Min Nisse sorjde valdigt mycket. Han tappade helt livsgnistan, sa det blev snabbt till att skaffa nytt sallskap at honom.

Nu kanske det inte ar aktuellt nar hon ar sa pass gammal.. Jag vet allvarligt talat inte hur jag skulle gora om ni inte vill ha en ny familjemedlem.

Det var svårt, jag vet inte vilket som är bäst med tanke på att hon är 8 år, vilket dilemma. Kanske kan hon bli lyckligare av en ny familjemedlem  ? Hoppas du kan få bra råd o tips

Beklagar sorgen!

usch vad tragiskt, en ny äldre iller kanske?

Beklagar sorgen.

Tänkte också en äldre omplacering. Är ju inte säkert att hon skulle acceptera det men en valp tror jag inte är lösningen.

Antingen det eller tillbringa massa extra tid med henne.

Har ni andra illerägare i närheten som ni kanske kan träffa lite oftare?

För det första beklagar jag sorgen för er förlust :( Det är så hemskt att förlora en familjemedlem..
För det andra vill jag gratulera er till att få vara en av få illerägare nu för tiden som fått uppleva en 8årig dam! :) Så härligt att höra om illrar som faktiskt blir lite gamla.
För det tredje.. Ja, vad fasen ska ni göra? Vänta en vecka och se om det blir bättre kanske? Skämma bort henne rejält och spendera mycket tid med henne. Slutar hon inte leta och verkar deppig kanske det är bäst för henne att ta bort henne… Men jag förstår att det måste kännas fruktansvärt svårt. Gå på magkänslan.
Lycka till i erat beslut.

Ja det är fruktansvärt. Jag bara gråter när jag ser henne springa runt här och leta. Hon gör verkligen inget uppehåll heller, utan irrar omkring precis överallt tills hon blir trött och somnar. Hon som annars är en väldigt trött gammal dam.

Någon ny iller blir det tyvärr inte för vi har just fått en bäbis i familjen.
Men jag klarar inte av att se henne så här ensam och förvirrad… men beslutet är tufft. Det är för oss ett under att hon har varit frisk i över 8 år. Kanske borde vi låta henne få somna in innan hon oxå blir dålig.

Det här är verkligen det värsta med att ha djur!

Håller helt med! Det finns en baksida och det är alla svåra beslut och när man mister dom..
Jag tycker ditt sätt att tänka ändå är rätt. Ingen känner din iller som du.

Känner ni ingen som har iller som hon kan få flytta till? om hon får bo i närheten så kan ni ju fortfarande träffa henne ibland. Hoppas det löser sig!

Det är ju absolut inte konstigt att hon springer runt och letar, hon har ju helt plötsligt blivit själv. Hade varit lite märkligare om hon inte letat.

Det är möjligt att hon kommer att sörja länge, det är också möjligt att det har gått över om tre dagar. Tycker inte att man ska stressa ett sådant beslut.

Ett djur har ju rätt att få tid på sig att sörja som alla andra. Det behöver ju inte betyda att hon mår så dåligt att hon måste avlivas. Det kan ju bara betyda att hon måste få vara ledsen ett tag.

När det gått ett tag kanske hon vänjer sig vid den nya situationen och tar den med ro. Och tycker att det är ett mycket bättre alternativ än att inte leva alls.

En iller på 8 år är ju nästan ovanligt idag, vilket är skrämmande. Då känns det ju lite hemskt om hon ska behöva somna in utan att ha någon sjukdom.

Naturligtvis är det helt upp till er, vill inte på något sätt säga åt er hur ni ska göra. Men det är bara lite av mina tankar kring det hela.

Ja, precis vad min sambo sa. Att hon måste ju få sörja precis som vi gör. Så såklart tänker vi ge henne tid att få göra det. Under tiden försöker vi gosa extra mycket med henne och få henne på andra tankar med extra mycket godis.

Hur det sedan blir i långa loppet får vi se. Skulle hon fortsätta sörja och sluta vara sig själv så får vi ta ett beslut då.

Just nu klarar vi inte av att förlora henne också.

Beklagar sorgen, hoppas tösen tar sig ur sorgen snart

Beklagar sorgen!

Jag har haft en sörjande iller efter att hennes illervän plötsligt dog. Hon letade lite första dagen, sedan slutade hon med det och allt annat. Åt knappt så jag fick nästan tvinga i henne mat och vatten och att göra något annat än att sova fanns inte på världskartan hur mycket jag än försökte.

Eftersom hon snabbt började tyna inför ögonen så blev det ett halvt akutköp av en  ny iller, men å andra sidan var hon lite över året när det hände med. Jag vet inte alls hur jag hade gjort i din situation, allt beror väl i grund och botten på hur individen hanterar det hela, på vilket sättsorgen påverkar och vilka resurser man har för att hantera det hela själv.

Hur går det för tjejen?

Måste fråga- Heter du möjligtvis Jenny?

Som tur var går det mycket bättre med Leah! Hon har lugnat ner sig betydligt och har börjat intressera sig för vanliga "iller-saker" igen. Ibland tar hon en tur runt och letar lite, men det är inte på samma sätt som förut. Hon äter som vanligt men är lite mer gosig än normalt. Så det blir måna kramar och "ligga-i-knä" här!

#15 Det där ett beteende jag känner igen från vänners illrar som har mist en kompis. De vill vara nära mycket mer och gärna ligga i knät eller bredvid i soffan.