Du lär få svårt o hitta en iller "på prov", kolla ist upp omdet finns illerägare i närheten av dig för att få komma dit med din familj så ni får klämma o känna. det är ju hela familjen som kommer bli involverad i illern så alla måste vara ok med att det kommer in en ny familjemedlem, då är det enklare om alla fått klämma o känna på en iller innan ni bestämmer er helt.

Dessutom så passa på att kolla upp uppfödare runtomkring ilandet, närmst är inte alltid bäst =)

Sedan är det bäst om illern är i hela lägenheten/huset och då måste alla gå med på att illersäkra och uppfostra. Min iller blir inte glad på mig om hon är ensam. Sova får man heller inte göra. Hon hoppar upp i sängen och bits och jävlas när hon tycker man är för tråkig. :)

Illrar har sällan kul att vara ensam i ett rum, och börjar ofta kraffsa och vill ut och protestera genom att bajsa överallt och även om man säger att man ska spendera så mycket tid som möjligt i det rummet så blir det oftast inte så, för det är sjukt tråkigt att spendera all tid i sitt rum. Det orkade aldrig jag när jag bodde hemma.

#1 låter bra med att dra till uppfödare med familjen, klämma och känna :D

#2 jag tänker faktist skaffa 2 illrar så den blir nog inte så ensam ;)

#4 rekomenderar absolut inte att skaffa 2 valpar samtidigt, erfaren eller inte. Det är grymt mycket jobb med bara en enda valp, tro mig, det må vara liten men den kommer räcka för att trötta ut hela familjen. två på samma gång, då har ni ett heltidsjobb =)

Jag håller med ovanstående. Det kommer vara jättevårt att hitta en eller 2 illrar att ha "på prov" i en vecka. När valparna är små kan det vara nog så traumatiskt att flytta från mamma och syskon och de kan må dåligt över att flytta runt.
Sedan skulle jag rekomendera att börja med en iller. Det tar tid att uppfostra, lådträna och lära känna sin nya vän att 2 kan bli lite jobbigt att hinna med då dom ibland hellre tyr sig till varandra än till dig som människa.

Bor man fortfarande hemma måste man tänka på att när man skaffar en iller är det som att man skaffar en hundvalp. Alla måste hjälpa till att uppfostra och socialisera illern. Gör inte alla det kommer den förmodligen att jäklas en hel del med den person som inte vågat sätta ned foten och det kan bli problem.

Tänk också på att det kan bli så illa tvunget med en del förändringar i hemmet. Man måste "illersäkra" det. Inga blomkrukor så illern kommer åt att gräva och alla hål eller liknande måste sättas igen så illern inte kan försvinna in eller ut någonstans.

Att häls apå en illerägare med hela familjen är verkligen det bästa tips du kan få! :)
Då får alla en uppfattning om hur det kommer bli!

Lycka till!

#4 Illrar är dock inte flockdjur, de är solitära djur som i det vilda lever ensam hela livet, och har därför inte samma behov av social kontakt som hundar, utan behöver snarare sällskap till sysselsättning. Självklart fungerar då en till iller till detta då de kan busa och sysselsätta sig med varandra. Men en iller behöver fortfarande mänsklig kontakt, speciellt i början av tiden.

Får de inte mycket mänsklig kontakt är de svåra att få rumsrena, tama och bitfria.

I fångenskap är illrar sociala (vilket är tvärt emot naturen att de är flockdjur, men de är sociala i fångenskap eftersom att djur i fångenskap inte växer upp, utan blir matade hela livet och behöver inte ta ansvar för sitt liv), och då vill de gärna vara med. Min iller följer alltid efter mig och vill vara där jag är. Jag tycker du ska vänta tills du får egen lägenhet eller iallafall se till att illern får gå lös på mer utrymme än en litet rum under dagarna.

tack för rådet nu vet jag ännu bättre om hur det blir när jag ska köpa :)

får göra ny inlägg när jag skaffar så kanske ni kan tipsa lite ;)

#8 Dessutom är tamillern avlad för att vara mer social och hanterbar sen ett par tusen år tillbaks, så en tämjd vildiller har inte alls samma temperament som en avlad tamiller.

Till illermax1:
Vi skaffade vår första iller för ca 2 år sen, och som jag även skrev i en annan tråd, så trots att vi kände oss väl pålästa och hade en bra kontakt med en uppfödare så var de första veckorna hemska med den lilla valpen.

Det tog i.a.f. 2-3 veckor innan vi kände nån som helst vändning och kanske en månad innan vi kände att det verkligen gick åt rätt håll.
Som någon skrev ovan så poängterar även jag att hela familjen måste vara involverad.. Det ser vi inte minst här där  min fru som är minst engagerad i Bogey även är den som fått flest och hårdast bett, och dottern som pysslar mest med honom inte har fått annat än busnafs sen han var valp.

Men nu efter 2år med iller känner vi att vi är redo för iller nr 2 så i mitten på juli ska vår Bogey få en liten kompis. Förhoppningsvis den här lilla sötnosen.