Läs KT bitträning, där har folk samlat massor av metoder för att just stävja bitande.

Däremot, eftersom du undrar ang. självsäkerhet så skulle jag starkt avråda från alla typer av våld och dominans. Jag har själv en hanne som inte är så värst självsäker. Han hugger gärna först men har samtidigt varit väldigt rädd, alltid hållt sig undan, gömt sig under sffan osv. Jag började tyvärr med nackskinnsgreppet på honom, jag viste inte bättre och det ångrar jag djupt idag.

Han blev vansinnig. Han gav sig aldrig och det var en ren fara att släppa ner honom efter det, han skulle ge igen. Sen blev han bara ännu skyggare, och därmed bitigare. En ond cirkel. Jag började väsa, putta bort och ignorera dåligt beteende och berömde i massor när han gjorde något bra, om det så "bara" var att han gick förbi mig utan att vilja bitas.

Sen så fick jag lägga ner en hel del tid på att få honom att känna sig säker med mig. Jag satt massor av tip på golvet, läste, fixade med saker osv. bara för att han skulle få närma sig mig när det passade honom. Ja tog allting väldigt lungt och försiktigt med honom och fyade aldrig mer än att jag väste och gick bort, eventuellt att jag puttade undan honom. Det tog tid, absolut, men en vacker dag så låg han och sov bredvid mig i soffan och jag grät av lycka. Nu är han som vilken iller som hellst, men om han stressas så kan jag se gamla tendenser komma, men jag får helt enkelt ge honom lite mer tid och kärlek och idag klarar han av allt som de andra illrarna gör. Så det går!

Appropå bitträning.. Honan jag har, som kom året innan denna hane, var ett litet bitmonster. Hon gav sig aldrig, bara högg och bet och ville aldrig vara med en. Nackskinnet gjorde bara att hon hängde och skrek och försökte hugga och inte blev hon bättre av det. Misströstade och övervägde omplacering, jag fick ju inte till henne trots att jag hade vart konsekvent och allt man får höra att man ska vara! När hon var 1 år ungefär orkade jag inte, jag gick undan från henne när hon var på bithumör, puttade bort henne och umgicks bara med henne när hon inte bet. Jag kännde mig jättehemsk, men omedvetet hade jag ju halkat in på den uppfostringsmetod som fungerade för henne. Hon slutade helt enkelt bitas en dag. Och nu har hon inte bitit en själ på 2 år skulle jag tro. Och även om hon aldrig kommer bli en knäiller vill hon mer än gärna vara med på allt som händer i hemmet. Nackskinnet gör henne fortfarande skvatt galen idag, och jag önskar så att jag hade vetat bättre från början. Men "på den tiden" så var det nackskinnsgreppet som rekomenderades, och man skulle vara envis, inte ge sig även om illern inte blev bättre..

Jag har sett så mycket stabilare och snabbare resultat av en vänlig metod än nackskinnsgreppet. Med nackskinnet så biter illern inte för att den är rädd för påföljder. Med att ignorera så väljer illern att inte bita dig, men inte av rädsla, utan för att det helt enkelt är roligare att umgås utan bett.