Jag tror tyvärr att hennes tillstånd kan vara så illa att medicinen inte hjälper, att sjukdomen var för långt gången för att prednisolonet ska göra några underverk. Det är jätteviktigt att en sjuk iller äter och gärna ofta. Förlorad aptit är också ofta ett tecken på att en iller inte mår bra.. :(
Är du osäker på hur hon mår, ring och fråga din veterinär och säg vad du upplever och att du inte är "nöjd" med hur prednisolonet har hjälpt henne.
Jag kan bara tala för mig själv men jag tänker inte vänta med att släppa taget om Dexter förrän han slutat äta, slutat gå på lådan eller inte klarar av att leva livet som en lycklig iller….

Tycker som Jossan skrev, ring din vett och beskriv de du gjorde här, för det låter inte bra om hon inte äter och om hennes tillstånd försämrats.

Hon äter, och ganska ofta, men inte så stora mängder. Dessutom verkar det som att hon har svårt att få i sig maten, som att käkarna inte fungerar som de ska..? Jag har prövat med gourme-mat för kattungar, alltså små fileer i sås, som jag brukar ge som godis ibland. Hon slickar på bitarna men lyckas inte eller vill inte äta upp dom. Ja, jag ska ringa vetten imorgon, men misstänker att de inte kan göra så mycket. Det finns ju inga andra medeciner och operation var ju uteslutet redan från början. Något försämrat tillstånd är det inte fråga om, snarare att hon inte blivit bättre samt får bieffekter av medecinen. Jag antar som JossanH skrev, att det antagligen gått för långt i utvecklingen, vilket gör mig så arg. Jag reagerade ju direkt hon visade symptom, hur kan det gå så himla snabbt från allt som vanligt till dödssjuk? Jag var inställd på att hon skulle måsta avlivas hos veterinären men fick upp hoppet igen när hon fick sin medecin. Jag hoppades på åtminstone några månader till, men det verkar ju inte som att det blir så. Det känns så tungt att sitta på ansvaret över hennes liv och död, jag vill verkligen inte plåga henne och hålla henne vid liv för min skull, samtidigt verkar hon själv inte ha gett upp hoppet ännu och jag har inte hjärta att ta bort en iller som vill leva.

#3, Du ska inte anklaga dig själv, hon har säkerligen varit sjuk en tid men inte visat nånting alls, dom är ju mästare på att dölja. Men som sagt ring ändå vett imorrono hör vad h*n har att säga. lyycka till.

Lymfom kan smälla till på en dag.. :(

Du känner din iller bäst och vet bäst själv vad du ska göra. Du kanske ska prova att öka dosen lite??

#4: Visst, men i efterhand blir man att fråga sig själv, ja, men var hon inte lite väl slö, lite dålig i magen ibland etc? Ungefär samtidigt som jag skaffade utehagen började hon protestbajsa vid ytterdörren, vilket jag tyckte var konstigt, hon brukar bara göra så när något är fel. Jag drog slutsatsen att hon blev lite förvirrad av den nya situationen, men nu tänker jag att hon försökte säga att hon mådde dåligt…men jag fattar ju att det är lönlöst att tänka så.

#5: Jag funderar på det, men samtidigt verkar det ju som att hennes aptit blir sämre av den, så då vet jag inte om det är så bra…får se vad vetten säger.

#6, Jag vet, man tänker alltid så, men som du själv skrev det är ingen ide att fundera på det, nu är det som det är och får ta det härifrån. (lite pepp) Uppdatera gärna när du pratat med vett imorron.

Min Funny har också lymfom. Hon sover för det mesta men har sina stunder då vi busar järnet.

Varje medicinstund är en guldstund och hon brukar ligga i mitt knä och putsa sig efteråt medan jag ska klia på henne.

Det finns nog tyvärr inget bra svar på din fråga Ts. Alla reagerar olika pga olika stadium i sjukdomsförloppet och dess symtom. Sen finns det en mängd andra faktorer som gör det hela svårare. Själva doseringen spelar roll eftersom den är anpassad efter blodvärden och vikt. Så tyvärr är varje sjukdomsfall unikt och det finns inget annat än att gå på sin egen magkänsla och göra det som känns rätt.

Min erfarenhet av prednisolonet är att man ska få en märkbar effekt inom några dagar. Ibland kanske medicinen inte kan verka som den bör eftersom illern redan är i för dåligt skick. :( Jag tror nog inte att det är medicinen som gör att hon spyr utan att det beror på hennes allmäntillstånd. Sen att hon även verkar ha problem med käkarna är ytterligare ett problem.

Lymfom är en hemsk sjukdom som skenar iväg något otroligt och det är det som gör mest ont. Att man egentligen inte får tillräckligt med tid på sig för att förstå vad som händer och kommer att hända.

Det är absolut inte bra att hon kräks och att hon har lösvföring och har haft det i tre veckor. Att hon har sämre aptit kan bero på att hon blir sjukare och det är ngt som medicinen inte kan göra ngt åt. Att hon äter en tablett om dagen är en ganska stor dos. Hur ser avföringen ut? är den svartaktig? tjäraktig?

Jag förstår din situation och har själv varit precis i samma sits. Du får inte se det som en bestraffning att du bestämmer när det är dags. Försök att se det istället som att du har den fina gåvan att få avsluta ett lidande. För det är precis vad det är när det har gått för långt. Du är den som känner henne bäst och vet när det är dags. Tänk att få somna in i Mattes trygga famn med en lätt suck, än att plågas ihjäl.

Jag vet egentligen inte ens vad jag ska skriva, för det finns inget jag kan komma med som gör det lättare för dig. Mina enda råd är att skämma bort henne den här sista tiden, och se till livskvaliteten och inte livskvantiteten.

Min sista dag med Lucifer blev inte alls som jag trodde att den skulle bli. Vi gick en prommenad samma dag även fast han var trött, han fick äta segaråttor och vingummin. Var jätte pigg i små stunder och tittade på mig med sina vackra kloka ögon. Men jag såg hur sliten hans kropp var. Det fanns andra faktorer som spelade in som gjorde att jag tog beslutet, motoriken  ville inte, avföringen blev svart, och jag såg att han inte andades som han skulle. När vi kom in till veterinären så hade han samlat vätska i lungorna och i buken och hjärtat slog inte som det skulle. Och jag lovar och svär att dagen innan så var han redo för livet.

Jag önskar er lycka till och jag håller tummarna för er.

kramar/ Cecilia.

#9, Så bra skrivet Cecilia, beklagar över Lucifer. så fruktansvärt att vara pigg o glad ena dan o nästa är det inte alls så.

Jag verkligen hatar den här delen av att vara djurägare. Det är så otroligt svårt att veta när det är dags innan den dagen kommer som är för sen.

Jag kan erkänna att de flesta illrar jag har haft borde jag ha tagit bort en eller ett par dagar tidigare. Men man vill ju inte ta bort dem för tidigt heller.

Men det är det som är så typiskt med illrar. Ena dagen mår de hyffsat bra och nästa dag så är de halvt om halvt redan döda. De visar inte hur dåliga de är förren de verkligen står med ena tassen i himlen.

Så de flesta illeravlivningar jag har tagit beslut om har varit akuta samma dag även om man har vetat att det snart är dags en tid innan.

#11, Har jag gjort oxå o visst kan jag tycka att det är ego men man älskar ju dom så jä*la högt oxå, inget man gör i en "handvändning". Samtidigt vill man inte vara för "hönsig" men enligt mig själv så ÄR jag de o de bara e så. O visst är denna del det värsta av allt.

Jag ringde men vetten var upptagen, jag blev uppskriven på en telefonlista, så antingen ringer hon idag eller på onsdag. Ett alternativ är att åka med henne till Stockholm igen, men det känns inte rätt att utsätta henne för en jobbig resa igen, speciellt eftersom de ändå inte kan göra något mer. Då får hon hellre vara hemma där hon känner sig trygg. Vetten på Åland är inte heller någon idé tror jag, förrän jag bestämt mig att det är dags att låta henne somna in.

Beklagar så din sorg torchi, det finns inget jobbigare än när ens älsklingar är sjuka.

#14: Tack så mycket för omtanken! Ni andra också! Nog visste jag ju från början att jag skulle få kortare tid med dom eftersom de var omplaceringsillrar, men extra tråkigt då när både Malolo och Tadashi blev sjuka onödigt tidigt. Om livet ska vara det minsta rättvist borde Burton bli minst 10 år!

#9: Avföringen är vanlig färg men lös, jag kollar efter blod, men har inte sett något hittills. Det varierar dock från dag till dag, igår såg det mitt i allt lite fastare ut. När jag tänker efter var kräkandet mest i början, eftersom jag inte hittat någon ny spya någonstans, så förhoppningsvis har det blivit bättre. Jag har också blivit noggrannare med att se till att hon får i sig mat i samband med medecinen, som jag smular med lite torrfoder, blandar i laktosfattig grädde, ferrotone och om hon vägrar äta -en tsk lönnsirap eller proviva. Det slog mig också att jag ger henne betydligt mer godis nu än hon är van vid, hon får Bandit-treats och Yogi-treats, kanske 3 Bandit och 3 yogi om dan, plus några slick vetegroddsolja och några B/C droppar som hon älskar att slicka i sig. Kan det ge lösare mage?

Jag har vätskeersättning kvar från när Malolo var sjuk, kan jag blanda ut lite sånt i vatten och se om hon vill ha?

När hon sover andas hon för det mesta lugnt och ser ut som hon alltid gjort när hon sover, ser inte ut att lida. Ibland börjar hon dock andas lite häftigare i kortare stunder.

Tack igen för allt stöd!

#9, Kan mycket väl vara så at du just nu ger henne för mycket godis, dom har en viss förmåga att bli lös i magen då hehe. Försök att dra in på det lite. Dricker hon bra finns det nog ingen anledning att ge henne vätseersättning men jag kan ha fel.

För mycket godis kan ju också göra att hon äter sämre, inte blir man hungrig när hela magen är full av godis=)

Jag var hemma på lunchen och gav henne en godis när hon gick på lådan (ibland orkar hon inte och går utanför). Då märkte jag att hon hade stora problem att få i sig godisen, en bandit-treat. De är som ni vet ganska mjuka, men det var som att underkäken inte gick att röra sig så bra, hon höll på länge för att få i sig den och tryckte munnen mot mattan som hjälp. Jag satt lite torrfoder i blöt och lämnade framme i en skål åt henne, om det kanske är lättare med uppblött foder.

#18: Hellre "magen full" av godis (stor överdrift) än ingen mat alls resonerar jag…ibland får hon den kraft hon behöver av godiset och orkar sen till matskålen.

Jag har i alla fall bestämt att om hon slutar äta själv så tar jag bort henne, hur ont än det gör. Vi (jag och min fd sambo) tvångsmatade Malolo dagarna innan hon dog och det var verkligen fruktansvärt för både oss och henne, hon hade hellre fått dött två dagar tidigare än att gå igenom de plågorna, konstaterade jag i efterhand.

#16 "Jag har också blivit noggrannare med att se till att hon får i sig mat i samband med medecinen, som jag smular med lite torrfoder, blandar i laktosfattig grädde, ferrotone och om hon vägrar äta -en tsk lönnsirap eller proviva. Det slog mig också att jag ger henne betydligt mer godis nu än hon är van vid, hon får Bandit-treats och Yogi-treats, kanske 3 Bandit och 3 yogi om dan, plus några slick vetegroddsolja och några B/C droppar som hon älskar att slicka i sig. Kan det ge lösare mage?"

Jag har lite synpunkter på allt godis och den mat hon får. Man ska inte ge laktosfattig grädde, utan den måste vara helt laktosfri. Illrar är starkt laktosintoleranta och det kan göra dom gasiga i magen, vilket är onormalt för en iller och även ge dom diarre.

Provia, är det någon slags youghurt eller fil? I så fall, är det samma som ovan, ett big no-no att ge.

Lönnsirap, jag förstår den goda tanken, men det innhåller nästintill bara socker och det är det värsta du kan ge en iller. Det gör även att blodsockret åker upp och ner vilket kan orsaka illamåaende och trötthet när blodsockret sjunker.

En iller som är sjuk är mkt beroende av en bra kost, fullvärdig kost. Om dom får i sig stora mängder sockerprodukter och laktosprodukter så förstår jag att hon inte mår bra. En bra kost hjälper även kroppen att bekämpa sjukdomen (tolka mig rätt).

Du skriver att du tar bort henne den dagen hon slutar att äta, men om hon redan nu har problem att tugga maten och inte är intresserad av den så känns det som att redan har gått väldigt långt.

Jag dömmer dig inte, och vill inte säga vad du ska göra. Jag hoppas att du tar mitt inlägg på rätt sätt. Jag vill bara hjälpa till om det går.

#20: Jag har letat efter laktosfri grädde men inte hittat. Det har gått jättebra med små mängder laktosfattig grädde förut, men du har rätt i att hon är säkert känsligare nu. Proviva är som blåbärssoppa fast med magvänliga bakterier i -och mycket socker, inget vidare som du säger. Inte heller lönnsirapen, självklart. Men det är fråga om så små mängder och jag tog vad jag hade hemma, alternativet var att hon inte åt medecinen alls. Det var mer desperation än en långsiktig lösning. Jag ska pröva med kattmalt idag, det borde väl vara lite bättre?

"…men om hon redan nu har problem att tugga maten och inte är intresserad av den så känns det som att redan har gått väldigt långt."

-Det är lite här jag är mentalt. Jag tror ärligt inte att hon har långt kvar, och vill därför hellre ge henne sånt hon gillar än inget alls. Som sagt brukar lite socker pigga upp henne så att hon orkar äta, jag tänker mig att det borde vara bättre totaleffekt än inget socker och ingen mat? Men du har rätt och jag ska försöka lite mer, bara blandat med mat och furotone.

"Jag dömmer dig inte, och vill inte säga vad du ska göra. Jag hoppas att du tar mitt inlägg på rätt sätt. Jag vill bara hjälpa till om det går."

Jag tar absolut inte illa upp, jag vet att det är illerns bästa som är i fokus, inte min stolthet som duktig illerägare el dyl. Skulle jag inte vilja ha råd och åsikter skulle jag inte skriva här alls väl? Jag är jättetacksam för alla råd och följer dem så gott jag kan då det är fråga om bra råd. Det finns knappt andra illrar på Åland, och jag har inte kontakt med någon annan illerägare så det är verkligen värdefullt att få hjälp här!

Vetten ringde och hade som förväntat inte mycket att säga, annat än att jag ska pröva dubbla dosen och se vad som händer. Om det inte hjälper ansåg hon liksom mig att det är avlivning som gäller, då jag bedömmer att hon inte har livskraften kvar. Håhåjaja… Jag lever på det ynkliga hoppet nu då, att mer medecin kan få henne att piggna i ett tag till.

#21 du kan försöka ge henne medicinen krossad i rå äggula, laxolja eller :)vetegroddsolja. Allt det där är inte bra i stora mängder heller men mkt nyttigare än det vi tog upp i tidigare inlägg. Kattmalt innehåller också mkt socker och har en mild laxerande effekt så den skulle utesluta.

Hur ger du medicinen? Ibland är dom villigare att ta den beroende på hur den ges :) när mina är lite kinkiga med medicin så har det alltid gått bättre när jag matar med sked, eller doppar fingret i blandningen så att dom får slicka från fingret - det upplevs som en stor lyx här hemma! Eller ur doseringsspruta. Har man dessutom en annan iller som är runtomkring och är nyfiken så kan det även ge en lite push till att äta, blir lite "mitt" syndrom

Vetten sa förresten att det var en normal reaktion på medecinen att hon magrar vid ryggraden och sväller lite vid buken, och att det var bra att hon går på lådan regelbundet, även om det är mindre mängder. Hon sa att Tadashi förhoppningsvis får ökad aptit om den ökade dosen ger effekt. Men då gäller det ju att det är aptiten det är fel på. Hon sade att tumörerna kan sätta sig så att de påverkar nervsystemet, och att det kan vara en förklaring till hennes sämre fungerande käke.

På tal om något annat, när Malolo dog var jag för känslomässigt (och kroppsligt) slut för att lämna henne för obduktion, jag ville bara ta hem henne och begrava. Men nu tänker jag att veterinärerna här på Åland nog kan lära sig en del av en obduktion så jag tänkte låta dom göra en sån med Tadashi när det blir dags. Det som är trist då är ju att jag helst vill kunna visa Burton hennes kropp, så att han inte letar efter henne efteråt. Det är väl ingen ide att visa honom sönderskurna köttslamsor?? (åh fy! vill inte ens tänka på) Det fungerade med Malolo, det var nästan lite fint att ha "öppen kista" ett tag.

#22: Jag ger från fingret, något annat funkar inte. Nähäpp..inte malt heller…vad ska jag då pröva med? Äggula går inte alls, då får hon knallgul, rinnande avföring, ser nästan ut som det går rakt igenom!

Hon bryr sig knappt om Burton längre, så hans närvaro spelar ingen roll, det är jättesorgligt att se. Hon tyr sig till mig och min kompis som känner henne väl, men Burton nästan undviker hon, trots att han är så snäll och försiktig, stackars gubben!

Jag skulle ta med Burton den dagen det är dags att ta farväl. Har jag möjlighet så har jag ofta gjort så med mina härhemma. Allt beroende på hur situationen har varit. På det sättet har jag sluppit ha en iller som varit ledsen eller varit tvungen att leta. Klart är att ledsna och dämpade har dom kvarvarande illrarna varit men dom har förstått. Svamligt och luddigt, jag vet……

#24 Om det är svårt att få i henne sin medicin kanske du kan testa att försöka ge henne den hel (eller snarare halv, men skippa att krossa den)? Jag ger bara en tredjedels bit/gång (två gånger/dag), och med lite övning kan jag numer ge den utan att krossa tabletten. Jag lägger henne på rygg i knäet, öppnar upp munnen och lägger den längst in på tungan. Kommer den för långt ut tuggar hon och spottar ut (och då tar jag och blandar den med olja och ger), men oftast sväljs den direkt. Särskilt om man ger en matbit eller en godsak efteråt.

#26: Tack för tipset, jag ska pröva med mindre bitar istället.

Jag försökte nyss ge henne dubbel dos tabletter, jag blandade ut det med två mortlade torrfoderbitar, lite sås från pussi gourme kattmat och lite vetegroddsolja. Jag lyckades få i henne ungefär hälften, ska försöka igen lite senare.

Såhär gick det till: Hon var slapp som en trasa och jag fick hålla upp hennes huvud när hon slickade i sig från tallriken. Hon lyckades knappt få i sig något trots det. Jag satt henne på lådan, för det behövde hon nog när hon är nyvaken, då trodde jag först att hon var död, för hon rasade bara sakta ihop! Sen bar jag omkring henne ett tag, nästan livlös. När jag la ner henne på filten gjorde hon små ryck och tassade några snabba steg, för att sen ramla ihop till en platt hög i en halv minut, för att sedan fortsätta. Med andra ord, hon har snabbt blivit mycket sämre igen.

Det är inget liv kvar nästan i min lilla tjej. Jag har bestämt mig för att vänta tills imorgon, blir ingen förbättring ringer jag vetten och bokar tid för avlivning. Jag är så fruktansvärt ledsen, det känns fel hur än jag gör nu. Det gör så ont i mig att se min tidigare så pigga och glada Tadashi vara så hjälplös och svag.

#25: Det var en jättebra ide, jag ska nog göra så.

Fy så tråkigt

Det är ett svårt beslut att ta, helst vill man ju ha kvar sina älsklingar för evigt. Men man får ju se tills livskvaliten också.

Skickar ett tjog kramar till er

Du har gåvan att låta henne få somna och det är det finaste man kan ge sin vän. Jag tänker som så att jag har mina djur till låns och en dag så kan jag hjälpa dom att somna utan att dom behöver lida. Jag vet precis vad du går igenom. Det är enormt tufft att bli kvar, jag vet.

Önskar jag kunde vara hos dig i denna svåra stund men jag skickar många styrkekramar och tröst till dig via internet.

Efteråt så tillåt dig att sörja, gråt så mycket du bara kan, det hjälper. Du har ju Burton kvar och han behöver dig så låt han trösta dig så gott han kan. Ni kan sörja tillsammans. Lyssna inte på människor som säger " det är ju bara ett djur, ryck upp dig med mera". SÖRJ!

Många illerpussar från 20 tassar och massor av människokramar.

Om du krossar medicinen i den där b/c oljan då?

#31: Det är tyvärr förbi det stadiet. Jag gjorde ett sista försök att få i henne andra halvan av medecinen, hopplöst. Tillslut blandade jag i några droppar lönnsirap -trots allt, och då fick hon i sig mikroskopiska mänger, låg sedan platt mot golvet och flämtade. Där får det räcka, en iller som inte ens vill ha socker har tappat livsglädjen enligt mig. Jag ringer veterinären imorgon och beställer tid. FY fan vilket jobbigt beslut, men nu är det taget. Tack så jättemycket alla för ert stöd.

#32, Beklagar verkligen, förstår att det är mega jobbigt men du gör rätt, tusen miljoner tröstkramar. usch vad jag lider med dig men det blir bäst så här för hennes skull KRAMAR OM.

#32 jag tycker du tar ett helt riktigt beslut. Du gör Tadashi en stor tjänst som tar detta tunga beslut. Allt har en början och allt har ett slut, glöm inte att minnas början och vägen emellan fram till slutet.
Jag tänker på er

Usch! Jag lider med dig men jag måste säga att du är väldigt stark som tar det här beslutet. Det gör så ont, jag vet :(

Tänker på er…

Kram

#32: Vad bra gjort. Vet att det är jobbigt och något man önskar man kunde skjuta upp hur länge som helst. För ja, ,man vill inte mista dem. Men att du tar det steget nu för hennes skull. Det gör dig till en suverän djurvän. Det är den finaste gåva du kan ge henne, att ge henne frid när det är dags.

Kramar om

Då var det gjort. Hon var så slut att det inte var någon tvekan om att det var rätt beslut, vid rätt tid. För två dagar sen såg situationen helt annorlunda ut, men det var tydligt att det stupade rakt ner nu. Jag tog med Burton, men det visade sig vara onödigt för de var inte alls intresserade av någon obduktion eller ens ta emot erbjudandet att öppna och titta på henne för att får bättre illerkunskap. De sa att vill jag obducera skickar dom henne till Helsingfors, vilket jag tyckte var onödigt. Så hon kom med hem i en låda och Burton fick nosa på henne här. Han följde alltså med till vetten helt i onödan, för att de inte hade varit tydliga från början!

Jag orkar inte skriva mer just nu. Tack igen alla för all sympati och uppmuntran! Jag vet att jag tagit rätt beslut men det känns mycket bättre när man får stöd för sitt beslut och det betyder jättemycket för mig.

Starkt gjort av dig! Jag tänker på dig och Burton i er svåra tid… :(

Beklagar sorgen!

Beklagar så, men som sagt du gjorde rätt, nu sover hon gott o lider inte mer. kramar om