Lilltösen

Nam nam nam!

Vad fin hon ar! Och visst ar det vart vantan, blodet, svetten och tararna nar man sitter dar med varldens basta iller sedan! :)

# 3

Jag var osäker på det först. Jag hade väntat mig bit och slit, men inte hugg och att hon nästan låser sig fast. Det har blivit en del tjafs mellan mig och min sambo och lite besvikelse osv. Men nu känner jag att det kan vara värt mödan.

Vilken vacker tös! Eftersom hon ser så himla mörk ut så skulle jag gissa att det finns lite vildiller i henne, Vet du om det är så?

Fattade jag rätt så kom hon från Murgrönans? Uppfödaren heter i alla fall Malin enligt den andra tråden.

Okej, jag förstår.

Kanske kan få hjälp av Malin då på hur hon har uppfostrat valparna så att ni gör på samma vis om det har fungerat bra för henne vill säga :)

# 5

Nej det har jag svårt att tro =) Hon kommer från en uppfödare som hållit på med detta länge. Men jag vet inte, lite längre tillbaka kanske. Hon var ändå inte den mörkaste av sina syskon.

# 6

Det stämmer. Hon är från Murgrönan och Malin heter hon ja =)

Jag har fått mycket råd av Malin. Men inte bara Malin utan även av hennes kontaktperson Helena som var här i stan på Djurens Dag för några veckor sedan. Jag är väldigt nöjd med hjälpen från dom. Även från forumet här måste jag säga =) Det jag hört mest om är att man ska ta i nackskinnet och väsa och spänna ögonen i dom. Medan andra säger "inget våld" och att dom ska bita, man ska säga "fy" och gå därifån. Så jag har provat lite allt möjligt.
Får se vad som ger oss mest.

Hm, jag trodde inte att illrar bajsade i sitt eget krypin?
Min sambo fixade en kartong som han tejpade ihop och skar ut hål i. I denna kartong spenderar hon jättemycket tid. Hon fraktar mat dit, hon sover där osv. Nyss tyckte jag det luktade misstänksamt därifrån och så drog jag upp tejpen.
_
TADAA! Bajs!
_
Det trodde jag inte. Hon har liksom lådan 2 meter därifrån
Jag trodde dom ville ha det fint och städat i sin egen lya.

#9 alla illrar är olika. De flesta vill ha det rent där dom sover och äter men det finns alltid undantag. Det kan även bero på hur vana dom är vid att gå på lådan.

# 10

Aa okej, det var iofs första gången det hände på mer än ett dygn. Hon har gått på lådan en gång hittills. Får se om hon fattar galoppen snart =)

Lugn bara lugn, du har haft henne ett endaste dygn! Bara att ställa in sig på "torka-bajs"-humör och mummla "woooschaaa" när hon biter ett bra tag framöver ;)

Bra att du får hjälp av uppfödaren, det är en stor tillgång och tyvärr har inte alla en bra uppfödare att vända sig till! Givetvis utesluter det inte att vi inte kan hjälpa till här. Hon kanske är stressad över den nya miljön, en del är supermysiga just i början för att de egentligen är lite småchockade, andra är sjövilda. Höll på att slita mitt hår och gråta blod när jag fick hem Aviendha. Tyckte att jag testade det mesta tills jag gav upp och bara fräste åt henne eller illskrek om det gjorde ont och lämnade henne när hon var dum. Ett år, sen dess har jag den mest fantastiska illern som knappt vet om att den har tänder (sålängen ingen nästipp kommer för nära ;)

Man får testa sig fram med metoder, men man kan inte testa flera på samma gång och man kan inte heller ge upp med en efter några dagar. De är envisa, envisa och då är de lite envisare till :P

Vilken söt tjej du har, och förresten välkommen i vår illerfamilj här inne.

# 12

Haha, jag har faktiskt ställt in mig på bajs nu. De första gångerna höll jag på att spy. Men nu är jag mer inställd på det. Det luktar ju förfärligt! Men men.. Jag får torka bajs med glatt humör en tid framåt. Försöker verkligen kolla när hon bajsar så man kan flytta henne till lådan på en gång. Men det är svårt..
Jag lyckades få henne att bajsa i lådan en enda gång och då var jag snabb som tusan att ge henne någon droppe vitaminolja. Då blev hon glad.

Haha, envisa till tusen =)
Jag kör på nackskinnet, spänna ögonen i henne och säga fy fy fy nu. Vi får se hur det går.

Ja, de är listiga rackare och smygbajsar när man vänder bort blicken! Man får överlista dem :P

Nu var Bogey inte så bitig när han kom till oss som din lilla pälsboll verka vara men det tog i.a.f. ca 3 veckor innan vi så nån riktig framgång på detta med lådträningen, så precis som flera redan skrivit ovan, konsekvent uppfostran och sen tålamod, tålamod och åter tålamod. Och sen är det bra med lite tålamod också :-)

Efter 2 veckor verkade han visa lite mystendenser. Bild på dottern och Bogey i slutet på andra veckan hos oss.

Det var inte så långvarigt men ändå.

Efter 3 månader såg det ut så här; en liten middagslur med matte.

Så nu har du lite att se fram emot :-)

Lycka till.

# 16

Tack så mycket för det!
Nu känns det ganska bra faktiskt. Man undrar ju ibland vad man gett sig in på. Numera hugger hon inte så mycket mot handsken man tar upp henne i så igår provade jag att ta upp henne med handen bara och det gick ganska bra, sålänge hon var lite upptagen med annat. Som att gräva eller leka med något.
Så jag ser lite framgångar. Men det är nog en bra bit kvar.

Igår hade vi besök av min svåger. Han satt i soffan och var helt still med benen trots at jag sagt att det gör jätteont när hon biter. Han satt still, sen kom hon och bet.
Jag undrar varför? Han utgjorde inget hot heller, Är det bara för att testa?

Förresten, min iller verkar lös i magen. Ska det vara sådär?
Det typ spruttar när hon bajsar..? Jag ger Totally Ferret Baby till henne, torrt. Inte blött. Hon får vatten till det och maten står framme dygnet runt.
Är det något annat jag borde tänka på? Eller ska hon vara sådär i magen?

Så ska det ju itne vara.

Hade hon annan mat hos uppfödaren? Det kan vara det drastiska bytet av mat som spökar i magen i så fall?

Måste hålla med ovanstående, hon ser verkligen ut att vara lite vildkorsning..

Hon fick endast Totally Ferret.

Nu har hon bitit min sambo tre gångeri foten och ett rejält hugg i handen. Hon ger sig inte.

Jag har inte hört att det ska vara någon vildiller i henne. Men man börjar ju ana.. Jag förstod att det skulle bli otroligt kämpigt i början. Men hon är ju sjövild. Vi kan inte närma oss henne utan att hon attackerar.

Min kompis skaffade en iller med villt i sig och den var extrem, den gav sig aldrig tyvärr.. Denna var dock redan ett halv år när hon köpte den och då är det ju betydligt svårare.

Har hon villt i sig krävs det så mycket mer uppfostran än för en "vanlig" iller. Tycker du ska kolla upp om hon har vilt i sig.

Men om du själv jämför med bilderna här så förstår du varför man tycker din ser ut att ha vilt i sig :)

Fast så där såg Dookie oxå ut nar hon var liten.
Hon kommer från Murgrönans hon med.
O henne finns det inget vilt i.

Så här ser hon ut idag…

# 22

Jag kan absolut kolla det, men jag har nog svårt att tro det. Men som du säger att din kompis iller inte gav sig så börjar man ju undra. Eller så har hon värsta trotsåldern. Hon är bara 3 månader. Men vilken liten satmara.

Min sambo är sönderbiten i foten och vi båda är helt bitna i händerna. Och hon nafsar inte. Hon bits och dinglar kvar tills man tar henne i nackskinnet oftast. Kul start =/ Det känns som detta var lite väl mycket för oss.

#24

Mycket fin! Hon har ljusnat i färgen alltså?

#23 Om du jämför med TS iller så var din(Jag antar att #23 är på din iller som liten?) inte lika mörk som hennes är(Om man jämför era bilder).

Jag säger inte att hennes iller är en vilt blandning, jag säger att hon bör höra sig för då det pekar mot det.

Man kan aldrig veta om man inte frågar.

Har du tagit kontakt med uppfödaren och sagt att du har problem? De flesta uppfödare vill gärna veta vad som händer med deras valpar och de vill också gärna hjälpa till om de kan.

Och jag läser att ni fortfarande tar henne i nackskinnet. Jag måste säga igen vad jag sagt förut. På vissa illrar så triggar detta ett bit-beteende ännu mer. Det kan alltså bli mycket värre. Jag har 10 illrar och jag har fortfarande aldrig, någonsin tagit mina i nacken. Och det är ingen som bits.

Det finns väl stamtavla på illern? Lätt att utreda ev. vildinblandning.

#23 jag tycker det är enorm skillnad på bilderna mellan sofieen´s iller och din. Din ser ut som en typisk tamiller- speciellt med sin ljusa nos :)

#25 Håller helt med Ulrika. Och framförallt om det nu skulle visa sig att hon har vilt i sig så kan det verkligen trigga igång en iller att ta i nacken. Vet vildmixar där du som mest kan hålla illern i nacken men "drar" du, tex vid ett bett, så blir den yxtokig och biter ännu hårdare.
Du borde åka på kurs hos Sarae :) Hon har ju ett helt gäng med valpar nu och hon har en del tuffa illrar som kräver speciell omsorg och uppfostran. Kanske att du kunde ta med din tös såhon får visa dig :)

Sen finns det också illrar som är kolsvarta där det ytterst sällan är viltinblandning.

Finns en annan sak som jag tror många har missat. En iller är inte lik en annan iller bara för att det är samma ras. Olika uppfödare avlar för olika avelsmål.

Vissa avlar fram sällskapsillrar som är så loja och snälla att barn kan vända dem upp och ner, dra runt dem i barnvagn, klä ut dem och mata dem med torrfoder och de lallar glatt med. Och de är också inte särskilt bra på problemlösningar, klättring, hoppa upp på köksbord och riva ner saker osv. Det är denna typen som verkar vara otroligt lätt att få rumsren. De gör det man säger till dem helt enkelt.

Andra uppfödare vill att en iller ska vara en iller helt enkelt. Så nära ursprunget som möjligt. De vill ha en iller som är lite "skarpare", som vill käka kött, som vill gräva runt lös i en utegård, kanske t.om bo utomhus. Vill absolut inte bli behandlad som något marsvin utan som det rovdjur det faktiskt är. De är envisare, "vildare" i sitt beteende utan att för den delen behöva ha vilt-gen i sig. De är smartare, de tänker ut problemlösningar, de älskar att klättra, hoppa och ställa till med sattyg. Och de bits i början för att testa gränser. De vill upp i näringskedjan. De har inte helt köpt konceptet att människan bestämmer över dem och det vill de faktiskt ha ett ordentligt snack om (med tänderna) innan de går med på det.

Många uppfödare säljer inte den sista typen av iller till nybörjare. Och som köpare så måste man vara medveten om vad man köper, vad man är ute efter och vad man vill ha av sin iller. Och hur mycket man är villig att jobba för det. Den sistnämnada typen kräver ju naturligtvis mycket mer jobb. Men å andra sidan har man en iller och inte ett marsvin hemma sen.

Olika människor föredrar olika typer. Det är ju man själv som bestämmer vad man vill skaffa.

Kanske ska finna en annan teknik än den ni gör med nackskinnet idag ? När Simon var som värst så la jag honom på rygg och höll fast tills han lugnade ner sig dock inte hårt, samtidigt tittade jag honom i ögonen, kan låta grymt men det gav effekt.

Såg bilderna i inlägg 22 o är säkert trög men jag ser ingen skillnad på om dom är vilt eller ej.

#22 Att vara viltfärgad och att ha vilt i sig är väl inte samma sak?

#33 Nej det är det inte :)

En som har vilt i sig är mycket mörkare än våra viltfärgade tamillrar.

Jag tror jag förklarade mig klumpigt men du förstår kanske?

#33 nej, verkligen inte. De som är vildiller i generna brukar få en mörkare päls, med helt mörk nos etc. Självklart finns även dessa utan nära släktingar med vildiller i blodet.
en viltfärgad iller kan vara allt från grå till nästan svart.

#34 Det stämmer inte riktigt heller. Det finns ljusare vildillrar också. Kan bero på var i landet de bor någonstans, linjer osv.

Sen finns det tamillervalpar som kan vara minst lika mörka som den mörkaste vildillervalp. Just för att bedöma om en valp har vilt i sig eller inte så kan man inte gå på färgen alls.

Och jämför man en ren vildiller mot en tamiller så är det också andra saker än färg som spelar in typ, huvudform, päls, kroppsform osv.

Om uppfödare blandar in vilt i sina linjer så ligger det oftast långt bak i linjerna och är en såpass liten procent att det inte gör någon skillnad i kullen i vilket fall som helst. De som mer aktivt blandar in vilt i linjerna (typ norge och danmark) ger ju också den infon till sina valpköpare och säljer dessutom inte sådana valpar till förstagångs-köpare. Och då är då tex mamman eller pappan hybrid.

När man pratar 50% vildillervalpar så kan man ju prata om annat temperament, kanske ibland även 25% men blir det mindre än så har valpens beteende ingenting med att det ev. är vilt i linjerna. Utan då istället att uppfödaren valt att avla på de illrar som är i temperament så som uppfödaren vill ha dem. Kanske lite tuffare, kanske lite skarpare, lite mer iller.

Hej hörrni! Vet ni vad?

Idag kom vår illervana kompis igen. När han kom hit var han bestämd på en gång. Inge fjanteri här inte. Han tog upp henne bestämt och hans tjej kunde klappa henne utan att hon bet dom.
Jag och Jimmy stod och var beredda på att hon skulle bita dom men nejdå. Vi tappade hakorna.. Vi hade inte sett på maken innan, på dessa tre dagar. När vi plockat upp hakorna igen ;) började jag att vara bestämd. Sen började vi leka. Då sprang hon rally raciing här på golvet, fram och tillbaka. Hon viftade på svansen och gjorde små gångar i en ihoprullad matta som vi petade på när hon låg där under. Hon tyckte det var såå roligt!
När dom gick fortsatte jag (lite skeptisk var jag) men hon var lika snäll när dom gick som innan.

Det kom en liten glädjetår =)
Det var ju jag som vart för mesig. Det kände hon på sig på en gång. Nu vet jag att jag gjort fel och nu vet jag exakt hur jag ska gå tillväga mot bit mot händerna i alla fall. Fötterna är fortfarande väääldans intressant =) Och självklart bits hon på fingrarna ibland med. Men nu vet jag exakt hur jag ska gå tillväga om hon gör det.

Och vet ni vad? Nu kommer ni säkert smälla av.. precis som jag gjorde..

Hon har gått på pottan 3 gånger idag!!! Jag är överlycklig!
Imorse var jag beredd på att lämna tillbaka henne. Nu känner jag mig som en stor idiot. Det var ju inte henne det var fel på..

..det var mig.

**
Titta hur hon är nu =)

**

http://www.youtube.com/watch?v=zzplIR13-FI

http://www.youtube.com/watch?v=PqtU3BC7wbA

http://www.youtube.com/watch?v=fruhH82HRtk

Och som tillägg, om du undrar om det ligger vilt bak i linjerna så är det ju bara att fråga uppfödaren. Det finns ju stamtavla på din tjej. Men som sagt, är inte någon av föräldrarna hybrid (vilket jag är övertygad om att ingen är) så borde det inte göra någon skillnad.

#38, skönt att höra, ibland behöver man extra hjälp, inte lätt att klara en envis iller på egen hand om man inte är van hehe, hoppas det håller i sig nu och lycka till.

# 40

Ja, det kändes som att det behövdes. Dom har haft illrar i 10 år, och jag märker att deras sätt fungerar. Jag blev så glad när jag märkte att det fungerade även när dom gick.

Dom tog upp henne när hon sov först, satte henne på pottan så hon gjorde ifrån sig.. sen tog dom henne i famnen för att mysa medan hon var trött och groggy =)

#39 Jag tycker nog allt att även små procent av vilt kan slå igenom på våra tamillrar. Vet tex en iller som är mindre vild än 25% där man verkligen märker skillnad på ägarens övriga illrar gällande skygghet och sätt att vara. Vet att det blivit väldigt olika individer i den kullen då det vilda slog igenom med olika kraft på valparna.

#41, När jag fick min första iller fick jag oxå hjälp, han hade oxå långvarig erfarenhet av och det gjorde oxå susen efter han hade visat hur man skulle hantera illern haha, förstår att du är glad, jätteroligt hördu ..

#42 Ok, det kan säkerligen finnas båda delarna. Jag är ingen vildiller eller hybridexpert. Däremot har jag träffat illrar på utställning som skulle vara väldigt mycket procent vilt i och de var nästan mer tama än ägarens andra illrar. Så det måste väl kunna slå åt båda hållen. Och det måste ju någonstans även ha med hur de växer upp att göra.

#44 absolut kan det slå olika! Starka hybrider som är små gosebollar och tvärt om. Men visst är det ett lite speciellt beteendet som kommer fram om det vilda visar sig tydligt.

Såhär såg det ut när jag försökte få Lilly att gå på sista pottbesöket innan kvällen. Innan mamma och pappa skulle sova. Hon ville inte alls vakna. Hon vaknade, kollade på mig och slocknade igen.

När hon låg där pirrade det i magen, som det känns när man blir kär. Jag börjar få starkare känslor för henne nu efter vi fick hjälp.

Lilla söta Lilly! <3

De kryper snabbt in i hjärtat de små liven. Biter sig fast rent ut av.

#46, hehe känner igen det, ju mer säker man blir desto mer kär blir man,

E det så här när man är kär när man e liten.. *Nynnar*