ju undra hur smart köpet var från början. Går man in i ett köp med en "bitig" iller så kanske man gör ett försök som sista utväg för att den ska må bra.

Jag förstår inte riktigt själva grejen med att kämpa sig blå för att illern ska bli bitfri. Ibland får man helt enkelt acceptera att dom är personligheter med olika sätt att uttrycka sig olika behov av att "hävda sig". Bits dom av osäkerhet ska man självklart jobba på att dom ska känna sig trygga och få bort det osäkra hos illern- om det gör illern helt bitfri eller inte spelar för mig inte så stor roll.

Just nu skulle jag inte orka bo i en lägenhet med en väldigt bitig iller. Jag tillåter dom alltid nafsa och bita lite löst när vi busar men jag orkar inte gå på tå här hemma.
Hade jag bott annorlunda hade jag nog prioriterat lite annorlunda om det gällde bitiga omplaceringar..

Jag har en s.k problemiller. Det är inte det att hon hugger och tuggar till benen går av, utan jag tror det är mer för att få en reaktion. Hon VET att hon gör fel, men lik förbannat gör hon det ändå. Hon hugger sedan sticker hon innan nervimpulsen nått hjärnan, då kan man fya och ajabaja henne hur mycket som helst. Hon skiter totalt i det när hon ligger och skrattar under soffan. Detta betende går i vågor. Emellenåt är hon helt lugn när det gäller fötter, men vissa dagar kan hon bara inte låta bli!
Hon var drygt 2 år när jag hittade henne i en trång bur och har som sagt inte haft den bästa starten. De första månaderna här strök hon längs väggarna och bet av rädsla, därför vet jag att bitandet hon håller på med nu bara är en fix idé hon har, och antagligen aldrig kommer att sluta med. Jag har accepterat detta som en del av henne, även om jag till största sannolikhet aldrig kommer att kunna ge henne blöta pussar på nosen utan att få ett par oönskade läppiercingar, så älskar jag antagligen henne mest av alla mina illrar eftersom hon och jag har kommit så fruktansvärt långt tillsammans. Från att hugga av ren och skär rädsla till att bara göra det när hon har tråkigt är ett vääääldigt stort steg för henne.Jag har accepterat att man lyfter henne och umgås med henne helt på hennes villkor. Vill hon inte bli upplyft så kommer hon också att göra allt för att slippa, och så länge jag accepterar det går det utmärkt.

Personligen skulle jag aldrig ge upp en bitig iller, jag anser att man lär sig att respektera varandra på något sett. Jag har jobbat med Delphi i 1,5 år och är fruktansvärt nöjd med framstegen vi gjort. Jag hade aldrig någonsin bytt bort det jag lärt mig genom att ta hem henne. Hon är beviset på att det går att kompromissa och komma fram till en lösning tillsammans.

Om jag skulle ändra något är det att jag försökte dominera henne i början. Denna donnan är oknäckbar oavsett vad man gör, och hade jag insett det lite tidigare så kanske vi hade kommit ännu längre vid detta laget.