Prova på och var akuthet/semesterhem så har du en chans att göra dig en bild.

Vi var akuthem i 5 veckor åt Bogey's syster när ägaren var sjuk en period och det gick sådär. Visst det var bråk, kiv och skunk men det gick ändå relativt bra, inget direkt allvarligt. Efter 5 veckor accepterade de varandra men de var inte direkt bästa vänner, men hade systern varit kvar några veckor till så hade det säkert rett ut sig.

Sen var vi semesterhem senaste julen till en liten grabb, men se det gick inte alls. Då blev det bråk mellan Bogey och nykomlingen så blodet sprutade så den veckan fick vi hålla isär dem. Det var tur det bara var en vecka.

Så när vi sen bestämde oss för iller nr 2 så tänkte vi tjej och vi tänkte valp för att det förhoppningsvis skulle bli så smidigt som möjligt. Det var aldrig nåt egentligt bråk dem emellan även om Bogey försökte ignorera valpen i början, men efter ca 3 veckor så lekte de ihop och hade även börjat sova ihop. Fast Bogey är som han är, visserligen leker han med Imie och de sover ihop men han går gärna sina egna vägar och sköter sitt när han känner för det, så Imie (valpen) är betydligt mer beroende av Bogey än Bogey är av henne. Hon följer gärna efter honom och försöker även locka till lek och ligger han och sover söker hon gärna upp honom och lägger sig brevid när hon blir trött.

Pluttisar! :)

Ja, vi får se. Blir nog inte detta året men man vet ju aldrig i framtiden :)

Men det är mycket som ska klaffa inte bara för nykomlingen och Ozzy utan även med katterna.

Som sagt, bara funderingar. Men man vill ju så gärna ta hand om alla små liv trots att det inte går…

Nej en del människor kan inte tänka efter innan. Och inte verkar dom kunna lära sig av andras misstag. Jättetråkigt är det.

Angående att ta omplacering. Tja, okastrerad hane kan nog vara svårt att sätta ihop med Ozzy men annars är han såpass ung att jag tror att det mesta kan gå från hans håll (såklart beroende på vilken individ han är). Äldre omplaceringar som inte är vana att bo eller umgås med andra illrar kan vara rätt kämpigt att få ihop med nya illrar. Men, det kan ju gå kanon också, personligheterna och sättet spelar stor roll.

Jag vet inte om jag direkt kan "tycka synd om omplaceringar" om dom får en chans att komma till ett bättre hem.

Som i vårat fall där vi känner att vi inte har tålamodet och intresset för att ge Tony allt det han kräver.

Vi har haft honom i 1 år nu och har gått igenom toppar och dalar och har verkligen försökt d att funka men vi orkar inte längre och vi är 100% säkra på att han kan få det bättre i något annat hem.

Visst är det så jäkla synd att man "ger bort" sitt djur men i vårat fall kommer vi alltid älska Tony och han är verkligen en underbar liten pälsboll MEN han kräver att man ska vara 110% engagerad och efter detta år så har vi insett att vi inte gör det och d är inte rättvist mot honom.

Fast det finns väldigt många omplaceringar att tycka synd om! Säljes efter 2 veckor pga tidsbrist tex.. Vad har man gjort då? Skaffat iller och trott det var en hamster..

#4 Jag menade lite som #5 skrev :)

Självklart finns det undantag!

Men jag har aldrig tidigare stött på ett djurslag som där vart så mycket omplaceringar i så tidiga åldrar.

Att skaffa ett djur och ge upp efter 2-6 månader, då känns det inte som man viste vad man gav sig in i från början, och det är synd.

#5 jo det är sant iofs. Men tänk istället såhär. Iller kommer ifrån det hemmet som uppenbarligen inte va bra och kommer till ett bättre hem.

#6 Sant men d är ju fortfarande ett väldigt "ovanligt" djur att ha och d kräver lite mer än va vissa andra djur gör.

Jag själv hade ingen aning om att d va lika mycket jobb som med en överaktiv hund mer eller mindre.

Men ja som sagt det är synd att folk ger upp men enda gången d egentligen är synd om djuret är väll om den fått blir fysikst misshandlad eller dålig behandlad på något sätt.

Bättre att dom inser sitt misstag och omplacerar illern så fort dom mojligt.

Men d är ju va jag tycker i alla fall :)

Grejen är ju tyvärr är många av omplaceringarna på blocket nu kommer inte till ett nytt och bättre hem. De kommer till ett likadant hem som tröttnar efter lika kort tid. Och sen är det ett nytt hem som gäller, och ett nytt.

Det är ju det som är skrämmande på just iller, att det är som om de hade inbyggda svängdörrar i rumpan. De hinner knappt landa på tassarna innan det är dags att flytta vidare.

Folk skaffar, testar en kvart och sen var det inte kul och så vidare igen…

#6 Om du ska skaffa sällskap till Ozzy så är mitt tips att inse redan innan att det inte går på en kvart att de blir bästa vänner. Det kan gå på en kvart, men det kan också ta en månad. Det är väldigt mycket lättare att introducera en nykomling till en iller, än som t.ex få in en nykomling i en större flock. Men det betyder ändå inte att det kan ta tid.

Min Oliver tog det tre månader för att komma in i gänget. Den som hatade honom mest och verkligen ville döda honom är den han har varit tajtast med nu genom åren och aldrig gör någonting utan.

Så tid och tålamod! Sen är min erfarenhet att 99% utav alla ensamillrar älskar att få en kompis. Vilket kön det än gäller.

Men två okastrerade djur hade jag väl inte försökt få att bli bästa kompisar, men i övrigt så tror jag Ozzy blir superglad om han får en lekkamrat.

#6 Är du verkligen intresserad av en till kompis så har vi ju lilla Tony som kommer hem imorgon efter att ha var hos provhem där d inte funkade så bra så nu letar han nytt hem igen tyvärr :(