Första gången jag träffade en iller på riktigt var jag 10 år och följde med min bror till hans kompis som hade en Ville Griskille i sin lägenhet. Ville bodde i en kaninbur men var oftast lös. Jag var livrädd för honom samtidigt som jag var otroligt förtjust i den lilla krabaten.
Han hade inte fått någon bitträning utan ägarens kompisar triggade nog mer fram ett dåligt beteende än att fostra honom… :/
Hur som helst bestämde jag mig där och då att jag skulle skaffa en iller!
Mina föräldrar sa- Aldrig i livet, det får du skaffa när du flyttat hemifrån.

9 år senare var det precis det som hände :) Hann bo i egen lägenhet i ca 4 veckor innan första illern satte sin fot där. Under dessa 9 år hade jag läst allt jag kom över om illrar, hälsat på folk med iller och stått som förtrollad vid illermontrarna under de djurexpon som var.

Jag flyttade hemifrån under oktober månad och sökte en omplacering. Hade väntat så länge på att köpa iller så jag ville ha en vuxen hane från början- inte en valp utan en färdig iller så att säga.
Ringde på en annons om valpar då det var det enda jag hittade. Uppfödaren berättade att dom hade 2 valpar kvar från en höstkull. Det var 2 honor. Jag var ju sugen på en iller men ville inte slå till på något jag inte var 100% säker på var exakt det jag ville ha och berättade helt ärligt för uppfödaren att jag var tvungen att tänka på saken då jag helst ville ha en omplacering- En hane.
Rätt ställe vid rätt tillfälle antar jag, för uppfödaren blev jätteglad och berättade att de fått tillbaka en iller på 6 månader, en hane som var döv men älskade att pussas. Han hade flyttat runt och bott i flera akuthem innan han åter kom tillbaka till uppfödaren som tappat hoppet om ett eget hem åt honom.

Det kändes rätt från början. Men om det inte skulle klicka mellan oss så kunde jag ju alltid titta på valparna de hade kvar.
När jag såg Dexter- som var så mycket finare i verkligheten än på bilden jag fått- var det verkligen kärlek vid första ögonkastet! Vi var gjorda för varandra och jag såg inte ens valparna när jag var där.

Aldrig att jag ångrat mig en sekund. Dexter var den bästa förstagångsillern jag kunde drömt om. En otroligt glad iller som var nöjd med vad som än erbjöds.
Tyvärr fick jag ta bort honom nu i höstas pga sjukdom. Han blev 6,5 år gammal. Jag saknar honom så otroligt mycket. Mitt lilla hjärta <3

Min sambo och jag spontanköpte iller på en djurmarknad för 12½ år sedan. = Det fanns inte så bra info på nätet som det finns idag.

Jag rekomenderar INTE att göra som vi gjorde. Det absolut viktigast är nog att ha någon att rådfråga när man fått hem sin iller. Spelar ingen roll om det blir uppfödaren, en vän eller iFokus man frågar, huvudsaken är att man kan få svar på de mängder med frågor man får hur mycket man än har läst på.

Jag ramlade över min första iller när jag var 15 år inne på en zooaffär. Bestämde mig genast för att jag skulle ha en iller, men ingen som suttit  djuraffären flera veckor  i en liten bur. Så djuraffären beställde en ny iller åt mig och ringde när han kom dit.

Så det var min start med illrar. En liten Snoddas kom in i mitt hem och sedan dess har jag varit helt illerbiten. Inget djur är som illrar.

Men jag säger som Sara, jag rekomenderar inte heller mitt sätt att skaffa sin första iller på. Jag gjorde massor av fel med honom för att man inte visste bättre liksom. Men man lärde sig efterhand.

Vad kul att ni delar med er av berättelserna!

#1 Dexter ser så otroligt mjuk o go ut på bilden.^^

#2 Är ju det som är så otroligt praktiskt med internet och iFokus! Att det går att hitta så många illervana människor som verkar vilja ställa upp på alla frågor man har i vått och torrt!^^

Mitt sätt är heller inte att rekommendera.

Min man blev allergisk mot katt. Våra döttrar var ca 11 och 12 år. Jag kan inte tänka mig ett liv utan djur och tycker dessutom att det är ett måste för barn att umgås med djur (under överinseende av vuxen förståss) för att lära sig empati.

Min man fick tre alternativ, varav ett måste väljas: Orm (med frysta möss i frysen, (innan BARF blev aktuellt,haha)), leguan (med sylvassa tänder och pisksnärtssvans) och sen den gulliga lilla illern.

Min man MÅSTE välja en djursort för vi tre SKULLE ha ett djur. Han valde den minst hemska dvs iller och drömde sen mardrömmar om att de flög ut ur garderoben och bet honom i det allra heligaste.

Jag och mina döttrar läste på i över ett år för att förbereda oss och spara till inköp och förbereda. Det fanns inte så mycket litteratur då förutom ILLER HEMMA. Den är helt sönderläst.

Sen kom då ljuvliga Kaisa och underbara Sally till vår familj eller snarare till döttrarna. DET VAR JU DERAS ILLRAR och jag fick aldrig ta hand om dem. Såååå då blev det ju bara så att Leia och Nala kom till oss strax efter för som tur var så blev min man också alldeles förhäxad av dessa små, och blev heller inte allergisk emot dem (vilken fruktansvärd chansning!) och tja sen har det rullat vidare MEN vad mycket fel man gjort ………

Jag fick upp intresset för iller för 16 år sen, jag var på en buggkurs och han som hade hand om kursen hade med sig sin iller dit en gång, han var så himla snäll, de blev inget buggande den kvällen för jag gosade bara med honom haha. Jag blev blixtförälskad så det var bara givet för mig Att skaffa iller.

De tog ca 2-3 mån tills han (från kursen) ordnade en omplacering till mig, Spjuver som var 5 år, har aldrig ångrat mig en sekund, det var det bästa jag någonsin gjorde, är lika kär idag som jag var då.

Hoppas du kommer få dig en iller nångång.

#6 Va härligt! :D Och tack, hoppas jag med!…^^

Första gången jag träffade på iller var när jag var 14-15 års åldern (drygt 30år sen). Var med och jagade vildkanin på Gotland med iller.

10-15 år senare läste jag om iller som husdjur i en tidning och tyckte det lät som roliga djur. Även min flickvän/sambo (numera fru) tyckte också det lät trevliga samt detta med att de skulle kunna funka för allergiker då hon är tokalergisk mot det mesta med päls. Det blev ingen iller då eftersom hus och barn kom i vägen.

När sen dottern härom året började tjata om husdjur och vi konstaterade att det inte fanns så mycket att välja på när man är allergisk så kom funderingen om iller tillbaka.

2007 åkte jag, dottern och mina föräldrar till Gotland och när alla gamla tanter och farbröder blev för tråkiga ringde dottern och jag upp en uppfödare vi hade tagit reda på och undrade om vi fick komma på besök.

Dottern föll pladask för små liven så vi var dit åtminstone 2ggr innan vi åkte hem till fastlandet.

2008 var vi ner till Gotland hela familjen på illerbesök igen och placerade hela familjen i uppfödarens stora illerhägn och vi hade 9 illrar som klättrade på oss och busade med oss och det var ingen av oss som kände av någon allergi. Då bestämde vi oss för att ta en valp men eftersom valpsäsongen redan var igång och alla valpar redan var uppbokade så var planen att ta en valp till 2009.

Knappt en månad senare ringde uppfödaren och sa att hon fått återbud på en valp som egentligen skulle till Norge. Då var det drygt en månad kvar till det var leveransdags. Vilken lång väntan det blev

Helgen den 26-28sept 2008 åkte jag och dotter ner till Gotland igen och hämtade lilla Bogey, och på den vägen är det.

En nytagen bild på den lilla tjockisen i en vilopaus alldeles efter vår utepromenad idag. Tror inte det var så bekvämt för han låg inte kvar så länge, men länge nog.

#8 Gosmagen!

Jag vet inte riktigt när eller varför jag började fundera på iller, men bestämde mig för att skaffa en våren -06. Sedan gick det 2½ år innan det passade sig att skaffa en. Första gången jag faktiskt träffade (eller ens såg en riktig) iller var när jag var och hälsade på hos omplaceringen Maja, jag blev kär och några dagar senare flyttade hon hit.

Illrar är helt underbara djur och definitivt ett av de djur som har slagit hårt in i hjärtat för att stanna

Första gången jag såg illrar var när jag var 9år gammal och bodde i USA, där säljs dom i djuraffärer.

Mamma berättade skräck historier om att dom bits och luktar illa m.m.

Drygt 18år gammal och boendes hos dåvarande pojkvän ville jag skaffa kanin. Men han vägrade och kom med förslaget iller, då hans mamma hade haft ille rnär han var yngre.

Två dagar senare hälsade vi på Lyssa och Affe.

Två dagar efter det åkte vi och hämtade dom.

Affe omplacerades ganska fort, då jag inte klarade av att sätta honom på plats som nybörjare på illrar. Tyvärr så får jag inte reda på vart han har hamnat nu, fast jag försökt leta fram det. (Hm… skulel iofs kunna lägga upp en tråd om det här…)

Väntade sen två år med att skaffa en kompis till Lyssa igen.

Nu har jag haft iller i 3½år, och dom är en flock på 4st just nu.

#8, hahahahaha

#7, Ja jag minns de som om de var igår, förstår inte hur du har orkat vänta i 5 år hehe.

Träffade min första iller för 5år sedan, det var en viltfärgad hona och en albino hane, efter det började jag läsa om dom och leta fakta. 2008 vart jag tillsammans med min pojkvänn och även han var intresserad av iller.

2008 hittade vi en albinohona som omplacerades, så nu sitter vi med 3illrar då dom två sista kom till oss för inte så länge sen..

Har haft iller i snart 2års tid och det är det bästa djur jag haft=)

Träffade på iller för första gången för ca. 20 år sedan.
Det var egentligen en kompis som köpte henne i en djuraffär, men efter en kort tid kunde hon inte ha henne kvar pga flytt. Så då fick jag henne.
Hulda var en helt underbar iller, Hon var så gott som rumsren, jättesnäll, lekfull och charmig.
Sen blev det en del år utan iller, men tanken har väl funnits där hela tiden. Så när äldsta dottern började prata om iller var inte mamma sen att nappa på det:). Så för snart 3 år sedan flyttade Oliver in hos oss. En stor fin kille, som tyvärr inte är lika rumsren och inte alltid så jättesnäll heller:). Men han är otroligt fin för det!!
Nu när man tänker tillbaks, så blev det nog ganska mycket som gjordes fel med Hulda, men det var ju inte så lätt att få tag i information om illrar på den tiden.

Min pappa sköt ihjäl en aggressiv (rädd, osäker) iller som attackerade honom upprepade gånger när vi var på landet. Sen var jag ju tvungen att ta reda på mer vad det var för djur och fastnade för beskrviningen av illrar. Jag var sexton-sjutton någonting och bodde hemma och fick överhuvudtaget inte ha djur och framförallt inte iller så jag sköt det väl åt sidan. Sen flyttade jag hemifrån och började läsa mer om illrar igen. Började leta uppfödare och försöka träffa lite illrar och maila runt i början av 2007 och jag hittade en bra uppfödare så vi satt bara och väntade på att valparna skulle födas när hon hörde av sig och berättade om en treårig omplacering som kom från henne och fanns väldigt nära oss. Jag åkte dit och föll för Elliott, han fick flytta in rätt omgående.

Tre månader senare fick vi hem en valp också och jag är faktiskt glad att jag hade haft Elliott i tre månader då. Han hade lärt mig lite hur en iller fungerar och beter sig på ett lagom lugnt och moget vis så det var nog lättare att ta hand om en liten busig valp när jag visste det än det hade varit annars.

Jag minns inte när det först dök upp i huvudet på mig, men det var ett bra tag sedan. När jag var 17 så kände jag att jag ville sätta de planerna i verket och började läsa på allt jag kunde komma över. Åkte och hälsade på illrar och frågade ut ägarna så öronen måste ha smärtat när jag åkte. Funderade, övervägde massor och bestämde mig några månader senare för att jag skulle skaffa en.

Bokade en valp hos en uppfödare, men valpen dog och jag blev utan. Fick tag på en annan uppfödare där jag tingade en valp, men uppfödaren kändes för oseriös, och trots att jag så gärna ville ha en iller så tänkte jag avboka den valpen och vänta till året efter. Samma dag blir jag uppringd av en annan uppfödare som då tagit över kullen och mamman som var i otroligt dåligt skick. Visste inte ens om de skulle överleva. Mamman hade sinat och valparna var otroligt klena. Men de repade sig, och med den "nya" uppfödaren klickade det perfekt och hon levde upp till alla mina förväntningar om hur en uppfödare ska vara och hantera sina djur så jag åkte dit och fick hem min lilla päls.

Allt fungerade perfekt, den illern var mitt allt. Han var med mig vart jag än gick, han var smart, godmodig och med stor integritet och en livsglädje som var helt underbar att se. Tyvärr blev han sjuk väldig tidigt och avled i en olycka strax över 2 år gammal.

I dagsläget har jag tre stycken, har vart illerägd i över 4 år, och det enda jag ångrar är på sitt sätt valet av en uppfödare. Men samtidigt har jag en iller från denna som jag nu inte skulle byta mot något i världen.

På bilden finns Chade, min första iller och min största kärlek

Jag är praktiskt taget uppväxt i en djuraffär och spenderade varje helg och varje ledig dag från skolan i våran bekants djuraffär.

När jag var ca 5 år gammal så tog pappa hem en iller ifrån djuraffären som hette Hillary. Tanken var att vi skulle behålla henne. Men eftersom JAG var så rädd när hon försökte leka (wardance) så fick hon ett annat hem.

När jag var 7år gammal fick jag själv upp intresset för illrar. Givetvis  i vår bekantsdjuraffär. Då kostade dom 650 kr/st och jag glömde tid och rum när jag stod och tittade på dom små liven.

När jag var i djuraffären så hjälpte jag till att sköta alla djuren men jag fick INTE hålla på med illrarna eftersom det skulle sluta illa för fåglarna om någon iller rymde eller smet.

Vad gjorde jag? jag öppnade illerburen och ut slank det några valpar. 3 min senare hör jag skrik och panik i fågelrummet  Djuraffärsägaren kunde inte förstå hur dom hade rymt eftersom buren var stängd när han skulle stoppa tillbaka dom. hehe

Sen gick det några år och illrar slutade säljas i djuraffärer. Jag hade hunnit fylla 18 år och hade en underbar perserkatt som hette Max som var min absolut bästa kompis. När han blev gammal och grå, och tillslut sjuk och fick somna in så var jag så förkrossad att jag ALDRIG skulle skaffa en annan katt igen, aldrig någonsinn.

Av ngn anledning dök iller upp i mitt huvud igen och jag började surfa runt. Jag hittade lite annonser och blev helt fast. Eftersom mamma och pappa hade velat behålla Hillary så var dom inte direkt emot illrar. Jag ringde på en annons, där alla valparna var sålda. Fick ett nummer till en annan uppfödare som jag kontaktade.

Jag minns den dagen jag ringde på annonsen och då var kullen precis nyfödd. Jag räknade dagarna tills jag kunde åka och välja min valp och tiden kändes oändligt lång. Fem veckor senare for jag upp och valde min valp och beslutet var inte svårt. Jag föll pladask för den lilla killen som sov medans dom andra syskonen vällde ut och ville busa, utforska och leka.

När tiden väl var inne och jag fick honom i min famn så var mitt hjärta stulet för alltid. Det var jag och Lucifer mot världen och så förblev det i många år. Jag blev med egen iller 2003 och det är nu 7 år sedan.  Tyvärr somnade Lucifer in pga sjukdom 2008 och han är oändligt saknad.

Jag och min sambo ville så gärna ha ett husdjur, men det fanns inget djur som vi kunde enas om. Han ville inte ha några av de vanliga som katt eller hund, och absolut ingen råtta som var det jag helst ville ha. Att han var så anti alla djur jag kom med som förslag gjorde att jag inte ens föreslog iller, som jag hade funderat på. Kändes inte som ett djur han skulle vara intresserad av. Dock var det hans förslag. Vi tänkte skaffa en till sommaren i år då dessa kullar kom. Vi hann inte vänta så länge. Vi kollade upp massa uppfödare överallt i Sverige, och till slut hittade Andreas en kull hos Malin på Gotland. Efter lite kontakt med henne åkte vi på iller-träff i Hagaparken för att titta på dem. Dagen efter flyttade Captain Morgan hem till oss.

När vintern kom kände vi att lusten att klä på oss och gå ut med honom i kylan minskade, och vi insåg fördelarna med att ha en till. Vi skulle kunna få lite mer lugn och ro (ehrm, trodde vi i alla fall) om vi skaffade en till. Då kunde de busa av sig på varandra. Så i december hämtade vi Lilly.

Vi har aldrig ångrat köpen av våra små, även om man kan bli smått irriterad ibland. De stal våra hjärtan, och det är omöjligt att vara arg mer än en kort stund :)