jag planerar evt. 2 kullar till våren. En som kanske kommer att kräva lite mer av sina ägare, i form av aktivering, illersäkring och stimulans. Den andra kullen om utfallet blir som jag tror, kommer att lämpa sig till nybörjare, inte kräva mer säkring eller tålamod än vilken iller som helst. Så två olika kullar, med två olika syften.

#1 tror du att de kommer ha en tendens att vara nervösa av sig?

#2 Nervös skulle jag nog inte säga att jag har någon iller som är, så det tror jag inte. Men sen beror ju väldigt mycket på hur valpen hanteras och vidare uppfostras när den lämnat mig. Får de den tid, omsorg och korrekt uppfostran de behöver så vet jag att de blir trevliga djur. Och som sagt, 2 väldigt olika kullar, och som alltid svårt att sia om temperamentet.

Mina valpar kommer om allt går som det ska bli stabila och inte stressade av sig. De kommer utan problem kunna följa med på mässor, träffar eller bara en vanlig dagstur ner på stan. Oavsett om det är en tur på stan med bilar eller en tur ner på standen med naturlivet ska de klara detta med illerns vanliga nyfikenhet och intresse av att utforska och nosa runt.

Har alltid satt stor vikt vid temprament. Och ser ingen anledning att tumma på det heller. Även om det i varje kull brukar komma någon som är lite mer bestämd än andra, men det gör dem för den sakens skull inte varken nervösa elelr stissiga.

Hoppas det ger dig svar på vad Hakuna Matatas har för mål.

#3 Du tror alltså att valparna ur ena kullen skulle lämpa sig på en stadspromenad med mycket ljud och rörelse utan att bli nervig? Jag har varit med om vilttypade illrar som har svårt över lag för utevistelse och som, när de blir stressade har lätt för att lägga sin stress och nervositet på  ägaren vilket har resulterat i resa till akuten med svårt biten hand tex vid ett par tillfällen med en iller jag känner..

#5 och jag har sådana illrar som inte beteer sig så :) Jag tror att valparna ur båda kullarna skulle lämpa sig för promenader som vilken iller som helst, så länge de precis som alla andra illrar får rätt uppfostran och hantering, både av mig, men främst av framtida ägare som alltid måste fortsätta arbetet.

Min kull i år kommer att kunna bli nybörjarvalpar men utan att för den skull vara "dumma" (i brist på bättre ord)

Molly är en intelligent dam med skinn på näsan. Hon bits aldrig någonsin och hon vill vara med överallt. Absolut inga problem att ha med henne på fullsatt buss och spårvagn, hon vandrar glatt från famn till famn och charmar in sig hos vem som helst. Sover i sängen på nätterna och vill vara nära, jämt.

Men hon är också full av bus och äventyrslusta, hon är smart och kan öppna saker som inga av de andra illrarna kan. Hon sitter och klurar ut problem, sen löser hon dem.

Hon är ju inte för inte helsyster till Ludde Lump!

Blivande pappan Rasmus är också en lugn och sansad iller. Kanske mer soffpotatis än Molly. Är också en snäll kille som aldrig bits och sover i sängen på nätterna. Hur intelligent han är får jag låta vara osagt, han har ju ändå fluff mellan öronen. Men han verkar överlag vara en väldigt trevlig iller.

Hoppas på lugna, trevliga, stadiga, stabila valpar med lite intelligens mellan öronen helt enkelt!

inför 2010 planeras två viltfärgade kullar som jag förväntas inte kommer kräva lika mycket "som jag är van vid". stabila valpar, efter lugna föräldrar som kan vara med över allt, förutsätt att man vänjer valpen med ett sådant liv -socialisera. Men de förväntas ändå bli aktiva men inte hyper. kommer lämpas till nybörjare och illevana.

www.murgronan.info.se

#6 good :) Vill inte ha en iller som hänger och slänger i lamporna heller hoho :P

Spännande att höra lite om vad uppfödarna tänker.
De som inte angivit vilka illrar som ska användas till avel får gärna göra det om ni vill.

Nu är jag absolut inte uppfödare med kull på G, men jag dristar mig till ett inlägg ändå. Bara att dunka mig i bakhuvudet om det inte uppskattas ;)

Visst, jag har ju alltid velat ha en iller med bra temperament. Jag trodde mig få en sådan med Avi, men det var så fel som jag bara kunde tro. Jag vet inte hur många gånger jag grät mig till sömns över den illern, hon högg, och hög, och högg och gick inte alls att få kontakt med. Jag testade allt under ett helt års tid. Men hon gick bra ihop med min andra iller, och omplacera skulle ju inte gå, vem vill ha en piraya med pitbulldrag? Jag övervägde tom avlivning, för hon var inte som hon skulle. Men till slut gick det. med massor av tid, svett och vilja. De som träffar mina kan inte tro att hon vart sådan alls. Hon har inte nafsat mig eller någon annan på.. jag vet inte hur länge. Jag vågar ge henne till vem som hellst.

Phoenix var eg. ett snabbköp, jag var "tvungen" att ha en till, och det fort. Det lät lovande och han kom hem. I brunsten blev han aggressiv, och idag är han vad jag skulle kalla en nervös iller. Inte med mig, men om han vart iväg en sväng, eller om något ovanligt hänt, eller om man råkar skrika på honom så får jag jobba med det ett tag framöver. Men med tiden och jobbet så får jag just den där härliga illern jag älskar.

Camaro å andra sidan verkar ju vara en nallebjörn i illerformat. Har killen ens tänder? Han kan knappt hoppa upp i soffan heller. En marsvinsiller :P

Den sista är farmad. De två andra har en farmad pappa. Förutom avi, vars mamma var hitteiller och tydligen extremt svår (vilket jag inte fick reda på förän på perrongen där jag hämtade henne, innan lät det minsann annorlunda..) så var temperamentet på valparna planerat till attvara lugnt och stabilt.

Vad betecknar jag då som jobb? Jo, att leva ilag med dem. Att uppmuntra och berömma allt positivt de gör och säga irfån om det är fel. Jag spenderar tid med dem, massor av tid. Inte tid i den bemärkelsen att "nu sätter vi oss och uppfostrar i två timmar" utan vardagen. Därigenom kommer de lära sig vad som är ok och hur de ska anpassa sig till mitt liv, samtidigt som vi knyter ett band till varandra, och det bandet kan vi båda dra nytta av. De för att visa vad de tycker om saker och ting, och jag för att visa vad som är ok eller inte och för att ge belöning såklart.

Summa summarum: det kan gå åt skogen med "vanliga" illrar med. Det faller så olika ut i kullar, men visst är det ju dumt att avla på den stissiga, nervösa illern med rädsla för allt och alla. Men med tid och tålamod kan man nog få till ett bra band med de flesta illrar. Det är iaf min tro.

Kanske ska man fråga sig vad som skulle passa bäst med ens egna om man har ett befintligt gäng ist? Leksaksillern jag har hemma nu har faktiuskt lite ryggrad, och utan den hade han inte klarat sig länge här med Phoenix. Men med för mycket "gå på" så hade Phoenix vart absnormt stressad, så att situationen hade vart ohållbar. Den som mina bråkat allra mest med, det är Ludde lump. En kolugn iller. Även det visar ju bara hur individuellt det är.

#10 mycket bra skrivet! Det är precis det jag menar med att arbetet fortsätter hos nya ägaren, det handlar ju inte alltid om bitträning, utan illern ska just lära sig att funka i det nya hemmet, vad det nu än må innebära.

#10 bra inlägg där :)
Visst kan det slå väldigt olika bland illrarna i en kull och "hur man umgås" med dem. Jag har träffat många illrar som varit väldigt olika varandra. Men även med detta, som med illeraveln så kan man hitta den "rätta" genom att söka där chansen är som störst att hitta den. Man kan få 1 sjuk valp av 2 friska, men sannolikheten är mindre än om du parar 2 sjuka.

Jag vill inte ha en iller som kräver extra mycket jobb. Jag vill ha en iller som många har lätt att hantera och som är lätt att "slänga med sig". Ska jag ta ett exempel så var ju Dexter helt perfekt i det avseendet: Han kom till mig när han var 6 mån och hade flyttat runt mellan olika hem och akuthem. Han var helt lugn och har aldrig visat sig nervös eller skygg. Knappt ens att han har väst om han har blivit rädd. Han har bitit några i öronen och nafsat i ett par fötter men har funkat perfekt med nya människor. Utan att jag har behövt att lägga ned en massa tid på uppfostran utan bara har umgåtts med honom.

Sedan vill jag i även denna tråd poängtera att när jag pratar "vilttypad iller" så behöver den alltså inte ens ha vilt i sig. Det är en iller som är vilttypad till beteendet.

#12 Absolut är det så! :)

Min erfarenhet av vilttypade illrar är ju något begränsad. Nu råkar jag ju bo i samma håla som sarae och det leder ju till att jag träffat hennes en del, men andra vilttypade har jag inte sett mkt av. Om inte Sarahs sista kull räknas dit då, där har jag ju som kortast iaf klämt på två av dem.

Vad jag menade var att man nog måste lägga ner ett visst mått av tid och jobb med alla illrar. Visst, Camaro skulle jag nog kunna slänga över axeln och ta på ett dagis dock ^^ men det är väl inte normalfallet med många illrar. Jag hade saraes valpar här ett tag (tills de en efter en lärde sig hoppa över valphagen *host*) men jag upplevde inte att det var några problem att ha med dem att göra. Visst, första två dagarna så sket de väl fullständigt i om jag var där eller inte, men när jag umgåtts en hel del med dem så fick jag ju göra vad jag ville, precis som med vanliga illrar. Cerulean föll jag som en fura för, en så lugn och saktmodig iller! Och han måste ju ändå kallas vilttypad. Men som sagt, min erfarenhet där är begränsad. Bara att min tro i att den tid man normalt måste/bör lägga räcker oerhört lång hos många. Sen finns det de som behöver mer, och de som behöver mindre, som alltid :)

#11 och det är det extra arbetet jag inte vill lägga på en ny iller som det ser ut idag.
Alla illrar kräver tid och socialisering. och det kommer jag självklart ge med glädje. Men det är skillnad på att ha en iller som är lugn och lätthanterad från start och en iller som kräver extra mycket hantering för att förbli lugn och lätthanterad. Jag kan bara dra paraleller till mina egna erfarenheter av olika illrar. Jag skulle i detta läge föredra en iller som inte kräver extra mycket jobb för att hålla sig lugn och trevlig, en iller som inte får för sig att hänga i lamporna eller välta ned disken från diskbänken för att man har missat en aktiverande promenad. Och jag vet att det finns båda sorter. Jag har träffat båda.

#13 ja, jag har ju ingen direkt egen erfarenhet av Saraes valpar och de kanske är vilttypade till utseendet men inte sättet?
Jag anser iaf att en hybridiller jag träffat många gånger är väldigt vilttypad både till sätt och utseende. Till sättet är den lite tillbakadragen, lite nervig, och lite hastig i sina rörelser. Denna iller är den jag tagit upp i inlägg #5 tex.
En vildiller passar sig inte i ett vanligt hem som en vanlig tamiller. En vilttypad tamiller eller hybrid kan visa liknande tendenser i vissa situationer eller tillfällen.

#15 Tja, eftersom jag inte träffat mkt annat så kan jag inte svara på det. Men det är helt klart en annan aktivitetsnivå på dem. Där kan man tala om att leta stoppknappar :P De är vaksamma, uppmärksamma och kan vara försiktiga vid extremt höga ljud eller rörelser, men de är inte nervösa som jag upplever dem. Så beteendemässigt så skulle jag säga att de valparna är.. mer iller än många andra. De är nyfiknare, busigare, smartare, starkare. Alla egenskaper, fast mer helt enkelt :P

Det är väl tur att det finns illrar för alla smaker.

Vet att jag tänker när jag läser om en dels illrar: är det verkligen illrar och inte kaniner? De bits inte, de busar knappt, de river aldrig ner nåt, de har aldrig tokryck osv. Vet inte men där försvinner själva tjusningen med iller för mig någonstans.

Men om det är det man är ute efter så är det ju jättebra att det finns det med.

Jag vill att alla mina djur, inklusive guldhamstrarna ska ha en egen vilja och inte bara "lalla med". Det skulle jag tycka var jättetråkigt.

#17 jag håller med di helt. Camaro känns inte riktigt "iller" i den bemärkelsen om jag ska vara ärlig. Men jag har ju haft en riktig längdhoppare och en gardinklättrare innan så :P

det är ju som så, att som tur är så finns det illrar för alla smaker. Alla kan inte gilla samma saker eller eftersöka samma egenskaper i en iller (eller ja vilket djurslag som helst), och tur är väl det, annars hade det vart svårt att få dem att räcka laget runt :) Själv gillar jag mera aktiva illrar som kräver mer av mig som ägare, inte nödvändigtvis i just uppfostran., Jag har haft min beskärda del av illrar som behövts bittränas under lång tid, illrar som huggit besinningslöst, och det har faktiskt inte alls varit kul. Men ja, utmaningar vad gäller illersäkring är jag van vid. Min diskbänk blev allmänt område den dagen ludde lump fick kulor, och har varit det sedan dess. Så det är inget problem för mig, men ja, mina illrar ska fortfarande fungera att ha inomhus, och helst i möblerade rum. de ska vara sociala och vilja ha min tid och uppmärksamhet. Men illrar som älskar att ligga i knäet och gosa har jag faktiskt inte en enda, och har aldrig haft.  Jag nöjer mig gott och väl med de minuter jag kan sno åt mig ibland :) Men som sagt, smaken är som baken, och jag tycker att det är bra att det finns en sådan variation i vad folk söker.

#16 precis vad jag också har varit ute efter!

#17 Visst mina illrar är kanske lite "kaniner" i den bemärkelsen att dom är lugna att ha i de flesta möblerade rum, de är helt rumsrena och de biter i inte, varje fall aldrig mig (Pegasus biter inte någon någonsin). Skit kan få lite busryck ibland och ibland hänger Pegasus på, men de är för mig perfekta illrar- för mina illrar är också promenadillrar!
De älskar att vara ute och motionera och upptäcka världen… Kanske som en kanin…. Men för mig är mina illrar illrar i allra högsta grad!
Bara för att de inte förstör saker så att jag måste möblera efter deras framfart, bajsar runt lådor och i hörn eller vill ligga och mysa betyder det inte att de tackar nej till att dricka ur toaborsten, gå långa promenader eller tigga runt benen på mig när jag är i köket. Måste nog ta ett snack med mina riktiga kaniner och säga till dom att de uppför sig fel, för de gör inte alls så!
Sen så kan man ju ändå illersäkra så pass att det inte finns något att riva ner- och hela tråden har väl mer eller mindre gått ut på att inga illrar egentligen bits.. och busa- ja, det är väl från individ till individ om de får tokryck eller inte. Det beror väl också på om de får mycket motion och stimulering på annat vis….

Och visst gillar inte alla samma saker eller har som mål att alla illrar ska vara på ett visst sätt. Man uppskattar ju olika kvaliteter olika mycket.

Jag har en kull planerad och kullen förväntas bli bra nybörjar illrar, livliga men lätthanterliga och lugn i psyke.

Kullen vänjs vid olika ljud eftersom valparna föds upp i köket så är jag där varje dag och då smyger jag inte när jag grejjar i köket eller vad man ska säga.

Sen under sommaren så står fönstret på glänt i köket öppet dygnet runt och då hör dom allt från människor-motorcyklar när dom går/kör förbi. Mina illrar har blivit väldigt duktiga på att på på centrum med alla bilar och människor. Visst ibland måste man stanna upp för att kolla så kusten är klar att fortsätta. Väldigt duktiga att gå åt samma håll som mig dessutom.

*Norrskenets illeruppfödning*

www.freewebs.com/emmasillrar

*Dubbelt*