Lite mer massage

Jag tror absolut att det kan vara så som du beskriver det Jossan. Även om jag har olika relation till mina två så kanske jag ändå förväntar mig en relation inom de ramarna, och därför inte klickar med en iller som är utanför dessa ramar. Det skulle inte alls vara omöjligt, så är det ju oss folk emellan.

Tror samma sak. Lotta och jag hade aldrig nagon kanon-relation Vi accepterade varandra och utbytte artigheter. Hon var jattego och det varmde verkligen hjartat nar hon visade att hon ville ha sallskap av MIG, men det var inget jag var bortskamd med. Nisse daremot ar mammas pojke ut i taspetsarna och jag ar hans ut i fingertopparna. Han forstar precis vad jag sager, och jag vet precis vad han tanker. Jag hoppas pa att Lars kommer utvecklas at samma hall ocksa da jag vill ha den kontakten med mina djur. Han ar redan pa god vag, men man vet ju aldrig om han kommer andra sig da han blir storre.

Har aven traffat andra illrar jag inte alls klickade med, Nisses pappa var ett sant exempel (hans mamma ar underbar dock). Jattego och lekfull, men alldeles for burdus och "arrogant" om man kan anvanda det ordet om en iller.

Men precis, vissa illrar har inte samma behov av att känna stark tillhörighet till människor.
Själva köpet av Triton var ju fel från början. Jag fastnade för hans bror men hade "bokat" Triton så jag köpte honom trots att jag märkte från första stund att han inte var av den sociala typen som kräver ett utbyte av sin ägare.
Men som jag sagt tidigare, tror inte att han hade "klickat" med någon annan heller för han behöver inte den kontakten. Relationen man har mellan tex Kalle och Triton kanske man skulle kunna kalla för "klicka" i Kalles termer, men dom har inget mellan sig som inte jag och Triton har. Det handlar helt enkelt bara om att han accepterar Tritons sätt att vara på ett helt annat plan än jag gjort från början. han har inga krav på att Triton ska vara på något kärleksfullt eller känslomässigt sätt mot människor.

#3 arrogant var ordet!

Jag klickar absolut inte med Denver på samma sätt som med Epona och Melwin. Visst, han är jättegullig och följer efter mig som en liten hund när vi är ute på gården. Men jag gillar honom inte på samma sätt. Tror dock det kan bero på att jag inte valde honom själv, utan han "kom till mig", så han inte riktigt känns som min på samma sätt. Men sen är han mycket stimmigare och så också.

jag har aldrig klickat me nåt av mina djur (hundar,katter,illrar) så som jag gör me min iller alvin, vi har verkligen en speciell relation, och de flesta av mina vänner säger att det syns.
jag tror de handlar om olika personkemier,
A´lou tex älskade jag så som jag älskar min mamma, vi kanske inte alltid tycker lika men vi var familj.
Alvin och jag har nånting mer, vi är som familj och bästa kompisar. 
svårt att förklara :)

Tror man får se skillnad på när det verkligen klickar och när det är mer aceptans bakom ens relation. När det inte klickar alls är när inget fungerar varken för iller eller människa. Då är något fel ofta är det faktsikt personkemi. Eller bristen på kemi får man kanske säga. För även om man som människa väljer en iller och känenr att det här är illern för mig, så är det faktsikt inte säkert att illern har samma inställning.
Om det klickar eller inte beror på så mycket. Och sedan är det ett väldigt brett begrepp, inte alla ser på saker på samma sätt.
Jag ser det inte som att det inte klickar eller inte fungerar mellan mig och vissa illrar bara för att vi inte har samma sorts relation som jag har med andra. Allt måste följa ens illers personlighet och självklart min förmåga att anpassa mig. För det vet väl alla illerägare att det är vi som anpassar oss till illrarna inte tvärs om :-)

haha kom att tänka på nu i helgen när min mamma var hundvakt och jag var å hälsade på, så följde den ena av hundarna efter min lillebror hela tiden, så sa min bror skitsurt "varför gillar han mig när jag inte gillar honom?" (min bror e ingen djurälskare) han tyckte de va jättejobbigt att hunden hade fattat tycke för honom när han inte ens hade gjort nåt 

haha, helt underbart, precis det där menade jag Fnuha. Vi bestämmer inte över deras personkemi och vilka de fastnar för heller. :-)

haha jaa :) fast jag tror innerst inne att min bror skulle tycka de skulle va kul å ha en hund ;) bara de att han e för tuff för att erkänna :P

Men kan det ha med att de andra illrarna har ngn rangordning och han är lägst och inte liksom vågar vara sig själv med dig?

Jag vet inte så mycket om att ha illrar tillsammans så ingen behöver slakta mig nu om jag har fel.

#11 Jag kan tycka det borde vara tvärtom, att om en iller är låg (eller lägst) i rang och inte känner sig "hemma" med de övriga illrarna i gruppen så borde ju den illern ty sig till den/de som verkligen vill ha en relation, dvs oss människor.

I denna diskussion finns det inget som är rätt eller fel. Vi kan bara anta vad som ligger bakom våra illrars beteenden, finns ingen som helst fakta bakom något av detta. Vi kan bara utbyta funderingar och teorier =)

ibland önskar man att man kunde prata med dom! 
tycker att nån borde uppfinna ett sånt halsband som hundarna har i filmen Up! :)

#12 Ja, men jag har märkt med ex hundar att hundar i lågrang vågar inte alltid komma fram och hälsa eftersom den hunden med högre rang bruka springa fram till en och morra/blänga/hota den andra hunden och sen bli klappad själv. (Eftersom människan inte alltid upptäcker vad en hund säger till en annan.) Den lågrangade hunden vet att den andra hunden håller koll på den.

#14 Jag förstår precis vad du menar och det är inte alls omöjligt om det är så. Min första tanke var bara att en iller borde ty sig till den som vill ha en relation, men jag säger absolut inte att det måste vara så.

Som sagt, det enda vi kan göra är att diskutera =)

Jag tror många saker kan spela in när det gäller personkemi mellan människa och husdjur. Både hur man beter sig mot djuret samt hur man agerat/reagerat i vissa situationer. Det behöver ju inte vara så att man behandlat djuret direkt illa, men ja…jag kan inte riktigt förklara.

Till mina föräldrars tre katter har jag två väldigt speciella relationer. Gamlingen har på senare år tytt sig väldigt till mig - han har blivit butter och morrig, men om jag sitter ner kommer han snabbt och hoppar upp i knäet eller vill ligga tätt mot mig. Vår hona klickar jag inte alls med. Hon går med på att jag klappar och håller henne, men hon kommer inte självmant och sitter/ligger vid mig. De gånger jag är kattvakt i några dagar är det mer regel än undantag att hon är ute de dagarna. Sticker ut samma dag som föräldrarna åker, kommer in igen när de kommit hem.

Just dessa två relationer "vet" jag ju (eller tror mig veta) varför det är så. Gammelkatten genomgick en totalförändring när hans morbror gick bort. Mina föräldrar skaffade snabbt "en vän" till honom - honan. De två klickade dock inte - om det beror på situationen eller kemi vet jag inte. I den här situationen tog jag gammelkattens "sida". Alla andra var helt frälsta av den charmiga nya katten, men jag höll mig till Gamlingen. Och även om jag tycker om honan, så känns det inte som om vi fick någon bra relation.

#14 Triton var lågt i rang bland sina kullsyskon (tror de var 11 stycken). När jag kom dit var alla valparna nyfikna och ville fram och nosa och undersöka. Triton var nyfiken men smög med tjock svans utmed väggarna..

Hemma fick han storstryk av dom andra och fick bo i en stor hage i sovrummet de första veckorna. Då umgicks han mest med mig och lite med min exsambo. Efter det var det invänjning med dom andra 2 när vi var i sommarstugan, där det var neutral mark. Efter den veckan kunde jag ha dom ihop. Men vid ett flertal tillfällen fick jag gå upp på natten och sära på dom (hade dom i ett illerrum under nätterna) för då var det Triton som var på Pegasus när han sov…

Men Triton försöker aldrig fly en konflikt, i början gjorde han ju det då han var valp, men nu blir han totalt vansinnig om det finns andra illrar i vårat hem. Har varit illervakt och haft en skiva som avspärrning till deras rum. Triton stod utanför och grävde på avspärrningen och skunkade, och skunkade, och skunkade. Så fort han ser eller känner lukten av en ny iller triggas han igång och vill piska skiten ur dom vilket brukar leda till ett allvarligt slagsmål mellan mina egna illrar som inte kan kontrollera sina hat-känslor till andra illrar.
Han biter även gärna nya människor som inte har någon illervana- framförallt män. Min pappa biter han tom i fötterna och Triton är ingen fotbitare i vanliga fall. Pappa blev biten i början och hann aldrig riktigt säga ifrån. Efter det hugger Triton honom så fort han kommer åt.
Min expojkvän trakaserade han från det han var valp. Han kunde lätt hoppa upp i soffan, bita honom i benet och sedan fly. Mitt ex var van vid mina andra illrar men accepterades aldrig av Triton.

Min nuvarande sambo hade samma problem. Han var även total nybörjare gällande illrar. I början smög sig Triton upp i sängen enbart för att bita honom. Nu är relationen, om man ska se till bett, betydligt bättre men min sambo har lärt sig undvika situationer där konflikter kan uppstå dom emellan.

När någon kommer på besök är nästan alltid Triton där först. Han är ett energiknippe som är full med bus och kräver en hel del aktivering.
Han har alltid haft ett retligt knep för att få igång dom (som nu för tiden tyvärr bara är den) andra, det gör han genom att följa dom hack i häl och göra små rörelser som gör att dom andra illrarna tror att han ska bita dom, fast att han sällan gör det. Tillslut har alltid dom andra tröttnat och det har blivit lite bråk/bus. lite ett liknande beteende som när han känner sig understimulerad här hemma. Då hänger han oss i benen och om då sambon räcker ner handen så biter han.
Triton biter aldrig mig förutom några nafs i benen om han är under täcket, men det var ju säkert ett år sedan sist så tror inte ens han skulle bita då. Jag litar iaf på Triton till 100% och jag kan lätt busa med honom med mina händer. Då nafsar han lite och vi har kul. Min sambo skulle aldrig våga göra det pga att han vet att han skulle bli biten och mitt ex försökte några gånger men fick hårda bett som blödde.

Oj, detta blev långt ;) Men här är iaf Tritons förtjusande personlighet! Vet att han har syskon som liknar honom något enormt gällande detta speciella beteende.

Man ska nog titta väldigt mkt på föräldrarna när man köper valp. Triton och Bernards mamma var ju exakt likadan. Och mamma Mini var väldigt lik sina syskon i sin tur. Men inte ett dugg lika sin mamma som var helt underbar.

Jag tog Bernard just för att han var den som var mest på när jag var där. Han bet mig och var riktigt envis och ville inte släppa mig ur siktet. Jag hade praktiskt taget valt en annan sovandes valp, men eftersom bernard satt så hårt i handen så kändes han så övertygande att han fick följa med hem.