Hmmm, konstigt.. Har dock varit med om något liknande då jag var illervakt åt en 4årig illerhane. Han var redan väldigt dåligt musklad och inte van att gå promenader. När jag tog ut honom och han drog och sprang så tappade han nästan helt förmågan att lyfta sina bakben så de bara släpades efter. Men efter bara ett par minuters vila så kunde han gå igen en sväng.. Det jag också märkte var att han var väldigt vinglig i trappor också och hade svårt med kraften i benen.

Jag tror helt klart det berodde mycket på muskelbrist i hans fall. Man kände knappt någon muskel i bakbenen över huvud taget men det känns som att en underliggande insulinom kan ha legat bakom det också. En iller som inte är van att röra sig på ett sådant sätt och kanske är på gränsen till insulinom kanske får en sådan reaktion av att "ta ut sig"…

I ditt fall känns det ju som att det skulle kunna handla om ett litet blodsockerfall kanske? hmmm, jag vet inte. Har fått tillräckligt med huvdbry när det gäller illrar med insulinom och deras olika reaktion på sjukdom och medicin.

Hm, om det vore blodsockerdipp så känns det ju spontant som att hon borde påverkas efter, för som jag förstår det så sker detta, sen blir hon som vanligt igen.

Skulle det inte kunna vara så att hon helt enkelt tappar orken under dessa långa promenader så som du säger? Maja är ju inte purung och hon har ju sin underliggande insulinom med tänker jag. Även om de är svaga så kan de ge 110% för något de uppskattar. Jag vet inte alls faktiskt.

Börjar med ett hmm jag med.

Blir inte riktigt klok på det. Blodsockerfall tror jag inte heller att det rör sig om. Borde hon inte även bli instabil i resten av kroppen isf? Frambenen är det inget fel på, det är som om hon blir tillfälligt lam i bakbenen - de släpas efter.

Vid närmare eftertanke har det dessutom vart på samma ställe de gånger det hänt - längsmed den 50-60 meter långa asfaltsvägen mellan skogsbrynet och vår trädgård. Har lyft upp henne (hon har inte velat gå upp själv utan kämpat på), tagit av henne selen när vi kommer till trädgården, hon skuttar då runt i rabatten en stund och springer sen in.

Kanske kan det vara någon tumör som trycker på lite olämpligt och får benen att somna? Äsch, vet inte, verkar ju konstigt att det aldrig händer annars.

#3 det är så konstigt för det låter verligen PRECIS som illern jag var illervakt åt! Kan det ha med upphetsning att göra tro? Han tyckte ju självklart att det var superkul att gå ut och Maja kanske blir lite extra uppspelt över att snart vara hemma (vi vet ju att våra korvar ofta knatar på lite extra på vägen hem) och därför kämpar på lite mer än under resten av promenaden?

Jag vet inte. Blev själv så konfundersam när "jag" råkade ut för det.. Aldrig varit med om något liknande..

Min Frick var exakt som du beskriver det, han hade insulinom och gick på prednisolon. Började med en halv tablett, bakbenen var inte lika vingliga, men efter varje månad som gick fick jag höja dosen, han fick 1 ½ tablett i slutet. Det hade med blodsockret att göra i och med att han hade binjuretumör samt insulinom. Jag fick lägga ut mattor i hela lägenheten så att han fick lättare att gå, än på parkett. Jag skulle råda dig till att ha mycket regelbunden kontakt med din veterinär, jag gick på undersökning och uppföljning 1 gång per månad i göteborg (jag bor i Borås). Hur gammal är Maja?

#5 Jag har varit med om insulinomillrar som är som du beskriver. Dom har dålig styrka i bakbenen och/eller är vingliga, men det här är mer något som kommer och försvinner lika snabbt. Det är inte det att illern blir försämrad under en längre tid utan att det blir en markant försämring under en väldigt kort tid för att sedan gå tillbaka till normal styrka i bakbenen.. Det är väl mer en långsiktig förändring du menar eller har jag missuppfattat?

Elliott med insulinom på gång och dålig muskulatur kan ibland göra något liknande. Han släpar inte bakbenen men verkar liksom tappa styrkan för någon sekund, han bara sätter sig ner helt enkelt.

Maja har haft perioder då hon varit vinglig då och då samt svårigheter att t.ex. ta sig upp för trapporna. Inga större problem med det nu dock.

Hon går på 1 tablett/dag (½ x 2) och veterinären sa senast att hon inte ville höja dosen mer utan att vi (om behovet skulle uppkomma) istället skulle kombinera med ytterligare en medicin. Inget vi var sugna på att göra iom riskerna för biverkningar (som viktnedgång - hon är ju redan nu för spetig och liten).

Maja är 6 år.

Usch, hårt sånt här. Det får en att inse att hon faktiskt är sjuk

Jag lider med dig Saga, svårt o veta hur man ska göra i alla läge, ang att kombinera så blir det ju biverkningar oavsett tyvärr, så himla trist