Tycker du har en stor poäng. Det är så lätt att bara lyssna på föregående talare om att såhär gör man är man uppfostrar en hund och såhär när man uppfostrar en iller.. För bara 15-20 år sedan köpte man illrar i djurbutiker och då fick köparna ofta rådet att snärta till på nosen om illern gjorde fel.. Fick själv det rådet av han som födde upp Pegasus (visserligen en farmare…) men idag skulle man ju gå i taket om någon uppfostrade sina illrar så! (jag gjorde det såklart aldrig!!!)
Det är så att vi inte riktigt fått chansen att tänka själva när det kommer till djur, men äntligen börjar det lätta lite. Man har fått höra att den där hundrasen kan du bara göra si eller så med för att uppfostra och samma sak med illrar. Att vara bestämd och hård var förut synonymt med att vara konsekvent men så är ju inte direkt fallet.

När jag skaffade mina första 2 illrar hade man fått ganska tydliga direktiv som innebar att man hade den här chansen på sig att få en snäll och trevlig iller och skulle man misslyckas med den skulle illern vara förstörd för alltid.. Det gällde att vara med i svängarna och ville man ha en bitfri iller så skulle man säga ifrån tom vid minsta lilla nafs.. Detta råd slängde jag dock i papperskorgen ganska snabbt ;)

När jag skaffade valp nu i sommar har jag inte känt någon sådan "press" som jag kände med dom första. Han blir som jag formar honom. Vi kör en väldigt bra 2vägs kommunikation som innebär att vi båda ger och tar. En sådan relation har jag haft med dom andra illrarna också de senaste åren men när dom var valpar var det mer en dominans fråga… Hade jag gjort annorlunda med dom idag trots att jag fick underbara illrar? Absolut. Jag ångrar att jag dominerat dom helt i onödan. Dock är jag glad att jag aldrig varit någon som direkt utövat trycka-ned-i-golvet-o-hålla-fast-tills-illern-ger-sig-metoden.
Minns fortfarande att jag på en illerträff inte ens ville vara kvar i köket där en uppfödare stod och visade en valpköpare om hur man på bästa sätt tryckte ned illern i golvet…

Det räcker ju med att läsa gamla uppfostringstrådar här inne.
Förslagen som ges (från folk som aldrig skulle utöva sådanna metoder idag) är ju mest nackskinnet/trycka ned i golvet-metoder..

Upplysningen har varit stor dom senaste åren! Men självklart finns det ju folk som aldrig kommer lära sig.. Varför ge upp något som funkar? Även om djuren mår bättre av det..

Absolut. Självklart får man se till vart man får för antalet år sedan. Jag är ju helt annorlunda mot mina djur idag än för 8 år sedan (tänk att så mycket kan ändras på så kort tid) Mitt främsta intresse ligger i hur folk säger att det är rätt. "Vargar gör så" - fel. "Tar du inte tag ordentligt i nackskinnet på Illern kommer den tro att den är högst i rang" - Illrar har ju inte biologiskt grundat någon hierkarki och heller inte så fungerar de så att det är kört ifall du inte tillrättavisar Ett fel de gör.
Folk får köra sina egna metoder och jag försöker att inte bli upprörd när folk tar hårt i sina djur men det jag funderar på är vad man tänker i grund och botten. Jag skulle vilja höra hur man rättfärdigar det, varför man gör så och på vilket sätt det blir bättre.

Därför hade det varit jätte intressant att höra av någon som kör lite "hårdare" metoder hur det kommer sig att det är just så ni valt att uppfostra era illrar.

Jag är rätt nybliven illerägare men hundar har jag haft omkring mej hela mitt liv.

I mitt umgänge med hundarna är det mjuka metoder som gäller sedan ett par år tillbaka. Innan det körde jag på nåt mellanting, det var många onödiga tillsägelser då vill jag lova! Nu ignorerar jag beteenden jag inte vill se och belönar sånt jag gillar och vet du? Det har blivit så mycket roligare att vara hundägare :-)

När Titti (illern) flyttade in bestämde jag mej genast för att köra ungefär samma metod på henne och så här långt har det funkat fint.

Djuren kommer aldrig se mej som artfrände så jag kommer inte försöka låtsas vara varken iller eller hund!

Dominans tycker jag vi kan kasta i soporna en gång för alla men jag vet, precis som du sa, att många fortfarande anser att enda vägen är att dominera och "visa vem som bestämmer".. Tyvärr!

Jag tror på ett samarbete, att visa vad man kan ge och se till att vara riktigt rolig! Är man rolig att umgås i vått och torrt så blir man viktig för djuret och man får då en tillmötesgående kompis istället för en underordnad förvirrad stackare.

Hoppas fler skriver sina tankar i tråden för det här är ruskigt intressant!

#4: Haha. Inga kommentarer följer?

#5 Tjaa. Egentligen inget som inte tagits upp redan. Jag vet inte hur ofta jag fått höra att nackskinnsgrepp tas för att "det är så de kommunicerar med varandra" eller "så uppfostrar mamman sina valpar" - både på hund och iller. Faktum är att mamman inte alls gör så men majoriteten har ju minsann sett det själva. Säkerligen har de gjort just det och misstolkat hela grejen. Och att vi ens ska kunna kommunicera på samma språk är bara knasigt. Det fungerar inte så helt enkelt då vi inte kan skicka rätt signaler, eller tyda de små detaljerna. Det är som att gestikulera: jag kan få dig att förstå att du ska hämta en bok i bokhyllan, men jag kan inte få dig att förstå vilken bok, vart den står mer exakt eller när. Grova drag är det vi kan förmedla och tolka vilket både har fördelar och nackdelar.

Jag har själv använt nackskinnsgrepp men lagt det helt åt sidan till förmån för.. ja, vad ska man kalla det? Vi lever med varandra. Positiva beteenden på alla sätt och vis belönas med röst, lek, gos eller vad det nu kan vara. Negativa beteenden ignoreras eller avbryts genom att försöka flytta fokus. Jag undviker situationer där jag vet att jag ex. kan bli biten. Inte så att jag håller mig undan men jag provocerar inte i onödan och jag tvingar mig inte på dem. Jag skulle väl inte säga att jag uppfostrar. Vi liksom bara är. Jag ger dem plats och respekterar dem och vill att de ska göra det samma mot mig, och det gör de faktiskt allt som oftast.

Men, det här med att provocera.. Det gör jag faktiskt lite ibland. Händer det att Marcello tex nyper mig i foten (vilket inte hör till vanligheterna direkt) och jag säger AJ eller skriker i lite så han förstår att det där var inte okej så drar man ju ofta bort foten i en reaktion. Men då ser jag alltid till att sätta tillbaka foten och vifta till ite med tårna igen. Skulle han nypa till igen så blir det samma procedur men oftast behövs det inte mer än någon tillsägelse. När jag håller fram foten och han inte visar intresse så blir det massor med beröm.
Detta förutsätter förstås att han är "nere" och inte "högt uppe". Att hålla fram foten till en hyperbusig iller säger ju sig självt inte kommer sluta bra ;P

Jag menar, har jag en iller som vill nypas i fötterna tar jag ju inte på mig skor för att undvika att det ska ske. Då måste den uppmuntras till att inte bita i fötter. Så lite provocerande måste man nästan vara… Eller det är jag iaf!

Det beror väl på vad man lägger i ordet och hur man själv gör helt enkelt :)

Jag sticker inte fram foten för att kunna berömma att Phoenix låter bli. Dels vill jag inte riskera foten då han oftast låser käkarna när han hugger en i tassen och dels vill jag att det ska ske så naturligt som möjligt på hans initiativ. En autentisk och inte skapad situation. Hugger han så reagerar jag som du gör. Jag drar mig inte undan helt och hållet, då riskerar jag ju att bli måltavla för terror direkt de tycker att jag är i vägen :P Men jag sätter inte fram foten där den var innan och viftar inte på foten framför honom igen. Jag drar tillbaka en bit från där jag stod och markerar med röst att jag inte tycker om vad han tänker göra/berömmer att han bara sniffar och går därifrån.

Jag skulle inte säga att det är ett provocerande beteende från min sida, men kanske skulle andra säga att det är det iom att jag inte flyr hals över huvud direkt min iller tittar på mig.

Skulle jag få superhugg i foten skulle väl inte jag provocera på samma vis som jag gör nu om jag får mig ett litet nyp. Det är inte så att jag viftar runt med foten utan det är mer det faktum att skulle han bita mig så reagerar jag med att säga ifrån och oftast dra bort foten. Men då sträcker jag fram den igen för att få ett önskat beteende. Och det brukar ju komma direkt efter.

Sen vet jag inte vem som flyr hals över huvud när deras iller tittar på dem? Skulle väl säga att det är ett ganska så provocerande beteende…

Det sista var smått ironiskt och mer ett löjligt exempel för att visa att det finns ett visst utrymme för tolkning i vad "provocering" är. Jag tror inte att många flyr skrikande av att se sitt husdjur och jag trodde inte heller att det kunde tolkas som att jag faktiskt trodde att det skedde på regelbunden basis. Men my bad, jag skulle nog varit tydligare :)

#10 Jag var också ironisk ;)