För ett tag sedan kom jag hem och mina katter hade kala fläckar i sin päls då en annan person som inte ens bor här har invitat över familje medlemmar med barn - barnen har slitit loss päls på mina djur och djuren har rivit tillbaka obs inte allvarligt men familj + vänner anser att jag ska avliva mina djur för att de gör illa barn.

Jag har inga barn och planerar inga på minst 10 år - om ens alls så jag anser att jag inte behöver göra mig av med mina djur då jag inte ens tar över barn eftersom jag vet att barn kan inte hålla fingrarna i styr och mina djur har en gräns.

Jag anser däremot att någon bör ha stoppad ungen när även grannar har hört hur min katt skrikit av smärta innan hon rev barnet.

(jag var inte hemma)

Jag tycker helt klart det är familjen och barnets fel. Katten sa bara ifrån på sitt sätt och anklagar inte katten heller om barnet ryckt bort päls.

Lyssna absolut inte på dem, din katt har inte gjort något fel.

Jag kommer verkligen inte avliva min katt - aldrig!
Jag blir bara otroligt ledsen.

Jag tycker inte heller att du ska lyssna på dem. Om skadan inte är större än några rivsår har barnet/barnen förhoppningsvis lärt sig att man inte kan göra vad som helst mot djur.

Herregud vilka människor det finns…. Självklart ska inte DU behöva avliva dina djur för något dom själva orsakat… Dels föräldrarna som inte haft koll och dels för att ungen gjort något som man inte SKA utsätta djur för (djurplågeri)….

Vill påpeka det emma skriver att det rä barnets fel…det anser jag är fel.

Barnet har ingen aning om att dom gör fel utan det är upp till föräldern att hålla koll på barnet.

Min son har 2-3 gånger blivigt klöst av våran stora katt men av den andledningen att han dragit i svansen eller liknande och då har katten i mina ögon rätt att klösa ifrån för att visa att barnet gör fel och det lärde sig min son av nu när han är 3 år.

Tyvärr skall nu denna katt avlivas då den gått till attack på pojken utan andledning tyvärr =(

Det första man ska lära barn när det kommer till djur är att visa respekt för djuret! Gör inte barnet det får det konsekvenser- oftast ett djur som "säger ifrån".

Ska jag ta ett exempel så var min mamma dagmamma under hela min uppväxt. Från det att jag var 2 år tog vi hand om en hittekatt. Denna kissen var med under många år då den levde fram till den blev 19 år.
Misse var INTE en barnvänlig katt. Han var sur och grinig mot andra än familjen och bet mer än gärna dom som tog sig friheten att klappa honom. Inte fanns det i våran världsbild att avliva katten trots att vårat hem oftast var fyllt med minst 6-7 ungar varje dag.
Man fick helt enkelt lära sig att ta det lugnt runt misse och att inte klappa honom. Låg Misse och vilade på hallmattan gick alla lugnt förbi för att inte skrämma eller göra katten arg.
Det funkade för oss, så varför skulle det inte funka för andra!?

Djur finns inte i våra liv för att agera som slavar som gör allt vi ber om och beter sig utan egen vilja- djur har vi som sällskap, som en vän, som en familjemedlem som man ska visa respekt och ge eget utrymme.

Jag hade varit GALEN om någon annans unge hade skadat min katt genom att slita bort päls! För att "ge tillbaka i samma anda" hade jag klagat på deras föräldraskap som inte ens kan hålla koll på sitt barn! Att klaga på föräldraskapet brukar ta ganska hårt på småbarnsföräldrar….

#6 Som jag sagt flera gånger tidigare.. Djur avlivas alldeles för lätt!! Du funderar inte på att ge katten en chans och omplacera den?
Det är sååå många som inte förstår kattens språk utan säger att den har psykiska problem när den beter sig, för den, helt naturligt.
Kolla in katter iFokus och lär dig om katter innan du tar beslutet!
Vi tror att illrar är ett så speciellt djur och att alla vet så mycket om alla "vanliga" djur men det är skrämmande hur ofta katt och hundägare inte alls förstår djurens språk, beteende och behov. Vi får lära från det att vi är små att katten har fel i huvudet om den kissar inne eller beter sig illa mot oss människor när det oftast är en helt naturlig signal av något slag.
…. För att den inte passar i ert hem har den inte förlorat sin rätt att leva!
Jag tycker det är fruktansvärt!!!!

Varken barn eller djur förstår inte att vissa saker är fel om man inte lär dom därför måste man lära både barn och djur vad som är rätt och fel och med det menar jag att jag som djurägare måste lära mina djur diverse vett som att inte hoppa, bita med mera på människor medans som förälder måste man enligt mig lära sina barn att man skadar inte djur - för då får djuren ont.

Tyvärr när jag förklarar för dessa människor att om man ser eller hör att ens barn står och sliter bort stora pälstussar från ett djur tar man ju bort ungen och förklarar att det är fel att göra så och sedan kollar man ifall katten gjort illa sig men dessa människor sa inte ens till ungen när katten stod och skrek eftersom katten skrek ett bra tag enligt grannarna och mitt boende är inte stort heller så man har uppsyn över i princip hela lägenheten.

Men eftersom jag numera har en halvt naken katt och ungen har ett vanligt litet rivmärke undrar jag varför sånt här ståhej om det hela om att jag ska avliva mina djur för ETT rivmärke jag vet själv att om någon skulle stå och slita bort min "päls" eller mitt skin hade jag nästintill mördat den människan och tillbaka till barnhållning tycker i alla fall jag att man ska lära sina barn att när ett djur säger ifrån - till och med innan de säger ifrån - ska barnet lämna djuret ifred.

#8 Ursäkta men jag tolkar ditt inlägg som att du tror jag avlivar bara för att och att jag är typ helt dum i huvudet och jag hoppas det inte är så du menar.

Självklart avlivas hon inte bara för att. det är min svärmors katt som fick bo kvar med oss i huset då vi bytte hus med henne och då katten trivs bäst här.

Sedan fick hon en kull och nu efter jul började hon bete sig konstigt och det visar sig att hon är sjuk och måste få gå bort tyvärr =(

#10 Om det beror på att katten är sjuk så skriver man inte att man ska avliva katten "då den gått till attack på pojken utan anledning" då skriver man att man avlivar den för att den är sjuk.
Att vara dum i huvudet är inte samma sak som att vara oupplyst eller ha dålig kunskap om det djur man äger.
Vad har katten för sjukdom?

#11 Förlåt, formulerade det dumt okej. Hon är sjuk och det gör att hon har gått till attack på pojken och kommer att avlivas. Hon har fått tumör i livmodern efter att ha fått pepiller i 11 års tid och den går kanske att ta bort men hennes hormoner har även blivigt felande så tyvärr tror inte vetten att humöret kommer att ändras… Kan tillägga att denna katt var först en vildkatt som skulle avlivas då hon var liten och hon har alltid varit lite annorlunda.

Jag har växt upp med djur av alla dess slag och blev lärd från början att klappa fint och INGET annat.
Tycker det är självklart att vi vuxna har ansvar för både djur och barns handlingar.
Att avliva djur för att det skulle skada någon utanför familjen tycker jag är helt galet, blir så upprörd av detta problem så kan har svårt att formulera mej vettigt.
I området jag bor så är de flesta barn dessutom lärda att inte gå fram till katterna överhuvudtaget då det finns några lite "aggresiva", ser ingen anledning till varför barn ska gå fram till okända djur.

Jag tycker det Jossan sa där om någon slags "hämnd" lät bra. Det är ju en väldigt känslig sak att gå mot "attack" mot föräldrar, men att ifrågasätta dem har du all rätt till.

Med mina djur så jämställer jag dem med barn, jag älskar dem så otroligt mycket att jag inte bara skulle göra saker och ting överilat bara för att någon annan anser att de gjort något fel. Hur skulle de känna om du sa att du ansåg att de borde avliva sitt barn? Det är ju hur befängt som helst, det gör man ju helt enkelt inte. Men djur är uppenbarligen som saker för vissa, man kan och får göra sig av med dem hur som helst. Det är sorgligt att det finns de som inte verkar ha större respekt för ett liv..

(Läs in detta endast för den givna situationen!)

Min storasysters barn som nu är 2 år säger alltid när hon ser ett djur, försiktigt det betyder enligt henne klappa försiktigt om jag får för mamma och pappa, enligt mig en helt underbar barnuppfostran 

Vi träffade lilltjejen när hon var 1,5 år och hade Hobbe och 4 små illervalpar med oss inga problem alls för barnet gick inte fram eller petade eller gjorde ett dugg mer än tittade på

Mina föräldrar har alltid uppfostrat oss barn med att inte gå i närheten av djur utan att fråga ägaren och föräldrar om lov.

Jag tycker det hör till vett och ettikett att man alltid frågar först ägaren innan man närmar sig något djur.

Sen har mina föräldrar alltid lärt oss att man behandlar djur med samma respekt som man behandlar människor. Behandla andra (både människor och djur) så som du själv vill bli behandlad. Har mina föräldrars vänner då haft djur (eller vi själva) som man inte riktigt kan lita på så har vi barn och vuxna fått respektera och acceptera att inte gå för nära detta djur. Vi har även fått lära oss att gå inte fram till ett djur om inte djuret kommer fram till dig först för att hälsa.

Du ska absolut inte behöva avliva din katt för att ett barn har misshandlat din katt. Det är helt och hållet föräldrarna som har gjort fel som inte har lärt sin unge om hur man behandlar djur. Barnet hade inga rättigheter överhuvudtaget att gå fram till din katt, vare sig när det gäller att klappa eller misshandla. Du var inte hemma och kunde inte ge ditt medgivande, då har heller INGEN rätt att gå fram till ditt djur och bete sig hur som helst.

Sen tycker jag personligen att du kan be dessa föräldrar ta och knipa mun, dom var i ditt hem (dina regler) och i detta hem så ingår din katt (kattens regler). Dom hade inget med katten att göra över huvudtaget, och definitivt inte när du inte var hemma. Jag tycker du har med all rätt att ifrågasätta föräldrarnas barnuppfostran och deras egna förnuft. Det är väl klart att katten går till attack (markerar) och visar att detta gör ont på mig så sluta. Klart att katten fick nog till slut och gav igen. Det hade jag också gjort och med råge. Tycker katten skötte sig oerhört bra som bara gav ett litet rivmärke, efter att har blivit utsatt för så hemskt påhopp och förlora pälsen.

Personligen hade jag nog till och med polisanmält föräldrarna för djurplågeri för att dom inte stoppade barnet som med all klarhet plågade din katt svårt. Men det är vad jag personligen hade gjort.

Jag har nu pratat med fadern till barnet som faktist är min bror och vi har växt upp tillsammans med att alltid ta hänsyn till djur så jag har helt enkelt friskat upp hans minne hur man är mot djur både som barn och vuxen.

Sen har de tyvärr blandat ihop att man måste vara lika försiktig mot katter och illrar som man är mot hundar då dom helt enkelt lärt barnen att vara försiktiga mot hundar - men inte andra djur

Och det blev ett pyttelitet rivsår, det ser ut som ett lite längre sår från en vass papperskant så det är bara fjantigt att tjaffsa om sånt och sen har jag förklarat för dom att det är deras ansvar att ta hand om sina barn, speciellt när jag inte är hemma och sen har jag förklarat hur min katt ser ut och mår efter incidenten och i alla fall en av föräldrarna har vett att be om ursäkt.

Var ju bra det att någon av dom i alla fall bad om ursäkt….. Hoppas nu inte att det blir mer tal om avlivning på något djur som inte har gjort fel utan bara har försvarat sig. Sen tycker jag då personligen att det ska mycket till innan en avlivning ska vara tal om. Enligt mig så ska djuret vara en direkt fara för både människor och djur + att djuret själv ska i så fall må dåligt innan man börjar ens tänka tanken på avlivning. Men det är som sagt min personliga åsikt.

För att jag ska avliva ett djur ska djuret vara antigen

- sjuk eller illa skadad så djuret behöver lida resten av livet
(avlivning för att djuret ej ska lida)

- mentala besvär som ser till att djuret själv lider av detta.
(avlivning för att djuret ej ska lida)

Helt enkelt avliva djur för att djuret inte ska lida inte för att vi människor inte orkar tillgodose djurets behov.

Precis min åsikt.