Tror det är svårt att ange en faktiskt kostnad men för mig går gränsen när jag inte längre har råd att ge dem den vård de behöver för ett drägligt liv. Alltså när jag känner att de får lida pga. att jag inte kan ge dem vård.

Tja, skulle alla illrar som maxar försäkringen avlivas skulle det vara en betydligt större marknad för illervalpar…

En sådan gräns finns inte för mig. Hur skulle jag kunna leva med mig själv efter att ha avlivat ett djur enbart pga pengabrist? Har man inte råd att ta hand om djuren akut ska man kanske bara ha ett djur som man kan ge allt för omd et skulle behövas. Så tänker iaf jag.

Det som sätter "gränser" för mig är vad djuren orkar eller mår bra av. Inte lägger jag ut flera tusenlappar på en operation om jag inte tror att den kommer hjälpa mitt djur att bli bättre. Men det är i så fall inte för pengarnas skull utan för djurets skull.
Jag har haft det rent ut sagt förj*****t senaste halvåret med 0:- i inkomst. Har lånat pengar till div veterinärskostnader som behövts och som tur var kändes det inte som ett jättebohov att operera Skit förrän nu i jan då jag fått pengar igen. Har fortfarande skulder. Men min familj och min sambo har förståelse för att 4000.- fick gå till Skit före dom. Skulle jag ha 0:-i inkomst skulle fortfarande mina nära stå med en öppen plånbok för att rädda mina djur. Vi tänker alla på samma vis.

Man kan inte sätta ett pris på ett liv. Betala eller avliva- avliva, ett alternativ som inte finns i min värld.

#1 Ja, men var är din gräns? är du villig att låna pengar? eller stannar vårdkostnaden när fickpengarna för månaden är slut?

precis som tidigare skrivet så tror jag inet att pengarna skulel få vara ett stopp. utan gränsen skulle gå där djuret inte mår bra längre.

om djuret sen mår så dåligt så den verkligen lider utav det och jag inte har möjlighet att betala för att rädda det så är det en annan sak, för då mår redan djuret dålig.

jag vet faktist inte, det hä var en svår fråga. svårt att svara när man inte stått i den sitsen själv.

Jag är en av de människor som folk kallar dum i huvudet.

Jag har tagit mina hyrespengar för att ta djur till veterinären, och blivit vräkningshotad på kuppen. Jag hamnade hos kronofogden för några år sedan pga en sjuk hund som kostade mig hur mycket pengar som helst. Han klarade sig ändå inte i slutändan.

Jag tar ifrån räkningspengar, hyrespengar, lånar av de jag kan, sätter mig i skuld. Allt för att djuren ska bli omhändertagna.

De är mitt ansvar och de litar på att jag tar hand om dem.

Just nu är det inte deras fel att jag är långtidssjukskriven med en otroligt taskig inkomst. Det var jag inte när jag skaffade mina djur.

Försöker se det positivt, jag blir inte fet iallafall, för mat till mig själv hamnar alltid sist på prio-listan.

#3 Håller helt med dig!

Sen så har jag själv valt att ha flertalet illrar, och jag anser att ett liv inte ska släckas bara för att jag inte hade råd att obesörja att alla fick vård samtidigt.

Nu har jag haft extrem otur men nu i slutändan så verkar det vara olika sjukdomar och vissa har drabbats pga lågt immunförsvar.

Jag kommer att tvingas ta ett lån och även hoppa av skolan, men det är det värt så länge killarna kan bli friska och må bra.

Nu är den här vändan inte slut eftersom Hugo ska opereras för sin Insulinom. Vi har drygt 2000kr kvar på hans försäkring så jag kommer att behöva lägga ut ca 6000kr till.

Bernard har blivit sjuk nu men på typiskt illervis och vi misstänker Insulinom i hans fall också. Men vi har ca 6000kr på försäkringen kvar, men eftersom vi ska utreda ordentligt innan en ev operation så räknar jag med att betala mellan 2000-4000kr själv.

Lilla Drutt vet vi ännu inte vad som händer. Han är opererad och vi väntar på provsvaren därifrån. Men efter att ha tagit bort kortisonet så sover han väldigt mkt igen och det talar på att ngt inte stämmer. Han har en lymfomrisk över sig och jag vet inte vad som händer framöver. Han har ca 2500kr kvar på försäkringen.

I lördags betalade vi Theos 10dagars behandling som gick på 5900kr. Han har inga försäkringspengar kvar så vi betalade allt ur egen ficka.

Jag och sambon lever på blodpudding och risgrynsgröt, men det är det värt även om vi ska äta det i ett halvår ;)

#5 Jag skulle aldrig behandla sönder ett djur och jag älskar mina djur tillräckligt mkt för att inte älska dom till döds.

Theo är den som har stått ut med mest och enda gången han var riktigt dålig var för en tid tillbaka. Då hade vi precis börjat behandla honom mot en svår lunginflammation och som med alla djur så måste dom få en chans. Han blev bättre och bättre men ändå inte frisk. När han kom ur sin svacka så har han mått bra dom senaste månaderna trots att hans provsvar visat på nya bakterier.

Jag hoppas folk förstår min fråga och det handlar om behandling som man räknar med ska lyckas. Eller att det ska finnas en god chans att behandlingen funkar.

Svårt att säga innan man har känt av en sådan situation. Kanske inte skulle lägga så mycket på ett djur som lever ca 2 år i snitt som jag skulle göra på ett djur som lever längre. Iof dyrare på större djur.  Mitt konto har ingen begränsning när det kommer till hund och iller. Ende som har en begränsning är om djuret blir sämre och hjälpen inte hjälper. Dsv jag med vett inte kan göra än avlivning så djuret inte ska lida.
I min familj går djuren alltid före. Jag känner sällan av värre sjukdom och skade fall i min ekonomi. Jag ringer föräldrarna och de lånar mig pengar som jag betalar av varje månad eller när jag kan. Just nu ligger jag ute på 12000 i lån hos dom som jag bör börja betala av innan nästa smäll.

Kan jag få ett halv år eller med mina djur för pengar så tar jag det om djuret själv orkar och inte visar ha för mycket smärtor eller problem att leva relativt drägligt liv.

Det beror, hemskt nog, på vilket djur det rör sig om. Jag lägger inte ut 10 000kr på en mus. De lever för kort tid för det, och tyvärr har de ett så lågt värde. Däremot så sörjer jag de möss jag fått avliva för ex tumör. De är värdefulla för mig.

Illrarna är en annan femma. Så länge som jag har någon möjlighet att få fram pengar så kommer jag att göra det. Förutsatt att det gäller saker som de kan bli friska/må bättre utav. Operera och behandla till döds för min själviska önskan att ha dem hos mig för evigt är inte min grej.

Men tragiskt nog så är det som så, att om jag har blottlagt alla mina konton, ingen är villig att låna mig pengar (bank eller vänner) och hyresvärden hotar med vräkning, då har jag ju inte mycket att välja på. För vilja betalar tyvärr inte veterinärvård.

Svårt dilemma, i mitt fall t.e.x. så har jag ingen som kan hjälpa mig till vett kostnader, tyvärr har min omgivning en dålig inställning, dom ställer knappt upp o kör inte även om det är livshotande, det är ens eget ansvar oavsett vad som händer o ju fler illrar man har desto dyrare är det.

Hade man kunnat fått hjälp o lån utav ens omgivning så hade det varit annorlunda, då hade man inte brytt sig hur många illrar man haft på samma sätt. Jag hade nog tusan tagit hand om alla omplaceringar då t.e.x.

Att ha mer än 2 st hade inte funkat för mig då det kan komma upp i oändliga summor. Därför har jag oftast bara haft 1 iller åt gången förutom då jag hade Vanja o Helmer men jag antar att det var ren tur att man aldrig behövde åka in med dom på 9 resp 10 år.

Men det är en svår fråga faktiskt.

För mig får det kosta så mycket så att djuret mår bra och att mediciner/operationer verkligen fungerar.

Men jag har ju bara en iller, blir betydligt mkt dyrare med flera stycken.

Gräns? Så länge illern har en chans, har jag ingen gräns. dessvärre har jag väl ingen gräns där heller. Molle kostade mig ca 36.000 kr med sina öronproppar, när försäkringen hade tagit sitt. Sista omgången tog jag lån för att lösa det, utan att behöva ta slut på de pengar som de andra illrarna även kan komma att behöva ta av akut. Det enda jag ångrar med Molle, var att jag faktiskt inte gav upp, utan lät honom lida i 2 veckor efter sista operationen, med hög feber, utan att faktiskt bli bättre.men jag var dum, jag litade på en vet. jag annars inte litar på, och jag vägrade tro att molle inte skulle bli bra. Och det har jag oerhörd ångest för idag, att jag inte lät honom slippa tidigare helt enkelt :(

Jättesvårt. Om de har en prognos att bli bra så bör det inte finnas någon. Med ett större djur är det också svårt eller svårare. Ex min häst. Jag hade planerat att ta bort henne till sommaren då jag inte trodde att hon skulle vara fräch. Jag tog ett föl på henne och tänkte att hon skulle få somna in när fölet var avvant och när hon fått äta en del försommargräs. Dräktigheten var bra för min pålla och hon är nu frächare än någonsin. Underbart så klart, men min ekonomi var inte beräknad för två hästar. Nu står jag jättebilligt och klarar det, men i juni kommer jag förmodligen bli av med stallplatserna. Om jag inte hittar lika billigt stall igen så hr jag helt enkelt inte råd att ha två hästar. Att sälja eller hyra ut min stora häst är inte aktuellt, hon ska bara promenadridas nu då hon är pensionär och mår väldigt dåligt av att andra håller på med henne och av att vara uthyrd. Det har hon tydligt visat tidigare.

Så, vad göra? Jag kan inte låna pengar för att hålla en häst varje månad. Ta bort en gammal men frisk häst? Jag har inget svar just nu utan letar vidare efter ett nytt och billigt stall. Men hittar jag inte det så måste tyvärr plänboken få säga sitt :(

#4 Ja jag skulle vara villig att lna pengar av vänner och familj för att ta hand om djuren. Hyran och vissa andra räkningar måste ju alltid betalas, för om jag blir av med mitt boende. Vad hjälper det då om jag vårdat ett sjukt djur när de inte har någonstans att bo.

Jag tror att det är svårt att säga så här på rak arm, vad jag skulle vara villig att offra för djuren.

Jag skulle kunna betala vad som helst men stopp är när jag inte har några pengar att betala med och har lånat allt jag får.