Jag tog hem Lotta for att Nisse behovde en kompis, och jag horde att rescuet hade 20-talet illrar som letade hem, och bestamde mig for att ta en av dem istallet for att ta en valp. Kandes mer "rattvist" da jag visste att valparna inte skulle ha nagra problem med att hitta hem, medans storre delen av illrarna dar hade varit dar i mer an 2 ar.

Blir så ledsen när jag läser om shelters och sånt oavsätt vilka djur det gäller. Bra att shelterna finns men ledsen att ingen vill älska djuren.

Jag är i dagsläget inte ute efter några fler illrar. Men om jag hade varit det så hade jag helt ärligt dragit mig för att ta hand om fler äldre. Just för att det skulle vara helt fruktansvärt om dagen kom och man inte hade pengar att ge dem den veterinärvård de förtjänade. Det skulle jag aldrig kunna leva med.

Hade jag haft pengar så jag visste att jag kunde ta/låna av/flytta runt till nästa månad så javisst inga problem. Men inte i dagsläget.

Då tycker jag faktiskt det är bra att folk tänker till en extra gång innan de beslutar sig.

Det sista hemmet ska ju vara ett suveränt och underbart hem såklart. Det ska inte vara någonstans där illern blir sjuk och inte får vård pga ekonomin.

När jag tog hand om Pyret som omplacering t.ex så hade hon varit i högbrunst hur länge som helst, hon behövde en akutkastrering. Det tog jag hand om direkt för jag ville verkligen ha henne och jag hade också möjligheten ekonomiskt just då.

jag håller med i det du skriver. Yngre illrar är helt klart mer åtråvärda, likaså dem med "annorlunda" färg, men ja det finns ju faktiskt en anledning till varför också… de flesta har inte ekonomin, eller kanske ännu mera, hjärtat att ta in en äldre iller som de kanske får lov att säga farväl till bara efter ett litet tag. Illrar är ju sjukdomsbenägna som det är, och de allra flesta vill ju helst ha en iller de kan fästa sig vid och hoppas på att den lever i många många år, och jag förstår det tänket. Däremot blöder mitt hjärta för all de som inte får den chansen, och där det som hindrar dem i deras möjligheter att få ett kärleksfullt sista hem är just åldern. Har länge önskat starta ett hem för just äldre illrar, sådana som kommer att kosta i veterinär vård, just för att ge dem möjlighet att få ett sista hem och en chans till kärlek, där de inte behöver flytta mera.

Men jag ska kanske inte uttala mig, jag har många omplaceringa här hemma, men ja, ingen var äldre än ett år när de kom hit, men egentligen så var det inte medvetet, jag fastnade just för den illern, och hade garanterat behållt dem oavsett hur gamla de än var.

Däremot funderar jag på om saker och ting förändrats. När jag var omplacerringskoordinator, så fick jag in en del illrar som var till åren, och jag upplevde att intresset för dem faktiskt var lika stort som för andra yngre illrar, men samtidigt så tror jag att det fanns färre omplaceringar då, färre illrar att tillgå helt enkelt. Vet en gång när jag fick in en iller på ca 5 år, och dennes yngre kompis, illern hade dessutom insulinom. Jag fick fler intresseanmälningar på den äldre sjuke illern än på den yngre…

Tja.. Elliott var tre när jag tog honom och anledningen var att jag föll för honom rätt ordentligt när jag var över och hälsade på.

Anledningen till att jag i nuläget inte tar äldre omplaceringar, förutom då att jag inte ska ha fler illrar just nu överhuvudtaget är att jag inte orkar det bråkandet som det skulle bli att få in dom i flocken här hemma. Vill inte heller utsätta en gammal iller för belsebubs och valles inkräktarhat. Jag har ett fungerande gäng där flera individer inte gärna vill acceptera nya och en äldre är ännu svårare än en tioveckors valp. Har ju inte direkt möjligheten att göra en bra uppdelning här hemma heller där två läger skulle kunna leva och må bra.

Annars är jag mycket förtjust i äldre illrar, dom har en härlig charm och det gör ont varje gång jag ser gamlingar som omplaceras.

# 3 Självklart ska man inte skaffa illrar om man inte har tid, ekonomi, plats osv. Hemmet ska ju vara lika bra oavsätt ålder på illern.

Men även en ung iller kan bli sjuk eller skadad, så man kan inte skaffa en ung iller och sedan tro att den inte kan komma att kosta pengar ganska omgående.

Jag fastnar ofta för vissa omplaceringar om dessa är lite "problematiska". Alltså kanske biter hårt och har andra sätt som gör att andra drar sig för att ta dem.

Men annars måste jag säga att jag aldrig märkt att det varit svårare att omplacera äldre än yngre illrar. Gäller bara att hitta rätt hem. Visst det kanske tar ett tag ibland, men det får det göra. Hur lång tid det tar att hitta det rätta hemmet har inte spelat någon roll på åldern vad jag märkt med de som vänt sig till mig för att få hjälp med att omplacera.

Visst är det sorgligt när det är tid för dem att gå men jag kan känna en glädje i att de hade det gott den sista tiden.

Oooo, nu bölar jag! Är nog inne i en sån där känslosam period som kommer en gång i månaden.

Lyssa fick jag hem när hon var knappt 1 år gammal som omplacering. Hon kom till mej utav en ren slump. Jag var ute efter att köpa kanin, dåvarande sambon vägrade och gav förslaget med iller. Lyssa var "första bästa" om man verkligen kan säga så…. Men jag ångrar mej inte en sekund över att jag tog hem henne.

Ganya tog jag hem sommaren 2008 genom en blocket annons. Även hon ca 1 år då i högbrunst. Akut kastrering, men hon avled en vecka efter operation tyvärr.

Lillie kom som omplacering vid 1,5 års ålder. Hon kändes så perfekt för våran lilla familj, men det ville inte alls fungera mellan LIllie och Lyssa, så hon flyttade vidare.

Dealen kom in som på ett bananskal från en kompis. Hon behövde bli av med honom fort pga flytt och mycket annat i livet. Det var inte tänkt att skaffa en hane, och absolut inte en kille på drygt 4 år. Men jag hade träffat honom så många gånger och visste att sambon inte kunde säga nej till att ta hem honom.

Nova kom hem till oss som 1,5åring tre veckor efter Dealen kom. Denna inflytt var inte planerad alls. Såg en tråd om henne och svarade lite spontant. Dagen efter hämtade jag henne. Sambon var på väg att kasta ut mej + alla illrar för han blev så arg. Men Nova behövde ett nytt hem, och jag har gett henne det, planerat elle rinte planerat spelar ingen roll för varken henne eller mej.

Aura letade oxå nytt hem som 1,5åring. Jag "hatar" albino djur, var inte ute efter en "problem iller", och ville inte åka över halva Sverige för en iller eftersom jag inte tänkt skaffa fler. Men i april 2009 satt jag på tåget på väg från Stockholm till Halmstad för att hämta albino tjejen Aura, som omplacerades pga att hon var strulig med bitande m.m. Många gånger har jag frågat mej varför jag skulle ta emot henne. Men samtidigt inser jag att hon kommer vara kvar här resten av sitt liv.

Visst har jagt varit sugen på att skaffa en valp, och verkligen få vara med från början. Men jag fastnar jämt för dessa omplaceringar, som har så olika personligheter och ideer.

Spjuver, en underbar hane som kom hem till mig när han var 5 år, det var min första iller o därför fick jag veta att det var lättast att börja med en omplacering.

Mira kom hem till mig när hon var 2 år, att jag hämtade hände beror på att hon vanvårdades i sitt förra hem.

Så mina har inte varit så unga när jag fått äran att ha dom men om det sen skulle vara "lättare" kan nog diskuteras

Som Åsa säger så tror jag det e viktigt att det verkligen blir ett bra hem så deras sista tid inte blir att flytta runt, hellre att det tar tid att finna rätt än tvärtom.

Jag och min sambo hämtade 2 illrar igår.

Jag har alltid tänkt att så fort jag flyttar hemifrån ska jag ha illrar just för att dom e så bra sällskap.

Jag och min Sambo (pojkvän) satt och pratade och helt plötsligt började han prata om hur intresserad han var utav illrar.

Och eftersom jag har flyttat in hos honom nu så bestämde vi oss!

Vi kollade på blocket, här, zoonen bl.a.

Så fick vi kontakt med en gravid tjej från gotland som inte kunde ha dom kvar pga graviditeten.

Dessa illrar är 4 & 6 år.

Ena bits ganska hårt men vi ska jobba med henne.

Vi tänkte att det är nog bättre med äldre illrar för nybörjare.

Redan nu så är vi helt tokiga i dom!

Jag är inte så aktiv här men skicka gärna ett PM om ni reagera på något jag skrev. Vill ha alla tips o råd jag kan få!

Anledningen till att jag inte är "sugen" på äldre omplacering är just för att dom är så "nära döden", nära sjukhus räkningar och nära hjärte sorg.

När jag fäster mig gör jag det rejält och jag vill inte behöva ta farväl ett år senare och definitift inte med en veterinär räkning på flera tusen.

Med en valp får man mer tid för pengarna så att säga.

Att de ar sjukdomsbenagna och nara doden haller jag med om. Skulle jag ta en omplacering nu sa skulle jag nog ogarna ta en sa pass gammal som 4-5 ar faktiskt. Lotta var 2 nar jag tog henne, och ett ar senare var hon dod. Gillar inte tanken pa att behova saga farval sa snart.

Vad ska man göra med alla gamla illrar som inte kan bo kvar och ingen vill ha då?

#14 Jag förstår din tanke, men samtidigt kan det inte hänga på alla oss vad som händer med dom, det är inte vi som tappat intresset.

Jag menar nu inte att jag skiter i vad som händer med dom, jag hoppas självklart dom hittar bra hem, men vi som hellre vill ha unga illrar kan inte hållas ansvariga för dom äldre som blivit "utkastade" och inte har nått hem.

Man måste välja det man vill ha och det man känner sig trygg med, man ska inte känna sig pressad att ta en äldre iller bara för att den är gammal och att det är synd om den..

Ja.. Jag vet inte! Det finns ju onekligen folk som tar sig an sa pass gamla illrar, sa nagonstans verkar de ju ta vagen..

Om jag flyttar in i ett hus nagon gang och vet att jag ska bo dar ett tag och kan utoka flocken sa skulle jag nog daremot overvaga en aldre iller. Da kan jag ha flera lager om det inte skulle funka, och har jag en storre flock sa vet jag att en iller aldrig skulle bli ensam. Som i fallet med Nisse och Lotta sa hade jag ju planerat att jag skulle ha dem bada tills jag blev klar med mina studier - och aven efter det. Nu dog ju Lotta och Nisse blev ensam och jag blev tvungen att ta in en ny iller som jag inte alls hade planerat for. Jag hade organiserat Nisse och Lottas vaccinationer osv sa att det inte skulle vara nagra problem att ta med dem till Sverige nar/om jag flyttar, och med en ny liten kille sa har planerna blivit skeva. Valde dock en yngre over en aldre da jag inte vill stressa Nisse ytterligare med en bortgangen kompis sa nara inpa/efter eventuell flytt heller. Samt att jag inte vill springa en massa till vetrinaren i den vevan heller. Visserligen ingenting som garanterar att Lars kommer halla sig frisk och kry i ett ar till, eller att en aldre skulle do snart - men oddsen ser ju iaf battre ut.

Återigen, jag försöker inte skuldbelägga någon utan undrar bara.

Kanner mig inte heller skuldbelagd

jag lärde mig som liten att låta djur välja …hur?

 hos mig är det en mag känsla en stark som gror och gnager . som inte vill ge med sig ….

jag älskar alla djur!  varför iller?

iller som liten bara svaga minnen av det men visste att dom har mycket energi lekfulla och älskar sällskap…..

det gör ju jag med och katt var uteslutet då min sambo är allergiker

åkte till skaraborg på utställning förra året och träffade sarae med ludde och rickey ..rickey hamnade i famnen och den där magkänslan som om ett littet hjärta skutar  in och kramar om mitt och vägrar släppa taget satt som nitat i bröstet.

sååå var jag fast…..

fick nys om arrak när jag rinde på en annan illervalp, lille hanuman sedan rullade de på arrak med broder muskot som bott i sthlm åkte tillbaka till lund och där va han ett charmtroll till tusen. och fast var sambon och jag vi föll som furur han kom till oss när han var ca 3-4a månader och han blir kvar så länge han finns.

skulle med glägdje ta emot flera!

 men vi vill kunna ge det bästa och vet inte om vi skulle hinna med 4, 5 st. vi ska nu  testa med rickey, nu i januari vilket vi ser framemot jätte mycket !!! och luven tassarna förtjänar ingenting annat en absolut det bästa !! men vem vet vad framtiden har med sig

ett större hus,,,,, mer plats,,,,,, fler illrar………:P,,,,,, gott nnytt år på er!!!!/

  för mig spelar ung som gammal ingen roll alla är underbara individer !!!! mvh pia med sambon jonny

och arrak

Ett av mina absolut bästa illerval jag har gjort var när jag tog hem Tigern som var 4 år. Han var den mest kärleksfulla och rara iller jag någonsin träffat och jag fick nästan 2 ½ år med honom. Hans ålder eller färg spelade ingen roll. Det var hans öde som gjorde att jag ville ha honom.

Sen har jag Blight som kom till mig väldigt ung och jag räknar inte honom som omplacering även om han var det. Hans färg eller ålder spelade ingen roll.

Hade jag haft möjlighet så hade jag mer än gärna tagit hem äldre omplaceringar och jag hade inte brytt mig om illern redan varit sjuk eller ej.  När jag inte hade så många illrar så letade jag efter äldre omplaceringar.

Eftersom jag har haft problem med att ena flocken så trodde jag att det var totaltkört med att få in äldre illrar. Men det verkar som att det enbart handlade om personkemi mellan dessa illrar så i framtiden så kanske det kan bli en omplacering.

Da jag tog hem Iris var det för att jag ville ha en till iller. En honvalp. Hon var pa väg till avlivning 13 v gammal.

Smulan var 3 ar och behövde ett hem. Hon skulle tydligen vara hemsk pa alla sätt men var underbar. Hon gick dock inte ihop med mina illrar och fick flytta vidare :( Jag ville själv inte ha fler illrar da.

Nu blir det nog inga fler omplaceringar. Om ngn mot förmodan skulle fungera med mina övriga sa skulle jag överväga det, men annars föder jag ju upp mina illrar själv. Nu har jag ju 7 illrar och efter nästa kull blir det minst en till. 8 eller 9 spelar ingen roll men jag orkar inget brak hemma, det har jag haft tillräckligt av.

Jag skulle gärna ta en äldre omplacering och det har länge varit "mitt mål" så att säga. Jag tog Dexter, bara 6 mån gammal, för drygt 6 år sedan. Då var det att knipa vad som fanns i omplaceringsväg. Gammal eller ung hade spelat mindre roll men eftersom uppfödaren hade "tappat hoppet" om Dexter, som dessutom var döv, så blev dom jätteglada när jag tvekade på att köpa valp av dom pga att jag helst ville ha en omplacering- och på den vägen var det med honom.

Jag kan i dagsläget inte ta hem någon äldre omplacering pga mina andra hatiska pojkar.. Nu ligger tankarna åt en valp till sommaren. även om jag inte skulle ha någon av dom andra kvar till sommaren (gud förbjude!!!!) så skulle jag nog ändå välja en valp. Skulle gärna ta en äldre omplacering om det inte vore så att jag helt vill kunna forma nästa iller till allt det jag "glömt" eller inte lagt stor vikt vid med dessa illrar och en stor betydande faktor är att om jag skulle förlorat 3 illrar på ett år så är det bara för mycket och då skulle en valp ge mig lite hopp bland alla sjukdomar.
Man lär av sina misstag.