Mitt största råd är att läsa trådar som finns här inne. Många som har rubriken "iller?" "letar iller" etc är nybörjare som skrivit där folk har svarat på de frågor du själv ställer här! :)

Att ha iller är som att ha en hundvalp som aldrig blir vuxen, i många fall blir den inte helt rumsren och den kan vara ganska så "på". Man kan lämna den hemma när man jobbar som med en katt och den är lite mitt emellan katt och hund när det gäller aktiveringstid. Men sen är dom ju  också en stor dos iller också förstås ;) Nyfikna små varelser som är inne i sopskåpet innan du hunnit öppnat det och som kräver matte och husses uppm'rksamhet med bus, kel och tiggande.
Dom flesta nu för tiden uppfostrar genom att förstärka positivt beteende och genom att ignorera/säga ifrån när dom gör fel. Största tyngden ska helt klart ligga i att uppmuntra! Illrar är inga dumma djur och dom flesta lär sig fort.

Så länge illern är ung brukar det inte vara så stora kostnader, mer än vid inköp, försäkring och foder. Men när dom kommer upp i åren så får i stort sett alla någon form av cancer och det kan bli väldigt dyrt med behandlingar och undersökningar… Vill det sig illa kan det även bli rejält dyrt om dom får för sig att äta något olämpligt så att dom måste opereras för att överleva.

Alla illrar är personligheter. Min första iller var alltid glad och nöjd, älskade promenader och var väldigt snäll.
Min andra iller var ganska "jobbig" i början men blev sen en riktig klippa som jag utan problem kunde överlämna till ett barn. Lite svår att få till att busa men älskade också promenader och framförallt om vi gick ut en långsväng bara han och jag.
Min 3e iller är en speciell kille.. Han biter dom han inte kommer överrens med, är ganska nervös av sig och är ganska otrygg i sig själv. Konstigt nog kan han koppla bort sin otrygga sida om han är så sugen på att promenera och då kan han gå mitt i stan utan att bry sig om annat än att springa bredvid mig.
Min fjärde iller är en riktig sköning som lägger sig på eller emellan fötterna när man diskar eller gör andra tråkiga saker som han inte kan vara med på. Han är mysig och älskar också att vara ute.

Under vår, sommar och höst går jag dagliga promenader med dom och har alltid gjort det från första illern jag fick hem. Dom är med mig överallt och det är så vi lever med varandra. Vi busar, kelar och upptäcker tillsammans. Sen älskar jag att försöka hitta nya utmaning till dom små liven så att deras vardag inte blir samma varje dag utan något att upptäcka eller göra!

På bilden är mina 3 första små älsklingar, har tyvärr bara kvar han till vänster..

Oj vilket långt, utförligt och härligt svar du skrev :) Tack!!

Vad tycker illern om snö, kyla och vinter? Det låter helt underbar att promenera utomhus med dem. Har du en sele då, koppel? eller går de lösa och följer efter dig? Det låter säkert löjligt hur lite jag vet om illrar men ingen häromkring verkar veta något om iller så jag måste fråga^^ Ska absolut läsa igenom gamla trådar, tack för tipset :)

Jag förstår att det är väldigt mycket individ i personligheten, att det aldrig går att förutse hur just min iller kommer vara även om man känner till både föräldrar och syskon väl. Vad gäller sjukdommar har jag hört att linjer med vilt i sig är betydligt mer långlivade och friskare, kanske för att våra led i Sverige är så inavlade? Man borde kanske importera nytt blod för att faktiskt komma vidare med aveln eller är det någon som jobbar på en lösning? Vet i princip ingenting om de uppfödare som är aktiva här..

Illern är alltså ett rovdjur. I hur stor utsträckning märks det? Det är såklart olika men man kan ju utgå ifrån sina egna individer :) Och vad äter en iller? Jag har googlat och sökt men hittar lite information om tama illrar, ska söka vidare men svar på frågor är så otrolgit uppskattat. :)

Kostnader ja.. Räknade på det för någon vecka sedan och det var inte en kul grej att göra, och ändå tycker jag att jag inte haft särskillt många veterinärbesök eller annat under mina år med iller :P Försäkring är guld värd men även med den så kan det barka iväg om man har otur så man får nog räkna med att den kostar förr eller senare. Rena driftkostnader är inte skyhöga; lådmaterial, försäkring, vaccination, mat, leksaker och alla saker de hinner förstöra :P Jag vet inte riktigt vart jag landar, men skulle tippa på 200-300kr/månaden för mina tre. Men sen tillkommer ju saker man gör åt dem, saker man köper till dem för de bara måste ha en ny leksak, deras möss vågar jag inte lägga på deras konto för den summan skulle göra mig mörkrädd så de får gå på mitt hobbykonto :P

Man har sele och koppel till illrar ute :) Jag vet av ett fåtal som har sin iller lös men jag skulle inte rekomendera det, de är lite som katter på den punkten och få katter lyder kommandon när de inte behöver eller är riktigt starkt motiverade :P

Nej, de svenska linjerna är inte super för det förekommer en hel del sjukdommar men sett till många andra länder så är genomsnittsillern här friskare och mer långlivad. Visst kan man hitta bra avelsmaterial utomlands men det finns desto mer som är sämre utomlands så ska man leta så får man sålla noga.

Rovdjur är de i allra högsta grad och det märks, lika mycket som det märks på en katt. De har jaktinstinkter som man inte kan räkna med att tygla (bytesdjur i närheten är ett stort nono mao.). Om man ger dem rått kött så går det inte heller att ta miste på vad de är designade för ;) Det tuggas friskt igenom kött, ben, brosk, hud och senor. De äter torrfoder (finns lite olika märken, de flesta är inte alls att rekommendera, ett fåtal är aningen bättre) och det är väl vad de flesta ger dem. Man kan givetvis även BARFa sin iller men det kräver sin kunskap att göra det - felutfodring kan ge fatala konsekvenser om man gör fel och det tar tid innan man väl ser negativa konsekvenser av det hela och då kan det vara för sent för att åtgärda. Lightvarianten är att man ger torrfoder men sticker till kycklingvingar, skrov, möss, broskbensspill etc på sidan av. Då vet man att illern får i sig vad den behöver genom torrfodret (vitaminer och mineraler sett) men den får ändå berikningen och de andra fördelar som kött ger (minskad tandsten, bättre kroppsbyggnad, finare päls etc eftersom kött helt enkelt är nyttigare än torrfoder som till stor del innehåller växtdelar).

Google ger nog inte supermycket på svenska, då är det nog inom det här forumet du får söka mest antar jag. På engelska kan du nog finna mer. I bokväg finns inte mycket, i princip finns en bok på svenska (illern hemma) och den rekommenderar jag inte alls. Däremot så är "ferret for dummies" ganska billig och faktiskt bra. Lättläst och även om man får ta hänsyn till att vissa delar av hållningsbiten inte ser likadan ut här som där den är skriven så är det generellt en bra bok att ha som grund då den tar upp det mesta. Om du nu är intresserad av böcker, den frågan brukar dyka upp om inte annat ;)

Mina har delade meningar om snö :) Men visst går dom i koppel! Jag har, under de åren jag hade 3 illrar, alltid gått långa promenader med alla 3 samtidigt. Lite pyssel men är dom promenadsugna går det ganska fort framåt ändå. Ibland nästan som att ha små hundar med sig :)
Mitt senaste tillskott älskar snön så länge den går att gräva i- illrar är grytdjur så dom älskar att gräva! Därför blommorna måste hållas på behörigt avstånd.. En gång när jag sov borta hade mina illrar lyckats att ta sig upp på mitt kökbord som stod bredvid 2 fönsterbräden.. Jordstampat golv och inte mindre än 7 välta blomkrukor med utgrävda växter.. :S

Som Aviendha säger så är vi ändå lyckligt lottade i Sverige. Den avel som har förekommit i andra länder har inte alls funnits i samma grad i Sverige men i och med fler och fler importer så har vi fått hit avelsmaterial på både gott och ont. En del har funnit illrar som bidrar till starkare linjer här i Sverige medan andra tar hit illrar som mest blandar ut med de linjer som egentligen inte bidrar med något speciellt hälsomässigt. Sedan får man tänka på att det finns dom som avlar av andra anledningar än just hälsa! Tes utseendet på illern. Dom kämpar med både ett visst utseende och för att förbättre hälsan för just det utseendet..

Ja visst är dom rovdjur :) Men är dom inte vana från början att äta kött så måste man ibland truga för att få dom att förstå att dom faktiskt är det!
Jag har en iller som gärna stjäl lökar och potatisar om han får chansen att dyka ner i en matkasse ;) Men kött är bara positivt om man får dom att äta!

Vart bor du? Det absolut bästa om man vill veta mer om illrar är att besöka någon med iller! :)
Bor du i närheten av Norrköping är du välkommen hit!

Det känns väldigt skönt att jag för en gångs skull inte har några planer på att föda upp illrar för det verkar vara en heeel del att hålla koll på.. Det låter som ett ganska farligt husdjur egentligen, om illern skulle få för sig att bita ihjäl mig skulle den verkligen äta upp mig känns det som. Men den är sällskaplig har jag förstått? :)

Finns det INGEN uppfödare i norra sverige vad Ni vet av? Det är svårt att inte ha någon att te sig till när literatur och information är så knapphändig..

En iller får nog jobba på rätt bra innan den lyckats tugga ihjäl en ;) (men jo, liksom en hund eller en katt finns det ju en chans att den äter matte om den är instängd med ens döda kropp i en vecka om vi nu ska vara sådana :P)

Visst har jag (och många illerägare med mig) blivit tuggade på och det kan göra skitont rent ut sagt. Men sen så har jag alltid en iller som ligger på mina fötter när jag gör frukost, alltid någon som vill liga i mitt knä när jag går på toaletten, ofta någon som ligger bredvid mig i soffan när jag pluggar och det bjuds upp till lek varje dag. Så visst är de sällskapliga! De vill vara med, de vill att det ska hända saker och om jag inte ger dem det så mår de inte heller bra. Om du inte kan tänka dig att leva med något naffs så bör du faktiskt inte skaffa en iller alls. Det finns de som aldrig bits (jag har en här hemma som jag skulle kunna lägga ner i en vagga med ett spädbarn) men de flesta gjör det någon gång i sitt liv, om det så är vid lek och de inte riktigt tänker sig för. men så får man ju tänka att folk inte hade velat ha husdjur som ständigt bet dem och aldrig slutade med det heller. Jag får ett bett i månaden ungefär, för jag råkar ha en som är väääääldigt förtjust i fötter och inte riktigt kan låta bli ibland. Men för mig är det värt det.

Timrå är den uppfödare som bor längst norröver, men det finns ju illerägare längre upp än så och många vanliga ägare tar gärna emot studiebesök.

Jag kan absolut leva med att bli biten, men det är svårt att föreställa sig hur tam en iller kan vara^^ Men vad jag har läst hitentills är iller ett väldigt spännande och härligt husdjur som jag tror skulle passa bra i vår lilla familj :)

Jag skulle nog kalla mina lika tama som katter eller hundar. De litar på mig, de tycker om mig, de vill inte skada mig på något sätt, de vill vara med när jag gör saker och jag kan hantera dem hur som helst utan bekymmer över huvud taget. Vill jag kolla tänder så gör jag det utan en enda tanke på att jag skulle kunna få ett naffs för det får jag inte. Möjligtvis att de sprattlar för att de inte vill och då kan jag ju låta bli just då, bara för att ett djur är tamt betyder det ju inte att jag har rätten att tvinga mig på det när jag känner för det :) Hur de sedan beter sig är en annan femma, illrars personlighet förmedlas inte riktigt perfekt genom text :P

Som sagt ovan så är det egentligen ingen skillnad på en tam hun en tam katt och en tam iller. Dom beter sig på olika vis och kanske uppfattas illrarna lite mer "otama" just för att det inte är speciellt många år sedan illrar var djur man hade i bur och dom flesta äldre minns bara illern som ett aggresivt djur som grannen som var jägare hade i små burar utomhus.. Dom blev ju förstås aldrig speciellt tama- precis om man inte hanterar en katt eller hund så blir även illrar väldigt otama om man inte hanterar dom från början.
Och iom att illrarna enbart användes till jakt så gick det även en hel bunt hemska rykten som hur illrarna sög ut blodet ur sina bytesdjur, att så fort dom får vittring på på blod så blir dom helt ohanterbara och har dom smakat blod så kan man aldrig hålla i dom igen, att illrar hugger om dom ser att det pulserar, att man aldrig kan visa illern halsen för då hugger den etc etc.. Listan kan göras lång och jag har själv haft svårt att förklara för en gammal man att min ena iller knappt tar rå kyckling ur handen på migom jag håller fast köttbiten… Så aggresiv var han ;)

Illrar har lite personligheten som många katter har- jag gör vad jag vill och jag kanske inte beter mig mot andra som jag beter mig mot mina ägare :)
Vi hade själv en katt när jag växte upp som bet folk utanför familjen som försökte klappa honom. Det var inget snack om att katten var tam och att han på något vis var en dåligt uppfostrad kisse. Mamma var även dagmamma när vi hade den katten och alla barn fick lära sig att visa respekt för katten och att han inte var pålitlig. Beter en iller sig så är det en heeelt annan sak. Då är den en mördarmaskin som hugger för att döda. ;)
Och jag kan säga att jag blivit biten bra många fler gånger av katter än av illrar! Och det tog år efter att jag köpt mina första 2 illrar tills jag faktiskt blev biten av en iller så det blödde!… Nafs är för mig inga problem så länge det inte är fötterna för jag gillar inte när illrar får dille på fötter.. Jag uppmuntrar mina illrar att ligga på rygg och busa med mina händer- biter dom för hårt säger jag ifrån men oftast nafsas det bara och jag tycker bara det är mysigt när man får vara med så pass nära i leken!

Mer fingerbus!

Och samma sak med annan iller :)