Jag har haft/har en drös omplaceringar. Närmare bestämt 6 stycken, och för att vara ärlig är/var de alla med undantaget av en,några av mina mysigaste och goaste illrar. Varför? ja, varför inte? :) Jag föll som en fura för de flesta av dem.

mina två är omplaceringar. jag var egentligen ute efter valp men det bidde som så att jag fick två bestämda damer på ett år istället.

tjejerna verkar ha tatt det hela bra, njuter av att mobba både hunden och katten. ^^

Varför blev det omplacering? bra fråga, men det bottnar väl i att jag och min familj alltid har tagit oss an djur som inte har det bra, eller har ett hem där allting fungerar. och så kommer det nog fortsätta också. vill ha fler pälsar men sambon tycker det räcker nu, jag får välja bort hästen eller katten om det ska in en iller till och så mycket är det inte värt ^^

Jag har haft 2 omplaceringar och det var klockrent med personkemi.
Tigern var en äldre herre på 4 år som haft ett tufft liv bakom sig. I annonsen stod det att han skulle få komma till ett sista hem och funkade det inte där så skulle han avlivas. Jag hörde av mig, men då fanns det några närmare (i norge) som vill ha Tigern och hans syster.  Men jag fortsatte att höra av mig och var nyfiken på hur det hade gått. Jag fick ett samtal några dagar senare och han blev min. Världens snällaste iller fick jag hem, pussig, go, kelig, helt rumsren. Han är en av de snällaste illrar jag har mött.

Blight kom hit som en nödlösning ca 16veckor gammal men även om det kändes ganska mkt med 5illrar då så ville jag innerst inne att han skulle stanna av många orsaker. Han var fantastiskt snäll och go, och dessutom kär vänn med sin bror som hade det tufft med mina tidigare illrar. Jag hade lite svårt att ta det beslutet just då, men tur var så hade jag min mor som fick det sagt! Idag är han en kul kille som väcker mig kl 04-06 varje morgon och vill ha påfyllning i matskålen :)

Om man tar omplaceringar så får man vara beredd på att lägga ner mkt tid och kärlek. Många omplaceringar har tyvärr flyttat runt alldeles för mkt. En annan tråkig sak är att man sällan får med ngn riktig information om dom. Sen brukar folk ha en egenskap att döpa om illrarna bara för att dom byter hem och det gör ju inte saken lättare om man försöker forska lite.

Jag har haft en omplacering. Skaffade forst en valp, men det blev snart klart att han behovde en illerkompis. Horde att det fanns ett rescue nara mig och horde av mig och fragade ifall de hade nagra illrar. Och de hade 20 stycken!! De fick bara in fler och fler o-onskade illrar, men det fanns ingen som ville adoptera. Sa jag akte dit pa intervju och fick klappa och kanna pa illrarna, och de var alla snalla och goa! Fick klartecken om att jag var lamplig att adoptera efter ett hembesok. De bad att jag skulle ta mig an en liten iller-dam som hade kommit tillbaka till dem igen efter att ha haft tva tidigare hem, och de andra illrarna vagrade slappa in henne i gruppen. Och sjalvklart var jag tvungen att ta hem henne! Hon var ju sa liten, tjock och go! :) Helt klart en stor personlighet som charmade sonder vetrinaren jag gar till, och nar hon var tvungen att avlivas sa var de ocksa ledsna.

Har två omplaceringar, den första kom in när jag väntade på en valpkull från en uppfödare. Hon ringde och berättade om en omplacering som fanns i min närhet och jag åkte dit och träffade illern och ägaren och blev kär. Elliott var tre år när han flyttade in här och en perfekt invänjing på iller innan jag skaffade den första valpen ett par månader senare. Han var hyffsat rumsren, helt ok med bitandet men testade ändå så jag fick känna på hur det var och lära mig hantera illrar ordentligt.

Den andra kom också in lite av en slump. Var med mina tre grabbar och hälsade på en kompis. Hon fick in en iller akut som skulle omplaceras och mina killar blev upp över öronen förälskade allihopa (hon var i brunst) så hon fick följa med hem. Hon var ingen lätt iller. Efter tio månader i farmarbur och en i kaninbur var hon rätt rädd. Litade väl inte så värst på människor och bet rätt bra. Hon blev skendräktig strax efter att vi kom hem och det gjorde henne ännu nervösare, hon kunde se mig på håll och bara springa fram och hugga sig fast i min arm. Numera är hon en väldigt trevlig illerdam=)

Anledning till att jag tog omplaceringarna var väl mest slumoen, dom dök upp och passade in. Elliott blev jag kär i, Meja föll dom andra illrarna för.

Det har gått superbra hemma hos mig! Elsa o Fjant har blivit jättebra kompisar. Visst var det krig i början (2veckor), men de fick bo hos en vän i en vecka. dvs där ingen hade revir, och efter det så åker de i samma transportbur o har det hur mysigt som helst. Sover och leker tillsammans.

Jag valde att ta en omplacering för jag ville inte att Elsa skulle vara ensam de dagar man har skola eller jobb. Ett plus är att hon har blivit mycket lugnare :)

Sen känns det bra att hjälpa en annan iller som behöver ett nytt hem av någon anledning.

Ha de fint!

Jag valde att ta omplaceringsillrar pga att jag läst att det ofta är lättare än en valp när man är nybörjare, och att jag är svag för oönskade djur! Varför ta nya djur till världen när det fortfarande finns gamla som behöver ett kärleksfullt hem liksom? Sen vill jag jättegärna ha en illervalp någon gång i framtiden också, lite dubbelmoral får man väl ha! :P

Mina pojkar var 2 och 3 när de flyttade hit, och de har bott här i 1 år i jul! När de kom hit var det första gången de flyttade sen de var valpar. Jag vet vart de kommer ifrån, fick alla papper med, och har pratat med uppfödaren, så det känns jättebra!

Flytten hit gick bra. Den största omställningen var att jag har hund, och det var de inte vana vid. Men det tog inte lång tid innan de lärt känna och läsa varandra. Illrarna var försiktiga i början, det tog ca en månad innan de kunde slappna av och släppa loss och busa odentligt!

Den ena illern anpassade sig snabbare än den andra (den äldre). Han tydde sig till mig snabbt och var väldigt social. Han var också totalt orädd för hunden från sekund ett, och har sedan dess bestämt över henne (schäfer)

Den andra illern var lite skyggare i början, och är fortfarande lite nervig, springer och gömmer sig vid okända ljud och sover inte gärna på öppna platser. Han är inte lika social heller och tycker inte om att gosa eller bli buren. Men han är väldigt busig, och vår relation bygger helt på lek, och jag känner att han fortfarande litar mer och mer på mig med tiden!

Ingen av dem har testat mig, och de har hela tiden vart duktiga på lådan, med periodvisa undantag (och totalvägran om de måste vara instängda i köket pga av besök, hehe ) Däremot testar de gärna sambon då han är lite rädd för dem och  inte riktigt vet hur han ska hantera dem i alla situationer, men de har aldrig bitit honom, de respekterar bara inte honom!

Jag hittade mina illrar genom Svenska Illervänner.

Jag har en omplaceringiller som kommer från min moster från början. Hade egentligen tänkt att ta en valp från samma uppfödare som Banditen kommer ifrån, men en dag när jag var på jobbet så får jag ett sms från min moster där hon undrar om jag kunde ta honom, varför och så behöver vi inte gå in på. Men det har iaf gått jättebra att ha honom, jag känner ju honom från att an var liten valp (han är 2år nu) och har vaktat honom när de har behövt illervakt.

Så hit flyttade han i slutet av april och det har funkat prima :) Och varför jag tog honom? För att han är den trevligaste, snällaste och helt underbaraste illern jag har träffat, en riktig drömiller helt enkelt. Och man ställer ju upp för släkten

Ångrar mig ingenstans!

Åtta av mina nio illrar är omplaceringar. Kan säga att den enda jag någonsin haft problem med uppfostringsmässigt är den jag köpte som valp.

De andra har kommit till mig i olika stadier i livet. Några upphittade och övergivna, någon vanvårdad, någon blev aldrig rumsren så ägaren tröttnade osv.

Har absolut inte ångrat mina omplaceringar och ger hellre en iller som behöver ett hem en chans än att köpa valp.

Har haft en omplacering. En fantastisk kille som jag bondat allra bäst med från början. Lätt att ha att göra med, rumsren, bitfri, perfekt :)

har 4 st omplaceringar. och har haft 2 till.

allt har gått väldit bra med dom alla. tyvärr så var jag tvungen att omplacera en, då hon inte alls trivdes med min ena hona. och en annan som dog i samband med kastreringen.

har vart omplaceringar då jag anser att det finsn alldeles för många illrar som behöver nya hem, istället för att stödja någon uppfödare som får fram ännu fler illrar som oxå behöver hem.

Vi har två omplaceringar hemma tillsammans med två som vi har haft sedan de var valpar. Vår första iller var omplacering och han verkar ha tagit hela flytten med ro. Han fann sig snabbt i att bo hos oss och det har aldrig varit några problem. Jag upplever det snarare att han tyckte det var skönt att komma till oss eftersom han i det tidigare hemmet hade en hund som han inte kom överens med.

Den andra omplaceringen kom som nummer tre och det gick lite sämre. Vi hade svårt att få in henne i gruppen och hon såg inte ut att trivas med någon annan än mig och min sambo. Men efter mycket slit och försök att få dem att gå ihop så har vi nu en fungerande grupp på fyra illrar.

Vi valde egentligen aldrig inte att ta omplaceringar utan det var snarare dem som valde oss.

Jag har 3 omplaceringar här hemma, jag valde det för att jag helt enkelt inte hittade nån uppfödare jag ville köpa av, jag anser att ska en iller komma till världen enbart för min skull ska allt kännas rätt, annars kan jag lika gärna ta en som redan finns. Nu iår har jag dock köpt min första valp från uppfödare, men kan absolut o kommer med stor sannolikhet ta omplacering igen. Även om det nog blir fler valpar från uppfödare också.

Överlag har det gott riktigt bra visst har vi fått kämpa lite med en av dem men det handla nog inte om att han var omplacering utan mest om generna i han. Och min ena tjej som haft 3 hem innan vårt är märkbart mycket osäkrare o räddare för nya människor, o jag tror det beror på att hon inte hade stabilitet som ung. Men hon är världens goaste o mest tillgivna av alla mina.