Personligen tror jag det är olika faktiskt, vet bara med Helmer o Vanja som levde tillsammans i nästan 9 år och när det var dags för Helmer att gå vidare så blev aldrig Vanja sig själv igen så efter 1.5 mån så var det hennes tur, hon blev deprimerad efter han försvann och även om hon hade fått en massa tumörer så trodde vett till 98% att hon sörjde så pass mycket ändå så hon ville inte leva längre.

Jag skulle aldrig avliva någon bara för att kompisen avlivas. Däremot har jag sett illrar sörja. De letar och sover extra mycket.

Dock tror jag inte att de sörjer lika mycket om de har andra kompisar.

Jag kanske ska tillägga att jag inte avlivade Vanja pågrund av att hon sörjde, misttänker att mitt inlägg misstolkas annars.

Jag menar inte att illrar inte kan sörja, men jag tycker inte att man ska döma ut en iller enbart pga att dess "bästa vän" är sjuk och måste avlivas. Man måste alltid se till situationen-självklart. Men många har jag hört verkar ha bestämt sig innan någon av illrarna ens blivit sjuk att måste en gå får den andra följa. Jag tycker det är synd att inte alla får en chans bara för att ägaren läser in mer känslor än vad som kanske finns mellan dom.

# 4 Nä, tycker det är helt fel att ta bort ett välmående djur. Bättre att omplacera till ett hem med vänner eller skaffa en ny kompis.

jeg hadde en gruppe på 3ildere hvor en av dem måtte avlives… den ene i den gruppen sørget. han sluttet å spise, så jeg holdt på å miste han. i lengre tid gjorde han ikke annet en å lete etter den avdøde kameraten sin…

så jeg har sett at ildere kan sørge…

Antropomorfism (att förmänskliga djur) är något oerhört vanligt. Vi kan se det i varje tråd här, och även i våra egna hem. Det är något för oss naturligt och i vissa fall kan det ha fördelar för djuret i fråga, men ofta så blir det otroligt fel då våra prioriteringar och känslor kanske inte alls ägs av djuret.

Jag kan säga att jag är extremt orolig för Aviendha om något skulle hända Phoenix. Anledningen till att Phoenix kom in i våra liv så fort och oplanerat var just för att hon efter Chades död vägrade leka, äta eller göra något annat än att sova trots mina försök. Hon uppvisade samma beteende när Phoenix låg på sjukhus i två dygn.

I hennes fall så har jag aldrig uppfattat henne att vara tight med någon alls, och hon har inte heller vart bunden till varken Chade eller Phoenix på det vis man ofta kan se att illrar är bundna till varandra, men hon verkar inte alls uppskatta att vara ensam.

I värsta fall, om jag inte får ur henne ur apatin om något skulle hända, och hon var frisk och pigg själv att klara det så skulle det få bli en till iller, oavsett om jag är redo för det själv eller inte, precis som sist.

Mina två första illrar Gubben och Tösen bodde innan jag köpte dom i en liten bur och hade gjort det länge så dom var så gott som uppväxta ihop och det var meningen att dom skulle jagas med

Nu köpte jag dom och dom fick en lägenhet att springa i och ett drägligt liv med allt vad det innebär och var från början ett par snälla och goa illrar.

När Gubben fick sin cancer så var dom båda i sin ålders höst och båda var hyfsat pigga förutom att Tösen hade starr i båda ögonen.

innan det hände med henne flyttade vi ut på landet till egen gräsmatta mm mm

Efter ett tag fick Gubben som sagt cancer i skellettet så det blev till slut avlivning på honom ,och jakt på en ny kompis till Tösen för hon var gammal och blind och var inte van vid att vara ensam iller och då dök Leo upp.

Men 2 veckor efter att Gubben avlivades hittade vi henne liggande i uterummet sovandes trodde vi men hon var död. Hennes lilla gamla kropp orkade väl inte mer efter att hennes livskamrat dött så hon hade gett upp verkade det som.

Nu ligger dom 2 ihop vid dammen som dom båda gillade så mycket, i var sin grav men tätt ihop

Har inte märkt något när jag tagit bort illrar att de som är kvar blivit annorlunda, men när vi tog bort en av våra hundar så var den kvarvarande väldigt deprimerad, åt inte och gick runt och såg allmänt nere ut. Vet dock inte om det kan ha att göra med vår sinnesstämning också, både jag och killen var ju ganska nere och saknade den första hunden….

Jag säger som jag sagt förut, tvivlar inte på att djur kan känna saknad, men man ska inte förutsätta att de kommer känna saknad bara för att de förlorat en "nära vän" och defenitivt inte att de kommer sakna den förlorade vännen så mycket att de också måste avlivas utan att ens ges en chans.

Agree

Håller med 10 helt och fullt om avlivningen

men det skadar ju inte om dom får lite extra uppmärksamhet när sånt händer