Jag har blivit adopterad!
Imie har som bekant varit skendräktig och det har nu kulminerat i en extremt valpsjuk Imie, som bestämt sig för att jag är valpen.
Hur charmigt och komiskt det än må vara att drygt 1kg iller försöker släpa knappt 75kg gubbe till bo och att det ska mammas in absurdum så blir det lite tröttsamt i längden. Dessutom är hon pestig mot de övriga i familjen, inkl Bogey stackarn som promt ska spöas, om de kommer nära "valpen" eller bo.
Det är ju dessutom stressande för Imie som verkar bli rätt frustrerad över att "valpen" gör som han vill.
Hur länge kan man förvänta sig att den här mammigheten håller i sig?

Har du otur behåller hon dig i tio veckor innan hon tycker det är ok för dig att flytta hemifrån.
Det lät mysigt :-)
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Haha! Guuud så sött det låter! 
Ja jo nog är hon söt alltid, men det är inte alltid så skönt när hon kastar sig över min arm/hand för få grepp så hon kan dra med mig till bo 
#4, Hur går det ?? :-)
"Tja, sådär. Hon vill ju fortfarande hemskt gärna ha med valpen till boet men hon är i.a.f. lite mindre på. Fast det blir ändå lite rispor på händer och armar när hon är som värst med att försöka få grepp så hon kan dra med mig till boet.
Har lyckats lura henne lite med en filt i soffan. Jag boar in henne och mina händer i filten så slappnar hon av lite och jag kan i.a.f. sitta och se på TV en stund med filtpaketet i knät.

Det låter hur gulligt som helst men förstår att det är säkert jättejobbigt

Skendräktiga illrar är pest och pina. Samtidigt som man inte kan låta bli att tycka att de är söta.
Men när man vaknar mitt i natten av att en iller försöker gå iväg med ens näsa för att dia den, då är det inte kul.
Gwen här hemma börjar äntligen låta sina "valpar" flytta hemifrån nu så förhoppningsvis kan vi snart se fram emot några riktiga sådana. Och då kan ju min näsa förhoppningsvis få vara ifred.
Om den nu inte ska bo med de andra valparna förstås, då kan det bli problem att få saker gjorda härhemma.