Kan bara svara för mig själv då. När Oliver kom in i familjen blev det kaos. Det löste sig men det tog tre månader. Då kunde de iallafall vara i samma lägenhet utan att söka upp varandra och försöka döda varandra. Nu är de oskiljaktiga och ingen sover utan den andra, någonsin.

När Nolita kom in i familjen för 1 1/2 år sedan så hatade alla henne från start. Men där var det så att de inte ens kunde vara i samma postnummerkod utan att de skulle ha ihjäl varandra. Det var totalt ohållbart. Svårt att försöka få ihop illrar som har blod i blick så fort de får syn på den andra. Där gick det bara inte. Någon hade dött.

Men så länge de kan vistas i närheten av varandra, så länge det inte blir blodiga slagsmål osv så kommer det att lösa sig så småningom. Men det kan ta tid. Men som sagt, jag misströstade många gånger med Oliver men som sagt, de kunde ändå vistas under samma tak, även ifall det blev bråk emellanåt. Nu är de som sagt oskiljaktiga.

Bild: Oliver på topp och Erik i botten.

#1 bor inte Nolita med dom andra alltså?

#0 Ta den tid du känner att det är värt och du orkar med. Jag vet inte själv hur länge jag skulle orka kämpa. Tycker dock du har kommit en liten bit på väg och att det har gått små myrsteg framåt- vilket är mycket bättre än inget alls!

Nolita bor väl med villepille? :)

Jag förstår dig Torchi! Du kan bara bestämma när det är nog.

Nolita har aldrig bott tillsammans med de andra. De enda hon kan tolerera i korta stunder är Snuffe och Oliver. Men det beror på att när hon får nog, efter en halvtimme ungefär så skriker hon på dem och jagar iväg dem. Gör hon så mot de andra så får hon stryk…av allihopa på en gång. Inte värt det. Hon vill inte vara med andra illrar, hon verkar inte ha en aning om att hon ens är en iller. Hon sover med katterna eller med mig. Jag har gett upp efter 1 1/2 år.

Det kan som sagt ta tid, men i de allra fleta fall brukar det går. Jag har haft problem med syskonen till Nolita. Ludde gick först ihop med de andra när han började gå i brunst, och kunde kaxa tillbaka. Då hade det gått ca 3 månader. Dweia gick ihop med de andra först efter sin katastrofkull, då hade det gått ca 6 månader (men en stor del av den tiden var hjon bara med valparna)

Har aylen hemma, som går med senior gänget sen i början av september, men hon är fortfarand einte accepterad av dem. Alla utom Rickie låter henne oftast vara, men rickie söker upp och ska spöa henne så fort han är vaken. Som tur är är hon snabb som blixten, och fortfarande en glad skit. Men det kommer att gå!

#4 Har aldrig fattat att du har det så, men bor inte hon ihop med Ville nu? :P

#1: Blev det bättre mitt i allt efter 3 månader eller var det en gradvis process?

Suck…skulle jag vara 100% säker på att det kommer att gå tillslut så hade det ju varit annat, men nu känner man sig ju grym också som tvingar dom att gå igenom det, samtidigt vill man ju inte ge upp för tidigt. En sak är i varje fall säker att detta gör jag inte om, i fall att jag skulle ge upp får Burton bli ensamiller resten av sitt liv.

Jag tror att han känner på sig att jag är besviken på honom för han har mitt i allt blivit mycket mera famntamn och tidigare ikväll låg han och SOV i min famn i säkert en timme! Förut har han kunnat ligga och mysa i någon minut, men aldrig, aldrig somnat på det där viset. Det muntrade faktiskt upp mig en smula

#6 Efter att fått inse att Nolita inte accepterade någon annan iller överhuvudtaget fick jag ge upp. Svårt att få ihop några när inget intresse finns. Oliver ville verkligen ha kompisar. Ville var den första iller någonsin som Nolita klickat med, men tyvärr bor inte Ville hos oss längre.

#7 Både och måste jag säga. Det var skit säkert över två månader, riktiga smällar och Oliver sökte skydd hos mig och bara skrek. Sen gick det faktiskt nästan över en natt att de började acceptera varandra. Och från att de kunde titta på varandra utan att Erik skulle slåss till att de var oskiljaktiga gick väldigt fort. Så fort så man fattade inte riktigt att det var sant faktiskt.

Jag har alltid varit av den åsikten att alla illrar går att få sams till slut om man bara har tid och tålamod nog. Efter Nolita inser jag att jag hade fel. Men det kan också bero på att hon var själv och skulle in i ett tajt gäng på 8 st. Hade det bara varit en annan iller så kanske det hade lyckats bättre. Men man kan inte låta ett gäng "göra upp" om de är 8 mot 1 så som man kan om man bara har två man försöker få ihop.

Det är jättejobbigt när det inte funkar men i din situation så har jag faktiskt full tilltro på att det kommer att fungera så småningom. Det är bara att man ska stå ut tills dess också….

Ok, men vad anser ni är en "rimlig" tid att ge det? Är det någon idé om det t.ex ser likadant ut efter ett halvår? För tillfället går det ju rätt bra av den anledningen att de sover så mycket, så det blir sällan mer än ett bråk om dagen. Men vete tusan hur det blir i vår om de inte är vänner tills dess…

Ett bråk om dagen tycker jag personligen är absolut ingenting. Finns folk som har haft illrar tillsammans i flera år som bråkar mer än en gång per dag. Men det är ju såklart upp till en själv hur man vill ha det.

Ett bråk om dagen låter kanske inte så illa i sig, men det är ju ungefär så ofta de träffas. Jag bor i en etta men den är uppdelad i mindre avdelningar och det finns massor med krypin och gångar så de kan lyckas undvika varandra i misstag också. Men stöter de inte på varandra letar Burton upp Jill minst en gång om dagen, mer än så orkar han inte eftersom han ju måste sova och äta också. Jill har ju lärt sig att hålla sig undan när Burton är vaken, och hon har lärt sig att om hon gömmer sig i ett trångt utrymme så har hon övertaget eftersom han inte kan attakera annat än direkt mot hennes mun. Däremot stöter hon på honom i misstag rätt ofta när han ligger och sover och hon är på upptäcksfärd…då blir det jakt några varv runt golvet och hon retirerar in i strumplådan.

Jag hade precis samma problem när Trissan kom. Hon kom inte alls in i gånget fastän hon ville. På nätterna och när vi inte var hemma så fick Trissan vara ensam i vårat sovrum för vi vågade inte lämna henne tillsammans med de andra.

Det tog runt tre månader för oss att få det att fungera och det var väl egentligen bara ren tur. Vi åkte iväg en helg till ett par vänner som även de har illrar. Där kunde mina illrar vara bland deras illrar utan problem och när vi kom hem igen kunde de iaf vistas i samma rum utan bråk för det mesta. Lite småtjafsigt har det varit under hela tiden men betydligt mycket bättre.

Så mitt råd är att du tar dem och åker bort en helg. Det behöver inte vara hos någon med iller men låt dem bekanta sig på okänd mark.

Lycka till =)

har som tidigare kämpat med många utav mina illrar för att få ihop dem, och lyckats till slut även om det tog tid, eller de kasnke inte är allra bästaste vänner ännu. Med Aylen har jag hållt på sen september. Jag har henne som sagt med senior gänget, trotts att de inte är vänner. Förut fick jag kuta ut i utegården eller tex köket mitt i natten för att få stopp på rickie som är klart värst (mördar maskin), nästan en gång i timmen kändes det som. Men nu blir bråken allt mer sållan och jag behöver i stort set aldrig gå i mellan längre, då aylen tuffat på sig och ofta säger ifrån efter lite pip. Har t.om hittat henne sovandes i samma filt/låda som Daisy, så det går helt klart frammåt. Min förhoppning är att de ska vara ok kompisar nån gång i februari :)

#12: Tack för tipset. Jag har hört att det kan funka med "neutral mark" och jag gjorde ett försök för några veckor sedan då de fick vara en dag hos mitt ex. Det var desvärre ingen skillnad alls, Burton struntar blankt i var han är, ser han Jill jagar han efter henne. Det går faktiskt bäst hemma där strumplådan är någolunda "Jill's revir", dvs han kan stå där och skrapa och väsa, men han går inte in och börjar slåss om hon är där. Burton beter sig likadan med kattor när vi är ute på promenad, oavsett hur långt hemifrån vi är…han kanske tror att Jill är en katt? Jill däremot är tryggast hemma, där hon har sitt socklåderevir. Jag har prövat ta ut henne på promenad några gånger men det går trögt, hon blir rädd och nervös och vill hem, oavsett Burton är med eller inte. Hon är alltså i underläge på okänd mark medan Burton struntar i var han är.

#13: Suck! Bara för att jag sa att de bråkar ca en gång per dag så måste de ju motbevisa mig direkt och inatt var det massor med bråk… Det låter som du har fått kämpa mycket med dina illrar och det är ju fantastiskt om man kan ha det tålamodet det krävs. Jag är nog bortskämd från tidigare då det aldrig varit några problem mellan mina tidigare illrar. Jag har ivf bestämt mig för att ge det mer tid, så får jag se hur det går…jag håller tummarna också för ditt gäng!

#14 jätte bra! jag kan lova att det är värt det. Och faktum är att är det så att man faktiskt kan ha dem tillsammans utan att någon bokstavligt talat dör så har man hälften vunnet, och man kommer i stort sett garanterat att lyckas att få dem att bli vänner tillslut. och då komme rman att stå där och undra hur de 2 illrarna som myseri samma puff någonsin kunde varit ovänner :) Så har det varit här med i stort sett alla mina ihopsättningar, men visst det kräver tid och tålamod (och toleranta grannar heheh). När ludde kom in som 6 veckors valp, så trodde jag att det skulle vara hur lätt som helst att få i hop honom. men ikke. ALLA skulle döda honom, och då menar jag verkligen döda. Han fick bo i en valphage i början och sedan själv, tills han flera månader senare, antagligen med hjälp av hormoner, visade dem vart skåpet skulle stå,..,. och nu är de bästa vänne r:)

Men Torchi, lämna bort illrarna till ngn annan som har illrar. Så kommer dom säkert att komma varandra närmare om dom ska försvara sig mot andra illrar?

Mina åkte på bootcamp hos sarae och visst dom älskade inte varandra hos henne heller. Men alla kunde sova tillsammans i samma puff i 5 min. Men det var JÄVLIGT stelt, och det var jag som la dom tillsammans. Då var bernard så ruskigt arg över alla andra illrar som skulle mucka med honom att han inte orkade lägga ner energi på att döda Theo. Inte för det egentligen förstärkte deras band tillsammans. Utan mer att jag såg att det KAN gå.