Rufus har gjort det igen!
Vi var som varje kväll ute på solterassen. Båda illrarna hade sjukt roligt och lekte som galningar. Helt plötsligt var Rufus borta. Vi letade överallt men kunde inte hitta honom. Vi blev oroliga och fasade det värsta-han hade lyckats trilla ner. I en timme sprang vi runt och letade, hela huset, utanför. Han var ingenstans. Vi ringde till sist till brandkåren för vi tänkte "rädda kattunge i träd"- tanken, dom skickade oss vidare till polisen som sa att vi skulle ringa till fastighetsskötar jouren som i sin tur skickade oss tillbaka till brandkåren igen. Medans vi pratade med brandkåren så hörde vi något ljud under terassen, Rufus hade kommit in under plankorna men tack gud att det inte var lågnt ner där efter. Men, han kunde inte komma upp.
Jag gick ner och ställde mig utanför porten och väntade på brandkåren, medans jag stog och väntade så kom en man ut ur porten brevid, jag var bara fokuserad på att vänta på brandbilen, så hörde jag den, stackars mannen sa hej till mig flera gånger utan att jag reagerade, jag var helt borta i huvudet och ville bara ha min lilla puff.
Till sist så hörde jag och sa hej tillbaka, då hörde mannen brandmannens skit stora stövlar och vände sig, han blev antagligen skit rädd när det kom FYRA brandmän gåendes.
Jag skrattade innombords när jag frågade brandmännen ifall det är en iller dom ska rädda. Jag kunde höra mannen med hundens hjärta lugna ner sig.
Hur som helst, förstår inte varför brandmännen behövde vara fyra stycken men det är väl så det måste vara antar jag. Jag fick inte plats i hissen, jag skickade upp alla skit stora män sen började jag springa, 8 våningar, usch. När jag kom upp så stog alla och pratade med min sambo utom en, som tittade på hålet som rufus var i. Han tog tag med kofoten och efter någon sekund var Rufus uppe.
PINSAMT men värt. Nu sitter dom säkert på brandstationen och skrattar åt oss men så får det vara. När Rufus kom in så gick han raka vägen och la sig, tröttsamt med tanke på att vi fortfarande hade tårar under ögonen och skakade i hela kroppen. Så nu ligger han och sover, jag och min sambo sitter och försöker lugna ner oss. Men jag säger det, ALDRIG mer utan koppel utanför våran lägenhet. Fan vad den iller ska gå in i hål och fastna. Uggah
Inget mörker är så långt att det inte följs av gryning.
Fy fasen, dom e makalösa på att sätta våra hjärtan i halsgropen, vilken tur att det slutade bra om än pinsamt, de viktigaste e att han e tillbaka i eran famn igen.
Usch vad hemskt för er. Även om jag misstänker att ni har rätt. detta kommer killarna på brandstationen ta med sig närde kursar sedan med. Men som du säger det är det värt. Och tänk att det måste i alla fall ha varit ett trevligt uppdrag för brandmännen, denna gång slutade ju allt lyckligt. Inte alltid det gör det när de jobbar.
Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars
Haha oj men bra att dem kom allafall :) Hoppas han aldrig gör något sånt igen
Ja det var inte roligt. Den timmen vi verkligen inte visste vart han var, var så hemsk, vi var säkra på att han var borta för alltid.
Jag frågade brandmannen ifall dom ofta får sånna fall där de ska rädda en iller, han hade aldrig träffat en iller i hela sitt liv, inte dom andra heller, chockerande. Nej nu ska vi vara extra noggranna med Rufus, att han är så nyfiken alltså.Vi kastade för övrigt in Maya i lägenheten medans vi letade efter Rufus, hon kunde inte slappna av alls, hon kände på sig att något dåligt hände. Hon tycker om Rufus i smyg, men vill inte riktigt erkänna det. När han väl kom in gick hon raka vägen och la sig. Haha =)
Inget mörker är så långt att det inte följs av gryning.
Starta ny diskussion