Tja, jag har inte valt dom jag har nu baserat på utseende i alla fall. Den enda jag sett på bild innan jag bestämde mig är Valle.. Men inte heller där var det utseendet som drog utan faktiskt helt krasst sällskap till Belsebub.

Jag skulle inte välja enbart på utseende om jag köpte hund heller. Hundar med välkända hälsoproblem såsom mopsar som inte kan andas och bulldogs som inte kan föda naturligt på grund av dom enorma huvudena eller schäfrar med räkstjärt… dom faller bort oavsett om jag gillar hur dom ser ut. Samma gäller iller. Illrar som är prickiga, randiga och rutiga och riskerar diverse problem såsom bland annat dövhet eller angoror med nosfel som kan ha svårt med andningen är inget jag väljer.

Däremot, skulle jag starta en uppfödning skulle "rätt" utseende vara viktigt för mig. Naturligtvis inte så att jag skulle göra avkall på hälsa, kroppsbyggnad eller andra aspekter men jag skulle inte börja avla på något jag tyckte var rent ut sagt fult (för sånna illrar finns).

Vad gälle rmina sällskapsillrar så har jag faktiskt inte gåttsärskilt mycket  på utseendet, utan det har varit antingen personkemi, eller andra faktorer som spelat in (stitch: jag var ilerlös, och ville bara ha en iller helt enkelt, han hade kunnat vara grön men ajg hade velat ha och älskat honom ändå, Buffy: det blev en valp över och jag fick mail från uppfödaren om jag ville ha, hade då egentligen tänkt vänta längre med valp då jag nyss fått stitch, men med tanke på hur svårt jag hade haft att hitta iller, så vågad ejag inte missa chansen. Had eingen aning om hur hon skulle se ut när jag åkte för att hämta, Rickie: omplacering som blev kvar då han funkade med mina illrar, inte den typ av ille rjag själv hade valt, vi hade inte ens personkemi. Molle: personkemi så det tjongade om det, trotts att han inte såg klok ut…. ja i can go on and on.

Vad gäller mitt val av avesldjur, så är utseendet av stor betydelse för mig, likaväl som hälsa, livslängd och en rad andra faktorer. jag kommer inte att välja en iller som har det perfekta utseendet, om inte hälsan i linjen är bra, och så många som möjligt utav mina andra faktorer är uppfyllda. Likaväl som att jag inte kommer att välja ett avelsdjur enbart för att linjen ser bra ut, men illern själv ser ut som stryk. jag är av den åsikten att för att få sunda illrar krävs även ett sunt utseende. Även om det ena självklart inte alltid innebär att även det andra är bra. Så det är en svår balansgång. Men ja.. jag väljer som sagt inte ut ett avsledjur enbart för att det har rätt färg eller utseende i övrigt, oavsett vad många verkar tro ;) Jag har ratat många linjer där hälsan varit riktigt bra, på grundlaget av att illern inte haft det utseende och struktur som passat min avel. På samma vis som jag har ratat illrar med fantastiskt utseende, för att de inte haft den hälsa och livslängd jag söker.

Jag letade efter en albinohona eftersom jag träffat en jättesnäll albinohane och en lite ouppfostrad vildfärgad och då tycker jag automatiskt mer om albino. Menar inte att jag tror att alla vildfärgade illrar bits, utan att det är typ en inläringsgrej man har i huvudet. Ex. om ett barn blir biten av en vit mus unviker dem gärna dem senare i åldern, som min systerdotter tyckte inte alls om mina ljusa råttor eftersom en av dem bet henne och då kopplar hon deras färg till det som gjorde onda.

Jag tycker det är helt okej att gå på utseende, men jag gillar däremot att man inte avlar fram dåliga egenskaper pga utseende. Ex Perserkatter, min mamma har två stycken och jag tycker dem är jättesöta men det låter hemskt när dem får svårt att andas.

Sålänge man tar hand om djuret och att djuret inte lider pga sitt utseende tycker jag att allt är bra.

Jag tycker inte att det är fult att vilja ha en särskild färg på sitt djur. Men väljer man en iller efter enbart färg och inte personlighet så får man gilla läget oavsett hur den individen kommer att te sig.

När jag skulle köpa min första iller så valde jag efter personlighet. Jag hade från början sagt att jag ville ha en hane, och att jag var intresserad av den största. Men när vi åkte upp och hälsade på alla valparna som vällde ur transportburen så hade jag bara ögon för den lille som låg kvar som en boll och sov. Det var Lucifer, som faktiskt var den största hanen. Så jag fick precis allt! :)

När jag köpte Bernard så hade jag inte tänkt mig fler illrar. Men eftersom jag alltid hade önskat mig en silverfärgad iller så slog jag till. Jag hade två hanar att välja mellan och jag valde den andra hanen, men Bernard valde mig .

I mina ögon är inte en färg mer värd än någon annan. En iller är inte mer iller bara för att den är viltfärgad.

Jag onskade att Nisse skulle bli antingen silver eller viltfargad, och som tur var sa kom han ju ut som silver :) Nar jag valde Lotta ville jag ha en albino, men viltfargad med en liten haklapp (som jag inte var fortjust i alls) fick det bli. Nar hon gick bort sa ville jag ha en viltfargad hane, men Lars var den som knep mitt hjarta, trots att han ar pastell och det ar den farg jag tycker minst om pa illrar.

Jag har faktiskt aldrig gått på utseendet när jag skaffat iller. De flesta har varit omplaceringar och "dåligt" viltfärgade.

Vi va ju sugna på en viltfärgad men skulle nog inte säga att det va det enda vi kollade efter. Vi har ju en albino och kände att vi inte ville ha en till det va ju det enda typ

Aldrig gått på utseende. Rent utseendemässigt skulle jag vilja ha en silvertomte, en mörkare sådan och med symetriska tecken. Men.. det lär ta ett bra tag och många om och men innan jag ev. skulle sitta med en sådan här hemma.

Min första iller Rocky 2005 (viltfärgad) valde jag inte alls pga utseendet. Utan ville bara ha en frisk iller valp. Men iller valp nr 2 Mynta 2008 (pastell) sökte jag upp pga utseendet, för att jag ville ha 2 olika färger.

Men i det stora hela så kvittar det igentligen, hälsan är viktigare.

Och mina illrar har aldrig varit sjuka hittills, hoppas det fortsätter så i många år till! Peppar peppar!!

Jag har aldrig gått på utseende när jag  valt mina illrar.

Elvis -viltfärgad- kom först och då kändes det som att det inte spelade någon roll vilken färg det var bara jag fick honom.

Chiquita -viltfärgad- valde vi för att Elvis skulle få en kompis. Inte heller där hade det spelat någon roll vilken färg hon hade.

Trissan -viltfärgad- var ju bara hur gó som helst så att hon skulle komma till oss var bara en självklarhet.

Noel -pastell- är den enda av mina som kommer från en riktig uppfödare och då valde jag först och främst en uppfödare jag kände var bra. Om hon hade avlat på pastell, viltfärgad eller någon annan färg hade inte spelat någon roll. Noel var även den enda killen i kullen och jag ville hellre ha en kille än en tjej så då blev det han =)

Vet inte om jag gick på utseendet eller om det var någonting annat när det gällde Nolita.

Alla andra illrar har jag absolut inte gått på utseende, de är allihopa omplaceringar som behövde hem förutom min första, Grizzly som jag köpte som valp. När det gällde honom såg allihopa i kullen likadana ut så där gick jag verkligen inte på utseende.

Men när jag såg Nolita på blocket så höll jag på att dö. Vet inte om det var hennes utseende eller uttryck i ögonen som gjorde att jag bara var tvungen att ha henne. Höll på att maila ihjäl säljaren innan hon var min.

Och vad det än var som drog mig till henne så stämde det till 110% när jag träffade henne. Hon är som en del av mig helt enkelt.

Jag ville bara ha en iller så vilken färg eller utseende spelade mindre roll, det blev en omplacering som verkligen behövde ett nytt hem, Spjuver.

Efter han gick bort så brydde jag mig inte heller om färg eller utseende, det enda jag visste då var att jag ville ha en valp. (Spjuver var 5 år)

Min 3 iller berodde enbart på att jag ville ha en kompis till Helmer så det blev en hitiller Vanja.

Min 4 iller var oxå det en omplacering som oxå behövde ett nytt hem så jag fick äran att ha Mira, det gällde varken färg eller utseende här heller. Bara hon kom bort från sitt dåvarande hem.

Efter henne blev de en valp (Simon) som då är vilfärgad tomte men jag ville bara ha en valp så färg spelade ingen roll.

Det som charmar mig mycket är utseende på vissa illrar, jag kan drunkna i deras ögon så jag blir helt svag i hela kroppen men samtidigt så kvittar det nog om illern varit grön så hade jag älskat han/hon lika mycket för det, däremot är jag inte så jätteförtjust i helt svarta illrar, varför vet jag inte.

Marita som är från min förra kull behöll jag mycket pga utseende. Hon ska gå i avel och då var det och person viktigast på vilken hona jag skulle behålla. Så mycket man nu kan se då de är några månader.

Celadon satt jag sarae och johannah och diskuterade. Vilken av de tre återstående hannarna i saras kull var snyggast och mest proportionerlig? Vi enades om celadon ;) oxå svårt då de var ca två månader gamla.