Grattis till huset!
Jag tror att illrarna kommer att bli överlyckliga!
Glöm inte att ta hjälp av dom när ni packar upp och målar väggar och sånt.  :)

När det kommer till Lilla Schess så kan du inte missunna dig och dina andra djur det hon inte fick uppleva. Att förlora någon gör så otroligt ont, men jag är nog säker på att hon finns med er under hela vägen, fast på ett helt annat sätt. Hon var en kissekatt som hade möjlighet att få gå ute under sitt liv, och jag tror att det berikade hennes vardag till fullo. Jag tror att hon var lycklig in i det sista.

Många katter som bli skadade utomhus eller påkörda kommer aldrig hem igen. Dom försvinner spårlöst så försök att glädjas åt att hon faktiskt hittades så att ni fick ta farväl av henne.

Jag har haft liknande tankar när det kommer till mina små tassar som har vandrat vidare, men det gör bara mer skada än nytta. Jag har kommit till insikt med att livet är olika för alla och även för våra djur beroende på vår livsstatus när vi skaffar dom.

Så ha inte dåligt samvete och må inte dåligt. Plantera en fin blomma eller ett fint träd i trädgården som påminner om Schess. Det gör att hon finns med er hela tiden.

Kramar /Cecilia.

Åhh tack Cecilia! Det inlägget gjorde mig mycket gladare. En fin blomma eller syrénbuske eller något för henne och zimba vore jätte fint!
Det kommer så tuffa perioder så ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag är glad över att hon hittades och får ligga tillsammans med dem andra djuren. Blir så less på folk som drev om att jag fick åka dem 50 milen för att hon skulle få ligga där. Sånt gör bara sorgen mer jobbig.
Men ska absolut ta in det du skrev! Tack! :)

Kramar

#2 Det var så lite så :)
Dom små liven sätter så stora spår i en och man måste kämpa för att bevara allt det som var bra och försöka förvalta alla fina minnen man skapade tillsammans. Livet är för kort för att sörja det man älskade allra mest. Det låter så hårt men det är så sant det bara kan bli. Den lycka man kände när man hade dom i livet försvinner aldrig om du lär dig glädjas över att hon faktiskt var din så länge hon fanns på jorden.

Man får må dåligt, man får sörja och man kommer alltid att göra det på ett eller annat sätt. Bara för att man inte längre gråter sig till sömns så betyder inte det att man inte saknar dom.

För mig har sorgen varit enorm efter att jag förlorade Lucifer. Jag ville inte gå vidare förens jag insåg att jag var tvungen. Jag kunde inte låta min sorg gå ut över dom illrarna jag hade kvar. För det innebar att jag satte dem åt sidan för en som fick min kärlek under hela hans tid hos mig men som inte längre var kvar hos oss.

Så njut av ert hus och det utrymme som dina illrar nu kommer att få ta del av. Plantera något fint och tänd ett ljus ibland. Jag bor i lägenhet och jag har löst det med att ha en blomma som betyder mkt för mig. Den symboliserar allt det fina som jag har haft. Jag tänder ett ljus nästan varje kväll, dels för att det är vackert men även för att få ro i kroppen och samtidigt skänka en tanke åt alla som har lämnat mig.

Om det skulle vara något så är det bara att pma!

Kram /C,

Allt du skriver är ju så sant, och precis så jag känner.
Det jobbiga är att jag fortfarande inte kan prata om henne utan att bli ledsen, något som är skit jobbigt. Vill prata om alla fina stunder. Drömmarna är fortfarande jobbiga, för att i dem kommer hon tillbaka till mig, det är hemskt att vakna!

Sedan att jag så gärna vill ha katter i mitt liv hela tiden gör det ännu svårare, för samtidigt känner jag mig inte redo. Min sambo tycker vi ska vänta, för att som han säger så kan detta hända ytterligare en gång till om man har otur, och det skulle jag aldrig aldrig stå ut med.
Numera består drömmarna av att Schess kommer tillbaka och det är hemskt att vakna av att hon inte är det, eller att groggie och skrollan blir sjuka eftersom jag är så medveten om att dem kommer upp till åren fast det känns som jag knappt haft dem något år fast det är 3&4 år =(

Men ska tänka på vad du skrivit, känns mycket bättre. Och sambon tycker det var fint att plantera något för henne eftersom han fick vara med en liten del av hennes liv han också. :)

Tack! Kramar

#4 Det är 2 år sedan Lus fick somna in, och jag kan inte prata om honom heller utan att börja gråta. Jag kan inte titta på foton på honom heller ännu förutom ett par som jag har vant mig vid. Men det kommer så småningom.

Jag förstår att det är hemskt att vakna och märka att hon inte är där. Men var glad för att du drömmer om henne sålänge det är fina drömmar. Jag tror att minnen av dom håller sig längre och växer sig starkare ju mer man får "uppleva" dom igen.

Jag kan förstå känslan av att vilja vänta med katt. Men jag tror att det i många fall gör det hela så mkt svårare att ta det steget genom att dra ut på det alldeles för länge. Om man tex tar in en ny kisse så kan det vara så att den lilla nya familjemedlemen kan få dig att glädjas igen och kunna få lite distans till sorgen och börja tänka på allt som var kul och roligt med Schess.

Sen kan jag också föreställa mig att det är svårt att ta det steget då ni vet att det kan hända igen. Jag vet inte hur det gick till men jag antar att hon blev påkörd? Om ni bor bättre idag så minskar chanserna och bara det är något positivt.

Sen kan du också se till illrarna. Dom kanske saknar att få leka och busa med en katt? Ni har förlorat en familjemedlem och det har dom också gjort.

Det negativa med illrar är deras korta livslängd. När man väljer en omplacering blir det automatiskt så att man inte har varit med från början och inte får lika mycket tid tillsammans. Jag skaffade mig Tigern när han var 4 år gammal och han blev 6 ½ år. Jag sörjer inte dom 4 åren han inte var min, utan jag är otroligt lycklig över dom 2½ åren han var min. Givetvis önskar jag att han kom till mig som valp. Men jag fick honom ändå tillslut, och gav honom ett fantastiskt liv.

Groggie och Skrollar har flera år kvar att tulta omkring i det stora huset :)

Ja nätterna är verkligen hemska, dem gör mest ont och sedan då att jag inte kan prata om henne. Har så mycket kort på henne och även när hon är tillsammans med Skrollan och Groggie. Det var så tajta alla tre.

Jag har aldrig tänk på hur illrarna känner efter att schess försvann, jag märkte aldrig någonting på dem, men det var ju tajta så att det är nog stor chans att dem saknar och känner sorg också. Jag har nog vart för självisk i min egen sorg.
Eftersom jag har så svårt att prata om henne så är det jobbigt när man kommer till ögonblick som bara här om dagen när vi pratade om katter och jag sa till sambon att "hade det vart så hade Schess mått som en prinsessa, hon hade charm" och så börjar jag gråta.

Ja, hon blev påkörd, och det följer mig hela tiden också. För jag kan inte komma ihåg när jag höll henne och myste med henne innan det skedde. Det jag minns är att hon fick skäll kvällen innan för att hon bråkade med skrollan och att hon sedan satt i fönstret hela kvällen/natten. Men enligt sambon låg hon med oss i sängen som vanligt. Men det kommer ju inte jag ihåg :'(

Ja, det är piss, tänker hela tiden på att skrollan fyller 5 och groggie 4 nästa vår, och då får jag jätte ångest. Känns som man går och förbereder sig redan nu på nästa sorg och förväl.
Tyvärr är står inte huset bättre till än vad våran lägenhet gör, nästan värre med alla vägar även om dem inte är stora =(

Ja, jag hoppas det :) Berättar för dem varenda dag om att vi snart ska flytta till huset och räknar ner med dem.

Jag håller tummarna för er att det ska gå bra! :)