Jag skulle absolut kunna tänka mig det arrangemanget om det var mina illrar! Kanske inte i dagsläget då de är 3,2 och 0,7 liksom, men som du säger lite äldre. Jag skulle själv vara tveksam av den anledningen om det var en äldre omplacering jag skulle ta, hur fult det än låter. Men om det gälde mina som sagt skulle jag gladeligen betala veterinärräkningar (utöver vaccination, rutinundersökningar, skabbbehandlingar och att hålla försäkringen - dessa kostnader anser jag följer med oavsett ålder) mot att mina gamlingar fick ett fint hem!

Som sagt så är jag bara intresserad av 1 till iller i hemmet och skulle helst vilja ha en yngre iller hur fräkt d än låter :(

D är synd för d är samma sak med äldre hundar. oftast är d ju valparna som går först. Tyvärr.

Hade jag haft en större lägenhet eller hus skulle jag nog kunna tänka mig att ta än äldre illrar men inte i dagsläger då jag känner att d räcker med 2 illrar och 1 katt i hemmet.

Men skulle verkligen vara guld om någon kunna ställa upp på dom lite äldre :)

Håller med Aviendha.

Det är en jättebra lösning Sara.

Du skrev en annan tråd som jag inte hunnit svarat i där det stod om äldre omplaceringsillrar. Jag och min sambo tyckte att  vi inte var redo för att uppfostra en valp utan ville hellre erbjuda ett hem till en lite äldre iller. Det fungerar helt underbart och nu i dagarna får vi en till omplaceringen också en äldre iller grabb. Så alla som är tveksamma till en äldre omplaceringar tycker jag inte skall vara det jag har fått massor av stöd från svenska illervänner där också Hobbes fd husse var medlem, både han och svenska illervänner har funnits där för att svara på frågor dygnet runt. För att inte tala om allt stöd och hjälp man får här inne . Jo visst blir vår tid med Hobbe kanske inte så lång men det kan man ju aldrig veta med något djur eller människa. Min sambo sa nyss att hur länge han än finns kvar så har det varit värt det. Våra liv är 100% roligare med Hobbe. Så om det nu skulle vara möjligt att få stöd med ev vetrinär räkningar och försäkring så måste vi ögona böj köpa hus eller hyra större lägenhet så vi kan få plats men några sötnosar till.

Kram & Gott Nytt år till er alla

För mig är det enbart plats och tid som jag inte har. Jag känner att tar jag hem ett djur och behåller det som min så är det jag som står för alla kostnader. En iller är inte dyr i drift utan det är när sjukdomarna trillar in som det blir dyrt.

Sen kostar det inte många kronor att gå till vetten heller om man har försäkring och de typiska illersjukdomarna behöver oftast inga dyrare utredningar.

Om uppfödare slutade pumpa ut valpar så skulle efterfrågan på omplaceringar öka ;)

Jag anser att kan man inte betala för sina djur ska man inte ha några.

Önskar jag hade plats för fler, då hade pojkarna fått komma hit :)

nu puttar jag säkert i onödan.. men i brist på annat.
jag tycker det låter smart. jag själv skulle ha plats för ett par till, och tid. men inte ekonomi om illern som bor som "fosterbarn" blir sjuk.

Jag tror helt klart att det är just skräcken inför vad en äldre iller kan innebära i form av vetrinärskostnader kan få folk att dra öronen åt sig när det gäller att ta omplaceringar.

Jag skulle personligen mer än gärna ta hand om äldre illrar som är i behov av ett hem. Dessvärre så är jag så pass cynisk att jag inte litar på att folk inte utnyttjar mig för att dumpa äldre illrar på. Det låter hemskt men skall jag ta en äldre omplacering så skall det vara från någon jag känner och litar på.

Jag skulle också kunna tänka mig att stå för veterinärkostnader för att mina illrar skulle få ett bra hem. Men då ska illern ha rätt förutsättningar för att hålla sig frisk också. Att illern tex. skulle bli sjuk pga av fel kost hos nya ägaren skulle jag inte tycka var min sak att ersätta pengamässigt.

Frågan är väl hur många som egentligen är villiga att detala för "något de inte har". Jag tror det finns många, rent allmänt inte just illerfolk, som inte är välliga att betala för ett djur de inte längre har kvar.

#8 Tyvärr kan du ha rätt på den punkten :(

Tror tyvärr att det kan bli svårt att få ägarna att stå för kostnaderna.
Ekonomin kan ju vara en del av att man väljer att omplacera också.

Det är synd att folk inte tar äldre illrar. Va själv lite ointresserad i början men nu har vi tagit hem en 6årig hona och hon är hur mysig som helst. Visst kommer vi förmodligen inte få så många år med henne om ens år. Men det lilla man får är ju hur mysigt som helst.

Hoppas att folk kan förstå att det är lika mysigt med en äldre dam/herre som men små skruttar.

Jag skulle kunna sätta ut mina på foder, vilket jag anser är samma sak. FÖRUTSATT att jag kan lite till 200% på personen dom hamnar hos.
Och att jag har fulla rätten att bestämma vilka utgifter som ska läggas på respektive iller och när dom ska få gå vidare.
Jag skulle inte vilja betala en operation på en av mina illrar bara därför att nya hemmet "vill öppna och se så allt ser bra ut" Konstateras det något fel innan så är det en sak. Men att betala 3000 för "nyfikenhetensskull" skulle inte vara intressant i mina ögon. Framför allt inte om operationen kostar med än den smakar för illerns del dessutom.

#12 Men det är ju inte speciellt vanligt att någon öppnar utan att illern har visat symptom på det ena eller det andra. Om det är helt fastställt är en annan sak.

Själv skulle jag ha mycket svårt för att ta emot illrar på foder om man inte får göra operationer eller utredningar som man själv anser komma gynna illern, men att "ägaren" tycker att det är en onödig utgift.
Tänk tex om jag skulle ta ett par fodervärdsillrar och någon av dessa visar tydliga tecken på insulinom och binjuresjukdom. Jag vill gärna fastställa genom ett ultraljud och/eller blodprov och sedan sätta in ett suprelorinchipp och börja med prednisolon. Ultraljud är inte det nödvändigaste men ett blodprov, chipp och medicin är i mina ögon högst nödvändigt.
Vad händer om ägaren säger NEJ. Kanske inte bara rent ekonomiskt utan tycker det är bättre att illern avlivas. Jag skulle inte som fodervärd kunna åta mig en iller som jag inte får göra vad jag kan för. Jag skulle bli förkrossad.

#13 Är inte riktigt med på vad du menar.
Om det nya hemmet vill öppna upp en iller för att se om h*n har binjuretumör. Operationen visar att illern inte har binjuretumör, vem ska då stå för kostnaden? Det nya hemmet eller förra ägaren?

Att fastställa via UL och "yttre prover" ser jag inga problem med, men OM det inte skulle visa sig vara något vem ska bekosta det då?
Jag skulle som ny ägare kunna hävda att jag vill kolla, de o de o de. Sen visar de sig att det inte var så och gamla ägaren får bekosta alla undersökningarna. Säg att man använder försäkringen för undersökningar och sen bli illern jättedålig för att den tex ätit en gummibit. Då får gamla ägaren betala hela det kalaset oxå.

Ta som Tarzan tex, honom va du ju själv med upp och lämnade till operation. Det misstänktes att han hade binjuretumör. Men veterinären hittade inga tecken på binjuretumör. Det kostad mig 2800:- efter försäkringen trätt in.
När han obducerades 2 år senare hade han inte heller binjuretumör.
När Tarzan opererades tog det honom flera veckor att komma tillbaka till sig själv, och månader innan han fick tillbaka pälsen på magen.

Detta är personliga tankar =)

#14 Jag säger bara att JAG inte skulle klara av en sådan situation.
Öppnar man och inget hittar så tycker jag att man vid första symptom har hört av sig till gamla ägaren för att diskutera detta. Tycker gamla ägaren att det inte finns tillräckligt med symptom för en operation så får väl nya ägaren själv stå för det. Jag skulle där emot inte vilja ha ett kontrakt som förhindrar mig att ta ett sådant beslut som JAG anser är nödvändigt, pga att gamla ägaren anser det onödigt..

Det kan ju lika gärna vara så att nya ägarna åker in akut med en iller som är dålig och som man ser enda utvägen att öppna för man tror att något blockerar tarmen. När man går in i magen visar det sig att dom inget hittar. Illern tillfrisknar och man hittar inte problemet. Ska då nya ägaren träda in och betala för det bara för att dom inget hittar men att veterinären själv har gett råd om detta?

Kanske det borde vara skillnad på sjukdomar och sjukdomar? Som gammal ägare går man in och betalar för binjuresjukdom, insulinom, lymfom eller hjärtfel. Alltså sjukdomar som är vanliga eller förekommande bland äldre illrar. Som ny ägare betalar man för skador och tex förstoppning, något man som ny ägare har ansvaret för inte ska hända.

Misstänker man en sjukdom så känns det för mig självklart att kolla upp detta. Jag misstänkte insulinom vid flera tillfällen på Dexter så därför tog jag blodprov några gånger för att kolla glukosvärdet. Det visade som tur var inget förrän sista blodprovet. Tyckte jag att de föregående blodproven var onödiga pga att de inget visade? Nej, jag tyckte ju själv att jag såg tecken på sjukdom. Sedan kan jag även känna att ett ultraljud per år inte är helt fel för att se så att illern ser ut att må bra på insidan så helt "bortkastat" bara för att inget hittas tycker jag inte det är.
KAN man sälja illrarna men ändå väljer ett fodervärdsavtal tycker jag att man får vara beredd på att betala en del.

Ang Tarzan så trodde ju även du att han hade binjuresjukdom. Hade du varit tveksam hade man ju lätt kunnat göra ett ultraljud för att ta reda på det och det hade blivit betydligt billigare. Men visst plockade dom ju ändå bort saker när dom hade honom öppnad?

Och pälsen kan dom leva gott utan väldigt länge.. :) Skit som opererades för flera veckor sedan har bara fått en liten raggarsträng med några få hår på den rakade magen, men han är ändå ute och busar på verandan när det är flera minusgrader utan att klaga ;)

sådanna saker måste ju självklart vara tydligt i kontraktet. och är man osäker talar man som nytt hem med "ägaren. 
jag tror inte att det blir problem om man har en fungerande relation.
lämnar man bort sina pälsklingar på foder så är man väl mån om deras tillstånd, och de hamnar antagligen hos någon de litar på.

jag skulle aldrig be någon jag inte litar till 200% på att passa våra djur eller vara barnvakt åt min son, inte ens om det bara var över dagen.

Jag kan tänka mig att öppna mitt hem på det viset. Har på senare år fått en viss förkärlek till dessa gamlingar som ingen vill ha.

Självklart ska det diskuteras mellan ägare och fodervärd om vad som gäller i givna situationer, gärna skrivas ned på papper så att det inte blir missuppfattningar. Det måste vara en dialog mellan dom.

Fast ibland undrar jag om inte det vore enklare och bättre för djuren att få somna istället för att vandra runt eller bli sittande i ett akuthem där ingen egentligen vill ha dom? Ibland får jag en känsla av att ägare omplacerar istället för slippa ta beslutet själva att låta avliva djuret. Jag läser mycket på hästsidor och där jag fått en uppfattning att många ägare låter sina hästar somna istället för att bli vandrinsgpokaler eller liknande.

Vet inte riktigt hur jag själv skulle reagera om jag behövde omplacera mina. Veteranerna skulle jag nog låta somna men seniorerna…….ingen aning.

#17 Det där är så individuellt för mig. Jag hatar när folk (inte sagt att du gör det) dömer ut ett djur pga antal hem djuret haft istället för att se till individen. Jag har pratat med uppfödare som rakt av vill låta avliva valpar som kommer från dom om de omplaceras fler än 2 ggr, vilket jag tycker är fruktansvärt. Hur kan man ens påstå att det är för illerns bästa om man drar alla över en kant och inte ser till individen?
Jag anser att man kan avliva djur som mår dåligt eller som man vet kommer må dåligt av en omplacering.
Men jag skulle inte ens avliva Pegasus i detta läge om jag skulle vara tvungen att göra mig av mina illrar. För dom som inte vet så blir Pegasus snart 6 år, har högst troligen lymfom och håller på att bli blind på ena ögat. Skulle han hamna i ett hem med Skit eller som ensamiller skulle jag fördra det framför att ta hans liv. Han skulle lätt klara av att omplaceras till rätt hem.

Så ofta anser jag det faktiskt grymt själviskt att avliva ett djur framför att omplacera det även om det är ett äldre djur. Djur anpassar sig ofta förvånandsvärt bra till nya miljöer och många människor ser sig nog viktigare i djurens värld än vad dom egentligen är. Detta kan man framförallt se i hundvärlden. Många tror att de flesta hundar knappt går att omplacera för de blir så bundna till sin ägare men de klarar oftast av det bättre än man kan tro.
MEN inte att föglömma att det faktiskt finns djur som mår väldigt dåligt av att omplaceras men jag tror inte det är så vanligt. Dessa djur ska förstås inte stressas och flytta runt om de aldrig kommer komma tillrätta i nya hemmet ändå. Där kanske jag kan se en viss skillnad mellan unga och äldre djur. Ett ungt djur har längre tid på sig att komma till rätta i ett nytt hem innan "det är dags"…

Det är vad jag tycker iaf :)

#18 Självklart ska man se vad individen mår bäst av. Djuret måste alltid gå först, hur jobbigt det än är.

Förlåt, jag är alldeles för trött att skriva mer idag. Får inte fram det jag menar.Återkommer en annan dag då diskussionen är intressant.