Det ska nog gå väldigt långt innan jag väljer att avliva ett djur innan omplacering.

Det skulle möjligen vara att djuret har väldigt kort tid kvar att leva pga sjukdom, högst ett par månader. Då känns det inte som om en omplacering kan ge djuret livskvalitét de sista månaderna eftersom det tar ett tag för illern att ställa om sig.

Ett annat scenario är att ingen lämplig person vill ta emot djuret alt inget akuthem finns. Jag avlivar hellre djuret än ger det till en rakt olämplig person där djuret inte får det bra.

Det här är en fråga som jag har tänkt mkt på under den senaste tiden, då vi har börjat fundera på hur vi ska göra med våran iller när vi får tillökning i familjen.

Troligtvis kommer jag få massa skit just nu, då vi skaffar barn fast vi vet att illern inte går ihop med spädbarn, då han har omplacerats pga det tidigare. Men graviditeten var oplanerad och jag skulle inte kunna genomgå en abort.

Men iaf, det vi har kommit fram till är att låta honom vara kvar tills barnet har fötts, se hur det går och funkar det inte, så blir det avlivning, dels pga att jag inte vill omplacera honom, han ska inte behöva flytta en gång till och dels för att han har binjureproblem bl.a.

Men förhoppningsvis kommer det funka med bebisen, kommer inte låta dem vara i samma rum utan att vi inte är med och försöka göra vårt bästa för att han inte ska känna sig undanskuffad, som det är nu har han hunden och katten att leka med oxå, så kanske går det bättre denna gång. Annars blir det godnatt.

Svår fråga men vill gärna komma med en kommentar.

Jag tror det beror på omställningarna kring vardera fall om man får säga så, om en iller som upp nått 5 år och måste leva med medicin i resten av hans eller hennes liv t.e.x. så är det frågan hur lycklig illern är under tiden. Vilket är då bäst, att medicinera, adoptera eller att avliva ? Det är svårt att svara på generellt för det beror på så mycket runt omkring.

Väljer man att adoptera illern så måste man se till att han eller hon kommer till ett tryggt hem och det är nog inte så lätt alla gånger. 

Illern kan inte heller må bra av att flytta gång på gång och har han eller hon flyttat 7 gånger av sina 3 år t.e.x. och behöver åter igen ett nytt hem så måste illern vara väldigt vilsen i sig själv och aldrig känna sig trygg någonstans, då kan man fråga vad som är bäst för illerns del.

Håller helt med Jossan om folks egoism. Majoriteten av mina illrar har fått en andra eller tredje chans hos mig o de har det mycket bra. Vore dumt o naivt o tänka att ingen annan kan ge dem det de behöver också. Finns ju spån som avliver yngre djur också för att de ska "slippa" flytta runt. Jag anser att det är den lätta vägen, att inte ens bemöda sig att försöka hitta nya bra hem. Nä jag håller med #0 helt o hållet.

#1 Jag är på samma bana som dig. Visst- har illern bara ett par månader kvar att leva är omplacering kanske rent av en olämplighet.
De fall som jag pratar om har dock inte varit så. Det har inte ens funnits en veterinärsundersökning på flera av illrarna utan de har fått ta sprutan framför 1-2 eller fler år i ett nytt hem.

Jag tog hem min första iller som omplacering på 6 månader. Han hade då på 4 månader varit i minst 4 hem/akuthem för att sedan återvända till uppfödaren. Han hade inte fått bo på en fast punkt sedan han lämnade mamman i stort sett. Illern jag hämtade var världens gladaste iller. Vi passade varandra som ler och långhalm. Alla illrar klarar inte det men många djur är tuffare än man tror. Avlivning är en lätt utväg… Om någon hade avlivat min första iller för att han "skulle slippa flytta runt mer och må dåligt" så hade dom baserat det på ren dumhet och bara mördat en iller inte hjälpt honom!

Sedan ang medicin så är det ju i stort sett bara prednisolon som man behandlar illrar med när dom blir tex cancerdrabbade. Man blir lite mer bunden- absolut! Men jag hade, utan att tveka, omplacerat mina gamla illrar som tyvärr inte finns med oss längre, när de börjat på medicin. Det var ju höjdpunkten att få groddolja varje dag i samband med medicinen och förutom att jag gav medicin 1-2 ggr /dag så var dom pigga och glada in i det sista. Hade jag vetat att dom bara haft någon månad kvar hade jag ju självklart avlivat framför att omplacera men om man ser till början av sjukdomsförloppet tror jag dom hade klarat en flytt bra..
Att avliva mina sjuklingar är något av det tuffaste valen jag har gjort. Dom kanske skulle ha levt ett par månader till men något i deras beteende eller utseende hade ändrats drastiskt så jag visste att dom bara skulle bli sämre och sämre och det ville jag inte se. Hellre att dom slapp bli riktigt dåliga. Men att ta det beslutet- att avlivning är en barmhertig utväg när djuret egentligen inte ens är i slutskedet av en sjukdom eller bara för att djuret ska slippa flytta (kanske inte ens varit omplacerad tidigare) det är bara ren och skär egoism och lathet!
Att ta mina älsklingars liv skulle och veta att dom säkerligen hade levt ett halvår- ett år till i ett annat hem hade jag aldrig kunnat förmå mig göra. Dom betyder mer för mig än något jag kan kasta bort när det inte passar längre.

Jag kan inte ens tänka mig in i situationen för varken avlivning eller omplacering skulle vara ett alternativ för mig.

Jag kan liksom inte ens se mig själv i en situation där jag ens skulle behöva omplacera, för jag skulle lösa det på annat sätt om det skulle dyka upp hinder. Och då skulle verkligen inte avlivning komma på frågan.

Och jag kan inte ens se att det någonsin skulle bli aktuellt… ser inget som skulle kunna få mig att behöva göra mig av med dem.

För mig är att skaffa ett djur som att skaffa ett barn. Du tar på dig ansvar under djuret/barnets livslängd. Sedan kan man självklart komma till tuffa beslut genom livet, om djuret själv blir sjuk eller om man skaffar djur. Barnet och djuret går ihop och man har planerat för det att funka, men sedan barnet blir allergiskt.
Men annars är djuren ett ansvar du tar på dig när du skaffar dem. Jag skulle aldrig planera en graviditet så länge jag har illrarna pga av att jag inte litar på dem =/

Jag skulle aldrig få för mig att någonsin avliva på några som helst villkor (förutsatt att illern är frisk och har levnadsstandard). Även om illern haft 50 hem så tror jag den tycker det är roligare att flytta till det 51a än att dö… Och jag anser också att har den bara månader kvar att leva så kan jag lägga om mina planer så illern kan bo kvar till den är så dålig att enda utvägen är att avliva.

Det är din skyldighet som ägare att se till att illern går i hop och planeras med i allt som kan förkomma i ett vanligt liv som spädbarn, nya djur, skilsmässa flytt och andra ”akuta” situationer . Sen det här med avlivning har jag jättesvårt för , vid sjukdom borde det kanske vara ok!? Om jag hade varit iller så hade jag varit avlivad för länge sen, jag lider men jag har det bra också med de rätta medicinerna. En del läkare har sagt åt mig att du har inte ett bra liv, så här kan du inte ha det kan tänka att om en veterinär säger det till en illerägare så avlivar vi illern. Men tänk om illern känner som jag att med tex med rätt smärtlindring nära och kära god mat och mycket kärlek så är jag riktigt nöjd . Man ser på mig att jag är trött och är sämre ibland men jag avlivas inte varför inte då? Undra hur många veterinärer som har fel , illern kanske inte alls lider så mycket av sin sjukdom. Barmhärtighets avlivning har jag ingen förståelse alls för att man avlivar djuret när det inte är sjukt och för att livet har förändrats.

En av alla mina illrar hade jag nog valt att avliva. Det var Tjejen som försvann för ett halvår sedan :( Hon var min ängsliga prinsessa som fyllt sex år. Hade jag av någon anledning varit tvungen att göra mig av med henne hade jag hellre avlivat henne. Alla andra skulle jag omplacera.

#9 Livskvalitet för dig och livskvalitet för ett djur är inte samma sak. Att hålla kvar vid ett djur som är väldigt sjukt bara för att den kanske inte lider hela tiden så den vill dö är enligt mig även det ett egoistiskt tänkande.. Man har inte längre kvar djuret för att djuret mår bra av det utan för att man själv mår bra av det..
Är det så att du lider för att du är sjuk men att du kan leva ett rikt liv ändå? Finns det hopp om att du ska bli bättre? Med de flesta djur som skadar sig eller får en akut sjukdom så kämpar man. Djuret mår inte bra för stunden men kommer göra det i ett senare skede. Är djuret allvarligt sjukt med döden som enda utgång är det då bättre att inte avliva och låta djuret leva en månad extra för att den kanske inte lider hela tiden?
Vi fått gåvan att kunna släcka ett liv där enda utgången är lidande och död. Vi ska inte på något vis missbruka den gåvan men många ser det som en snabb lösning…

# 11 Jag förespråkar inte ett onödigt lidande för dödligt sjuka djur eller att det är fel med avlivning vid svår sjukdom. Det jag menar är att jag har jätte svårt att inte dra paralleller till mig själv och välja att avliva ett djur som är som mig. Förstår du vad jag menar ? det är verkligen knepigt att jag ska ha  ” gåvan” att bestämma det. Livskvalitet för mig och för en iller är säkert inte exakt samma sak men vem kan bedöma vad en annan tycker är livskvalitet. Jag har inget hopp om att bli bättre.

Jag tycker att det är vanvett att avliva djur för att man själv är så förbenat stolt att man inte kan ge djuret vidare till någon som faktiskt kan älska det här djuret på ett bra sätt, om inte bättre!

Illrar kommer aldrig att få den status som en hund eller katt har. Hur många illerägare har inte lovordat iller som det mest ultimata husdjuret och sen när det inte har passat längre, avlivat dom eller omplacerat dom för att senare köpa hund eller katt?

Jag älskar mina killar, och jag är inte självisk. Skulle jag inte kunna ta hand dom så vet jag att det finns andra där ute som skulle kunna älska dom exakt lika mkt som jag. Jag har inte ensamrätt på deras liv.

Det jag absolut inte förstår det är illermänniskor och barn. Det gör jag bara inte.

Jag har nyligen kommit över det är problemet med flera illermänniskor som drastiskt har valt att avliva sina illrar pga barn. Trots att dom har blivit erbjudna hjälp från alla håll och kanter. Illrar som i det här fallet har varit okomplicerade. Det finns tyvärr inget jag kan göra för dessa illrar idag, annat än att beklaga att dom hamnade hos fel person.

#2 Jag tycker att ni gör helt fel. Det finns andra som kan ge illern ett bra hem. Se till att leta redan nu istället för att låta det bli en akut situation som ni inte kan "lösa" på ett annat sätt än avlining. Som djurägare har man ett ansvar och jag förstår ärligt talat inte varför en iller "alltid" kommer i kläm, medans en hund eller katt sällan gör det i dom här situationerna.

Om jag vore er, så se till illerns bästa redan nu. Hitta ett fint hem så att allt är ordnat. Då har ni tagit er ansvar, visst kanske ni saknar honom. Men ni gav honom ett liv någon annanstanns där den nya ägare tar honom för den han är.

Självklart kan en graviditet vara oplanerad. Men enligt mig så är det ens ansvar att ändå planera HUR man gör den dagen man blir gravid, eftersom alla vet att det finns oplanerade graviditeter. 

Jag har inte planerat att bli gravid. Men jag kan ju inte säga att jag inte kommer bli det, och därför måste man ha det färdigt från den stunden man skaffar en iller. Man måste hela tiden ha sådana saker i bakhuvudet. Vad som helst kan hända som ändrar min livssituation! Men då måste jag se till så att vad som än händer så följer min iller med mig på vägen! Och jag måste veta innan HUR jag ska göra detta.

Det är en del i att bli illerägare. Precis som man går omkring och illersäkrar hemma innan den lilla älsklingen skall komma hem, så borde man även ha planerat vad som händer om ens livssituation på något vis förändras.

Jag har inga planer på barn än så länge men någon gång i framtiden finns ju tankarna och jag har aldrig någonsin tänkt att barn= omplacering. Folk tom ifrågasätter hur jag ska göra den dagen vi ev skaffar barn. Ja- då blir vi en större familj helt enkelt :)