Älska för mycket
Kan man älska sina djur för mycket ? Vart går egentligen gränsen ?
Som t.e.x. så lever jag enbart för Simon men när det blir dags för honom att vandra vidare eller om han blir väldigt sjuk och måste vara kvar över natten/nätter så blir jag så (ursäkta), jävla rädd att jag måste ta ett beslut för då vill jag inte leva längre, älskar man "för mycke" då ?
Eller annat exempel, man är så himla hönsig så man behandlar honom som ett ömtåligt glas, man är rädd att han ska frysa när man är ute, att han blir för varm när han ligger inkurad i sina filtar, att se till att han inte ramlar ner från soffan eller matrumsbordet, stolen eller vad som, lägger undan saker så han ej kan skada sig eller sätta i sig, ja ni vet vad jag menar med allt som hör där till men samma här älskar o bryr man sig "för mycke" då ?
Att älska för mycket kan man nog inte göra men att överbeskydda kan man. 
Tar vår Bogey som ett litet exempel. Han älskar att vara ute och är det kallt ute brukar jag gå ut med honom innanför jackan och han kan ibland sitta och huttra där, men det brukar inte ta så lång tid innan han vill klättra ur och ner på marken för att undersöka. Vi har varit ute i -22 och jag kan säga att det var inte Bogey som frös först. Jag gav upp efter 25 min. Andra ggr kan det hända att han krafsar och vill upp om han känner sig frusen.
Så jag vill nog säga att det är ganska duktiga på att känna själva om det är för varmt eller för kallt bara man ger dem chansen. Likaså klarar de hopp från soffor och stolar. Det finns ju t.o.m. illrar som hoppat från 3:e våningen och klarat sig oskadda, men det är väl inget man rekommenderar.
Det är väl som med barn, älska dem högt men ge dem förtroendet att få visa att de kan själva också. 
Det är nog så det är, jag är helt enkelt överbeskyddande till max. Frågan är då, Hur ska man våga släppa taget ? Hur ska man sluta vara så himla hönsig ?
Du kommer inte att kunna läppa taget så länge du lever bara för honom, tror jag. När du har annat värdefullt i ditt liv så kommer det naturligt. Inte att du börjar skita i honom, men att släppa på det lite i alla fall.
Ett överdrivet överbeskyddande beteende brukar ofta begränsa för djuren istället för att göra deras liv "bättre" eller "säkrare"..
Det största misstaget man kan göra när man älskar sitt djur är att förmänskiliga och tro att djuret är en liten porslinsfigur. Det kanske känns bra för ägaren men mindre bra för djuret… Vi vill ju själv inte bli behandlade som barn när vi är vuxna människor.
Sajtvärd på Iller.ifokus
#2: Du får helt enkelt försöka tänka på vad som är överbeskyddande och inte. Som Jossan säger så hämmar en överbeskyddande matte/husse oftare sina djur än att hjälpa dem.
Kom på bootcamp hit så får du lära dig att inte överbeskydda dem :-)
Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars
Tack för alla svar, de tåls absolut att fundera på men jag tycker dock inte jag är överbeskyddande så han har tråkigt, jag ser ändå till att han får ur sin energi varje dag. Men det är sant att jag ser honom som ett ömtåligt porslin även om han är vuxen/tonåring, jag är så rädd att han ska slå sig eller göra sig illa på andra sätt.
Bootcamp ? Har du en länk till sidan Åsa ? Tror nog jag behöver lära mig släppa loss en del.
#6: Bootcamp betyder att du och Simon får komma hit till mig så får du lära dig att inte vara överbeskyddande :-)
Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars
#7, ah okej, jag trodde det var nått helt annat ups… ja jag hade nog behövt lärt mig ett o annat, får väl fixa skjuts en dag
Jag håller med om att man kan sätta ett djur för mycket på pedistal så att säga så man inskränker deras liv. Andra förmänskligar dem så mycket att de inte får vara djur, vilket för mig innebär försämrad livskvalitét, ex de påklädda småhundarna som bärs runt överallt.
Min första iller Chade räddade bokstavligt talat mitt liv, och när han dog så trodde jag att jag skulle förlora mitt förstånd. Redan innan så trodde jag inte att jag skulle överleva, sen när han väl gick bort så drastiskt så var jag inte alls som jag skulle. Men jag hade Aviendha, jag hade killen, jag hade så mycket och jo, man klarar av att gå vidare. Visst, jag saknar honom brutalt mycket än, även om det nu var två år sedan så tänker jag väldigt ofta på honom, men jag överlevde, och jag var knappast stabiliteten personifierad när han gick bort. Så det går.
Paulina
#9, Usch beklagar med Chade, men dock hade du flera illrar, din kille, o du hade säkert vänner omkring dig oxå, då gör det nog enorm skillnad, jag har INGET o INGEN utan Simon, när Mira dog t.e.x. så funka jag inte, här var så jävla tomt o jag bara grät o grät, till sist stod jag ej ut, jag funderade allvarligt på om jag inte skulle ställa mig framför ett tåg, då helt plötsligt fann jag illerfokus o de gav mig hopp och längtan till att få en valp, jag vet inte hur jag hade överlevt annars.
#10 Visst, jag hade killen och Avi. Det kan jag inte säga nej till, men jag var deprimerad innan, och insåg inte att jag hade något, vilket jag först nu sett. Det finns ALLTID något, även när det är som mörkast och man är oförmögen att se det själv.
Paulina
"11, oki. skönt att du insåg de sen.
Starta ny diskussion