Vad skönt att han får stanna hos dig, det är ju där han ser sig som hemma. Och krya på dig vad det än är du har.

Tack Christel.

krya på dig gumman. får man fråga vad det är du råkat ut för? det är väl inte grissnuvan?

"3, Nej jag har anorexia och har haft det länge men på sista tiden har jag börjat spy upp det jag ätit, sakern gör det inte bättre att jag även (sen lång tid tillbaks) har på ren svenska, kronisk diarre, så kommer det inte från ena hållet så kommer det från det andra.

Läkaren ville då lägga in mig för att få dropp och rätta upp mina ätstörningar o ta nya o fler prover pågrund av den här diarren oxå, det kallas för colon irritable (osäker stavning) men i mina papper står det att det är psykiskt alltså inget fysiskt, men han ville undersöka det ändå för det var 7.5 år sen jag fick diagnosen och när jag nu börjat spy upp oxå så ville han utesluta vissa saker.

Detta är första gången i mitt liv som jag berättat detta för nån men tänkte att de var bäst att ni fick veta.

Men jag tänker stanna hemma o Simon med, läkaren blev ej glad på mig men Simon e viktigare än nått annat så därför testar jag så här. Tack !

Kan inte Simon få komma och bo hos någon annan när du är på sjukhus?

Det är ganska så viktigt faktiskt att du kommer in dit. Det är inte bättre för Simon om du dör.

#4 I ett sånt här läge tycker jag det är viktigast att du tänker på dig själv och din hälsa.

Och jag håller med #5, det är viktigt att du gör som läkaren säger och blir inlagd.

Ta hand om dig nu!

Förstår faktiskt fullständigt varför du tidigare inte ville gå ut med detta.

Det är ingen lätt sak att gå igenom. Du har ingen du kan bo hos ett tag eller som kan bo hos dig? Är ju lätt att få återfall, särskilt om man är/bor själv. Har själv vart där.

Skickar en massa stärkande kramar. Tänk på din hälsa först och främst!

#4 Kom att tänka på en sak - ta kontakt med Liselott/Illercafé, hon kanske kan hjälpa dig med att leta fram nånstans för Simon att vara under en period.

Tack för er omtanke men som jag skrev i min ts så har jag en vännina han kan vara hos om det skulle bli så illa att jag inte klarar att av det här hemma. Jag har fått piller som jag ska äta i 4 veckor så jag hoppas att det ska bli bättre av de, jag slipper bli inlagd o Simon får stanna hemma.

Jag har jättedåligt samvete att lämna iväg honom o mitt hjärta klarar inte det, jag vet ocå att jag är väldigt hönsig men han mår bäst hemma hos sin mamma (mig), den kärlek o tid jag lägger på honom gör jag i princip dygnet runt och min andra hälft är van vid det. därför hoppas jag på att detta ska gå vägen. Nu mår jag okej och vi har suttit på golvet o busat lite idag, har oxå fått i mig lite soppa, jag ska bara äta väldigt lite o efter 1.5 timme ska jag äta igen.

Tack Pirjo men skulle de bli katastrof så har jag en vännina som kan ta sig an honom och tack för att du förstod varför,

kram alla.

Sen blir Simon upprörd och ledsen om han ska behöva ryckas ifrån sitt hem, även om han kan bo hos nån annan under tiden blir de ju så, helt plötsligt försvinner jag o han förstår ju inte varför o vet inte att han kommer hem igen sen. Jag har ingen som kan bo hos mig som kan passa han hemma, att nån bara skulle komma hit då o då o se till honom har jag heller inte hjärta till då han lär bli ensam resten av tiden.

Nä jag tror på de här nu och hoppas detta ska gå vägen. Jag vet att det inte är bättre om jag dör men just därför ska jag inte det för jag har Simon att kämpa för.

Jag måste bara påpeka att de brukar klara av miljöombyten ganska bra.

Önskar dig lycka till!

Jag har hört det oxå Sara men tänk om inte Simon gör de, det vet man ju aldrig.

#4 OJ!!! du hade inte ens behövt berätta om du inte ville =( Men se till att tänka på dig själv och att du verkligen tar hjälp av din vän när det behövs. skickar en massa krya på dig kramar

Jag tyckte ändå de var bäst så inte folk skulle tro att jag omplacerade Simon lättvindigt.

Tack FerretCrow, vet jag ska tänka på mig själv med Simon e viktigare o kan jag fixa det hemma så är det bättre för honom ändå.

#14 jo men skulle du bli dåligare och måste in på sjukan så kan ju kanske din vän bo hos dig med simon så slipper han flytta. hoppas iaf du blir frisk så fort som möjligt för er bådas skull.

Tyvärr kan min vän inte bo här då hon inte är härifrån och hon har egen familj oxå,

Hoppas oxå jag blir frisk så vi båda kan vara hemma o leva lyckliga i alla våra dar. Tack gumman.

Jag tror faktiskt att djur är den bästa medicinen mot en del sjukdomar.

Naturligtvis botar de inte sjukdomen men det ger en skäl att kämpa, leva och övervinna sjukdomen.

#9 Det var inte speciellt svårt att förstå att det låg nånting lite allvarligare bakom.

Det du kan göra för säkerhets skull är att redan nu kanske leta rätt på ett hem där han kan vara ifall att det blir riktigt ordentligt kris (nt ex att nånting händer så att din väninna inte kan ta hand om honom). Och då har du möjlighet att vänja in honom så att det inte blir som att komma hem till ett helt nytt ställe med nya människor, ifall att det skulle behövas. Och på det sättet skulle du kunna ha ett "avlastningshem" också ifall det skulle behövas. Det här är bara en tanke - du kan just nu behöva emellanåt lite tid som bara är för dig.

#17, jag tror oxå starkt att det är så, hade det inte varit för Simon hade jag hellre lämnat jordens yta.

#18, det enda hem jag vet är hos min vännina jag pratade om men tyvärr bor hon ganska långt härifrån. Skulle det bli kris så har honlovat ställa upp och om det mot förmodan inte skulle bli så, ja då vet jag inte hur jag gör.

Kan säkert vara så kanske att jag behöver tid till mig själv men nej jag klarar inte vara utan honom Pirjo, jag får panikångest och mår fruktansvärt dåligt av att lämna iväg honom "bara för att jag ska rå om mig", nä då mår jag ännu sämre, men jag förstår din tanke men jag mår ändå bättre om jag har min älskling här. Bara tanken att min vännina kunde ta honom från början fick jag panik över, därför ringde jag min läkare för att slippa åka iväg. Min avlastning är Simon.

Men du skrev i en annan tråd att din uppfödare ställde upp ifall det behövdes. Eller var det bara ifall han behövde flytta?

Ulrika, jo hon kunde iofs oxå ställa upp men jag vill inte att Simon ska bo ute i ett stall när han är van vid annat.

Jag hoppas att allt gar bra med hela situationen. Man ska inte ta for latt pa saker och ting! :)

#22, Tack så mycket.

#19 Vet precis hur det känns *ler* Jag hade tur när jag låg inlagd att jag hade en sambo, som tog mysgubben med sig till parkeringsplatsen lite då och då så att jag fick sniffa iller och kramas. Annars hade nog sjukhusvistelsen varit ännu värre än vad det var.

#21 Bo ute i ett stall?

"25, Så skönt att du hade din sambo som kunde komma med illern ibland, måste varit det bästa som hände just då när dom kom, blev vistelsen på sjukhuset långvarig ?

#21, ja hon hade/har en stor bur ute i ett stall där alla valparna föddes, mamman var tillsammans med dom där oxå.

#27 4 månader, men dom sista 2 månaderna fick jag helgpermis lite då och då, så då kunde jag riktigt frossa i illerdoft.

#29, oj, fy så jobbigt o ligga där inne så länge, stackare, hoppas det är bra idag. Tur att du fick permis de sista mån i alla fall, förstår att du längtade hem till dina härliga pälsar oxå. Vilken Lycka de måste varit även för dom o se att mamma kom hem.

#30 Hur lång vistelse är det planerat för dig?

#31, Det vet jag inte men han tippade på ca 2 veckors tid och det är alldeles för lång tid att vara utan Simon. Jag klarar knappt en timme

Du grejjar det här gumman. Jag vet det. Du känner såstarkt för Simon att han kommer bli som ett plåster för dig. Och om det inte fungerar har du ju en backup plan i alla fall. Tycker du har hanterat hela situationen jättebra.Även om jag fortfarande kan tycka att det kanske var bäst med sjukhuset direkt. Men du måste självklart göra det som känns rätt i ditt hjärta. Och jag finns här så du kan ringa mig när du vill.

Kramar om

hej hoppas att det går bra för dig måste, bara säga detta eftersom du har problem med magen kan du testa aloe vera juice tar detta själv är jättebra for tarmerna ja hela kroppen,min ena iller blev opererad sista år ,han hade ätit en gummi tut och efteråt var där stora problem med hans mage han fick medicin mot detta men så började jag gi honnom aloe vera juice och dom andra också  lite i däres kattmjölk på morgonen och det verkar funka.

kram vivica

#33, Tack, så mycket, det är skönt att man har en backup om det skulle gå åt skogen men det måste gå,

#34, tyvärr tål jag inte juice alls men tack för tipset.

#32 innan man varit utan djuren får man bara mer och mer separationsångest över att lämna bort dom eller låta dom vara ensamma. De första 2 åren om jag sov borta och inte hade med mig illrarna så gick min mamma hem till mig och promenerade illrarna på förmiddagen innan jag hann komma hem, bara för att lätta mitt dåliga samvete. Jag hade varit på semester en gång på 4 år då jag inte kunde ta med illrarna och då var jag borta i 3 nätter och tyckte det var jobbigt att lämna bort dom.
Sommaren 2007 var första gången jag lämnade bort illrarna i en hel vecka. Skulle lämna dom till en vän som själv hade illrar, som hade träffat mina killar massor med gånger och dom hade varit med hemma hos henne vid flera tillfällen. ändå hade jag separationsångest för att lämna dom..
Det gick ju självklart jättebra och hon är ju min privata illervakt nu för tiden :)

Nu har jag börjat lämnat dom hemma med illervakt en dag eller 2 lite då och då när man inte är hemma… inte för att det är ofta, men det händer. Brukar dock kräva daglig uppdatering att allt går bra och man vet ju att ingen kan läsa ens egna illrar så som en själv.
Hade säkert kunna ta med dom betydligt fler gånger än jag har men efter ett år med 2 olika hem i Norge vill jag inte släpa runt på dom för mycket. pegasus gillar inte att åka bil så tror dom mår bäst av att vara hemma.

Har man tagit steget ut så brukar separationsångesten avta ganska mycket. Man vänjer sig vid känslan och 2 veckor är inte så mycket på ett helt liv.
Illrar är väldigt anpassningsbara. De kan må dåligt av att byta hem, men de flesta tar det mycket bättre än man tror och man tror nog mer själv att man är oersättlig för djuret än vad djuren själv känner.. Tror du att Simon mår bäst av att vara hemma med sjuk matte än att vara borta från matte i 2 veckor för att få en frisk matte fortare?

Som sagt- de är anpassningsbara och får han med sig sina bästa sovställen, filtar, leksaker så kanske det tom blir kul för honom med lite miljöombyte! Och han kommer förmodligen älska att komma hem igen. Man vet ju själv hur det är, även om man varit på en underbar solsemster- borta bra men hemma bäst!

#36, Strongt av dig att du har lyckats övervinna din ångest över att vara borta från dom så, alltså de räcker med att jag kör iväg o handlar så känner jag att jag måste skynda mig hem för saknar honom nått så fruktansvärt. När jag har varit hos läkaren har det ibland tagit ett par tim men då har jag skakat i hela kroppen av längtan efter honom, vet det är sjukt och jag vet inte hur jag ska komma över det.

Jag vet att illrar oftast är anpassningsbara men tänk OM Simon inte är det ? Han kanske blir ledsen o jätteupprörd o till sist deprimerad ? Jag är heller inte så sjuk nu så båda kan vara hemma. Har fått i mig lite mat idag o har bara gått på dass 4 ggr så det går framåt men sakta. Innan idag låg vi i soffan o mös, han somnade i min fam o jag mår bättre att ha honom hos mig.

Jag har ingen i närheten som kan passa honom ibland och bara för att jag "måste vänja mig" utan honom. Har det blivit problem nångång så har jag fått krusa, böna o be om hjälp men då ska det vara i princip livshotande annars ställer dom ej upp. Deras motto är att man tar sitt ansvar oavsett.

Men pågrund av det så när läkaren ville jag skulle bli inlagd fick jag då panik för nått ansvar kunde jag ju ej ta hette det, så då kände jag att jag fick omplacera honom. Men efter att ha pratat med min vännina som bor långt från mig så fick hon upp mitt hopp, så därför besluta jag mig för att ta hand om honom hemma o kämpa med Simon i min närhet. Men jag tror inte jag vänjer mig vid tanken att vara utan honom, de kan gå max en halvtimme sen får jag panik o vill hem till honom.

Hur blir de då om jag ligger på sjukhus ? O när jag sen kommer hem o ser att här e så fruktansvärt tomt ? Ingen som möter mig i dörren o vill upp o kela ? Nä jag dör…usch nu lipar jag.

Kan jag då klara de hemma så kan jag ju ha Simon hemma oxå ju inte sant ?

Jag vet inte hur långt bort din vännina bor, men om jag bor närmare (Alingsås) så kan han vara här under tiden om det blir att du måste in.

#38, Var ligger Alingsås ?

#37 tycker inte att din relation till Simon är nyttig för dig… Tyvärr. Inte helt vanligt att psykiska sjukdomar drar med andra psykiska besvär, för detta är ju helt klart ett sådant. om du får kontroll över dig själv och blir frisk i det du är sjuk i nu så kanske du borde få proffisionell hjälp med din separationsångest till Simon.
om man ska ligga inlagd i 2 veckor så måste man inte omplacera för att ens familj och vänner har mist sitt sunda förnuft och förstånd… Har man inga illermänniskor man umgås med kanske du kan lägga ut en annons om ett semesterhem hemma hos någon som redan har iller, om det nu bara gäller några veckor. Funkar det bra, vilket jag tror att det kommer göra, har du sedan någon som du förhoppningsvis alltid kan vända dig till om du behöver akut illervakt. Nu vet jag att du kan ha honom hemma, men om det blir aktuellt igen.
Visst jag får dåligt samvete och vill komma hem till mina illrar när jag är borta flera timmar också, och att sporadiskt sova över hos någon är uteslutet så länge jag har djur hemma..
Jag lämnar inte bort mina illrar till vem som helst. Jag känner illermänniskor jag aldrig någonsin skulle drömma om att lämna mina illrar hos. Där jag vet att mina pojkar inte skulle få det dom behöver för må bra, det dom är vana vid. För mycket handlar om vana. Pegasus har tydligt visat att han inte klarar av att vara i ett illerrum där det alltid är en avspärrning till resten av lägenheten/huset han vill ut, ut, ut även om jag sitter med honom i rummet. Han är inte van vid stängda dörrar när det är människor i närheten. Dom andra klarar det faktiskt bättre än vad han gör.

Jag tror dock inte att du ska försöka dig på att få en sundare relation till Simon själv, utan jag tror du behöver gå till en psykolog för jag tror inte att Simon är grunden till ditt "problem" här. Att det finns flera underliggande anledningar.
Nu är ju detta enbart vad jag själv spekulerar om, jag känner inte dig och vet inte vem du är egentligen, men av det du har skrivit i denna tråden så tror jag du behöver "riktig hjälp" även på det planet..

# 39 Några mil ovanför Göteborg utmed E20.

#40, Du har rätt Jossan, jag vet jag behöver hjälp med min ångest men har inte råd nu. Men jag vill inte bli inlagd, jag klarar det ju nu fast de går sakta. skulle det inte gå så får han ju bo hos min vännina men jag kommer må skit ändå fast jag VET att han kommer ha det bra där. Kommer ju o sakna ihjäl mig.

Nej det tror jag absolut inte att du lämnar ut till vem som helst, e ju självklart man inte gör de. Simon är likdan där, han vill oxå genast ut om han har dörrar som är stängda, lite så jag tänker oxå, min vännina har flera illrar o ska Simon vara där får han vara i ett rum ibland för dom andra illrarna e ju oxå där,  men då får jag ångest över de fast jag vet han kommer släppas ut flera ggr per dag. Tack.

#41, Göteborg hmhm, de tar ca 2.5 timme dit, vänninan bor längre bort.

Jossan, tror du att det med min matsmältning är psykiskt ? Menar du att det är därför jag fåt sånna problem med att behålla maten nu pågrund av min relation till Simon ? Jag har haft detsamma med alla mina andra illrar oxå.

Spytt har jag dock inte gjort förrut men dock har det kommit från andra hållet istället (ursäkta) men det har varit så i många år. Sen får du gärna förklara vad underliggande anledningar innebär ?

#43 Jag menar att om du redan tampas med psykiska problem (så som anorexi faktiskt är och du skrev om din kroniska diarré att även det var psykiskt) så är det nog lätt att bygga på dessa. Inte nödvändigtvis att du fått problem med din matsmältning pga Simon men du kanske har fått problem med Simons och din relation pga dina matsmältningsproblem. Ett problem kommer sällan ensam (tyvärr) och ångest av alla de slag brukar vara utlösande för alla möjliga sjukdomar.
Med underliggande anledning menar jag just det- att du har problem med ditt psykiska sätt att hantera mat och därför får problem i andra saker som har med ditt psykiska välbefinnande att göra. Du känner att du finner styrka, glädje, kärlek från Simon så pass att du knappt kan hantera det och istället för att du bara blir glad och mår bra av det så ger denna relationen dig även mer ångest och oro. Ängest och oro för att något ska hända honom, att du saknar honom, ska behöva lämna bort honom mm.
Jag tror på att sjuka människor ska vara bland djur och det är ju super om han bara får dig att må bra men just nu är du inne i en ond cirkel. Du mår redan dåligt vilket uttrycker sig i ditt matsmältningsproblem, du får separationsångest bara du så mycket som tänker på att lämna Simon eller åker och handlar, du får ångest när du tänker på allt som kan hända och du mår ännu sämre.
Kanske löser sig problemet med Simon om du får kontroll över den andra delen, kanske löser sig problemet med den andra delen om du löser dina problem mellan dig och Simon.
Jag vet inte. Som sagt är detta endast spekulationer och hur jag ser på saken utifrån det du skrivit.
Men jag tror att dessa problem följer varandra hand i hand. Kanske finns det ännu fler problem du går och grubblar över som gör att fokusen på mat och Simon blir ännu större?
Du borde verkligen behöva prata med en psykolog. Synd att sådant kostar pengar.. :(
psykiska problem är inte att ta lättvindigt!

Hallå Eva!

Vi får hålla tummarna för att det här går vägen nu! :) Och du måste försöka koppla av lite och fokusera på dig och din sjukdom. Simon kommer att springa efter dig så var inte orolig för honom! Om han är missnöjd med ngt så lovar jag att han kommer att protestera högt och ljudligt :)

Jag tror att du behöver finna en trygg plattform men det är lättare sagt än gjort. Man väljer inte vad man blir sjuk i. Men det är dags att du släpper dina skuldkänslor ang Simon för att du ska ha kraft nog att jobba dig framåt. Du får inte lägga ner så mkt energi på att tänka och analysera hur han kommer att må och hur dålig illerägare du är.  Du är inte mer än människa och du vet ju hur bra du tar hand om Simon. Känner du att det blir för tungt så finns det en backup och det vet du ju! Om det skulle krisa sig så kanske jag också kan hjälpa till. Jag har inte mkt att erbjuda men jag kan vara en sista utväg!

Aneroxia är ï stort sett en tvångsmässig sjukdom som dribblar med din ångest fram och tillbaka. Ofta ligger det ett dåligt självförtroende i botten som triggar sjukdomen. Dina känslor och din ångest du har kring Simon kan mkt väl påverka hur du mår och göra att du mår sämre. Om du känner dig värdelös för att du inte är tillräcklig för Simon så sätter det igång den onda tankeverksamheten i dig, som kanske triggar sjukdomen?

Du är så stark, så du klarar det här galant :)

Tack mina vänner, det ligger mycket poäng i det ni säger så jag ska faktiskt uppsöka psykolog ändå, de får kosta i så fall, har nog inte mer att säga tror jag. Ni har nog fått mig att öppna mina ögon och ska istället gå till botten med det, tack åter igen.

Dock ska jag inte läggas in utan fortsätter kämpa med det hemma och söka hjälp för det andra. Får jag ordning på det så kanske det andra blir bättre, jag hoppas på det.

#46 Hoppas du får ordning på ditt liv så att du faktiskt kan börja njuta på riktigt av Simon utan att känna ångest eller skuld :)

#47, hmhm tack,

Psykologer behöver inte kosta multum. Söker man via sin vårdcentral så tar de betalt för varje besök tills man kommer upp till frikortssumman, sen går man ju gratis. 900kr ligger frikortet på här i västra götaland, inte så farligt att betala för ett helt år med samtal. Och samtal kan behövas när så mycket ångest och anan problematik finns, det är inte lätta aker att handskas med själv, och ibland kan man få bra råd och tips från någon som är helt utomstående som man bollar sina tankar med.

#49, det är detsamma här oxå, ligger oxå på 900, dom rekommenderar att gå 2 ggr i veckan. Tror de kostade 150 var gång o det är pengar jag inte har just nu.

som Aviendha säger så behöver det inte kosta hur mycket som hellst. och har du inge vän attlåna av då tills du kommer upp i frikortet? som du sedan kan betala tillbaka till när du har råd.

#51, Nej jag har ingen att låna av tyvärr, har problen nog att ordna skjuts till Simon om han behöver vård.

jag tror du behöver spender en helg hos mej tillsammans med alla djur och allt snusk jag äter (chips, popcorn, godis, kakor, o'boy m.m.)! sen är allt löst! hehe.

nje, men tyvärr så skulel det nog inte vara så lätt att bli av med dina problem….

jag hppas verkligen att allt blir bra för dej snart!

Hade du inte bott så långt bort så varför inte men nej det är ingen lätt match, idag har jag mått lite sämre oxå.

Tack för att du bryr dig.

nån gång när jag känne rmej rikare eller du känner känner dej piggare så får vi ta en hel helg med djur-bus, film och snacks! ;)

Låter bra de, ser fram emot de. Tack.