Är glad för din skull att du kan se det så men om jag börjar tänka på minnena av mina illrar blir jag bara ledsen över att inte kunna krama om dom o få busa med dom vareviga dag. Visst minns jag alla dom roliga o trevliga stunderna men har svårt att glädjas åt att dom inte finns längre.

Jag gläds inte åt att han inte finns längre, jag gläds åt allt han gjorde och var när han fanns.

Så fint och tänkvärt skrivet Jossan!

#2, Nä det var ju klart du inte menade så, de var bara jag som skrev lite galet där sorry..

Nu bölar jag igen!

Du tänker helt rätt! Efter många illrar, som jag väntat med för länge, hoppas jag att jag kommer att kunna avsluta för de jag har innan livet för den lille har blivit för tufft. Ett jättetufft beslut men det rätte för illern! OCH minnena och det liv som fanns finns fortfarande kvar.

Jättefint skrivet och jag håller med dig!

Det var en fin text du hade skrivit Jossan. Det gör så ont att förlora någon man håller så kär. Det gäller att ta vara på tiden man har tillsammans och sen bära med sig sina minnen.

Det kanske låter fjantigt i mångas ögon, men till alla djur jag har förlorat har jag gett dem ett stjärntecken - mina hästar fick Lilla Björn och Cassiopeia, Athlaz och Alaska fick orions bälte. När det är stjärnklart och jag kan se dem blir jag glad och får en värme i hela kroppen, pratar lite tyst med dem (så ingen därute tror att jag är galen och pratar i tomma intet ) och minns lite xtra om dem. Det kanske verkar löjligt och fjantigt men det hjälper mig…

fäller en tår …….din text om din vän dexter är vacker ….Vet hur de är att mista en livs kamrat ,,tror aldrig att dom lämnar helt ens sida …och från ens gjärta försvinner dom aldrig….

Jag tänker mycket på dig min vän…

<3

Jag förstår det Jossan :(

Ju mer man börjar fundera på att skaffa en kompis till Skit ju mer kommer man på sig själv att söka efter en iller som var som Dexter, den iller som saknas i mitt lilla gäng. Och man inser att man aldrig kommer få igen honom…

#13 Man går igenom olika stadium när man sörjer och ofta kommer den stora sorgen när man precis som du säger, inser att man aldrig kan få tillbaka dom igen.  Men hur mkt man än letar så kommer man aldrig hitta en iller som ens är i närheten.

Jag trodde att jag skulle känna mig "bättre" tillmods av att ha en som var släkt med Lus, dvs Bernard. Men jag har inte gjort annat än att jämnföra dom i hela Bernz liv och det har gjort att jag har fått en konstig relation till Bernard. Han kan ju aldrig mäta sig med Lucifer, som var allt för mig.

Det är inte förens nu när mina har varit sjuka som jag har kunnat släppa tankarna på Lus. Jag fått ngt annat och tänka på och stundvis så har jag varit rädd för att förlora ngn av dom jag har idag. Det har gjort att jag uppskattar dom på ett annat sätt.

Jag förstår att det är extremt jobbigt och det spelar ingen roll vad man än gör för ngt fattas hemma :(