Jag har ingen iller som har fått diagnosen lymfom, men har en insulinom iller med dåliga njurar och med ett hjärta som hoppar över ca var 4e slag, hans liv är att gå ut och gå. Han busar i stort sett bara när vi är ute eller har varit ute.
Har en liten, liten transportbur med endast en hängmatta i, den har jag bundit snören i så jag kan ha den som en axelväska när vi är ute och går. Blir Dexter trött får han åka bur. :)
Jag tror på att sund livsstil inte förkortar livet på dom små utan att de har större chans att klara av sin sjukdom om hjärnan och kroppen mår bra.

Fortsätt gå ut och gå är mitt tips!
Sedan måste jag säga att tadashi är en liten underbar iller, för visst är det samma tjeje som bodde med Malolo förut. Ursöta båda två!

Usch, insulinom verkar jättejobbigt, stackars Dexter! :(

Det stämmer att Tadashi (eller Honki, vilket är mitt smeknamn på henne) bodde med Malolo förut, bägge två plus Burton bodde hos Emelie Christenbrunn, jag adopterade sen alla tre av henne. Malolo dog förra sommaren och var ett år äldre, så de insjuknade precis i samma ålder. Eftersom Malolo gav upp livslusten väldigt snabbt och måste avlivas var jag övertygad om att samma sak skulle hända Honki.

Ja, visst är hon underbar, "liten" vet jag väl inte, hon tenderar att bli rätt rund om magen på vintrarna, Emelie kallar henne för "kotten" :)

Hon är verkligen underbar och den mest "problemfria" iller av alla tre. Hon har alltid varit så gott som 100% rumsren, hon nafsas visserligen väldigt ofta, men det tar aldrig ont, inte en enda gång har hon bitit mig hårt. I början trodde jag hon var döv eftersom hon ignorerade alla kontaktförsök genom att ropa på henne. Sen insåg jag att hon bara är väldigt självständig. När hon väl är intresserad av en är hon ett riktigt charmtroll som nyfiket vill klättra omkring och slickas.

Det låter ju precis som jag tänkt att det är bra att uppmuntra henne att vara aktiv. Redan då hon var frisk brukade jag måsta lyfta upp henne i famnen stundvis, för att hon inte riktigt hänger med energiknippet Burton, så det blir ju lite som förut då. Hon brukar visa väldigt tydligt när hon inte är sugen på promenad, genom att backa och streta så fort vi rör oss i riktning hemifrån, och springa med snabba steg i riktning hemåt. Då brukar jag antingen bära henne eller låta henne stanna hemma. Jag har också en liten "hundryggsäck" med ett hål i där hon kan sticka ut huvudet. Lycka till med din Dexter!

Så du har Burton också minsann :) Han är bror med Triton, eller Skit som jag kallar honom! Energi är deras andranamn tror jag…

Dexter är ju sådan att han väljer att springa sålänge man inte vänder hemmåt. Han kör det icke illerbeprövade tricket att springa bortåt och bli buren hem- illrar brukar ju lägga i en extra växel på vägen hem annars.

Emelie var med oss på en utställning för några år sedan så då fick man bekanta sig lite med Malolo och Tadashi, och jag minns minsann den tjocka lilla magen :P

Tack! och lycka till själv med din tjeja!

En bild på Skiten

Hej Torchi!

Jag beklagar att lilla Tadashi har blivit sjuk, jag har också gamla minnen av henne ifrån utställningar och hon är en fin dam! :)

Lymfom är en hemsk och lömsk sjukdom som jag själv känner till. Min första iller Lucifer fick lymfom när han var 4 år gammal. Med hjälp av operation och medicinering så levde han ett toppen liv i ytterligare 1 ½ år efter diagnosen. Tillslut när det inte längre går att göra någonting så har man inte annat val än att låta dom somna in.

Du skriver att du har varit på roslagstull och jag undrar vilka andra symtom hon visade? hade hon svullna lymfkörtlar eller förstorad mjälte? vilka blodprover togs? Beroende på hur långt sjukdomsförloppet att har gått så kan man göra olika saker. Det som gjorde att Lus levde så länge med sjukdomen var för att vi hittade den i ett väldigt tidigt stadium. Pratade veterinären ngt med dig om operation? var du hos Gunnel?

Enligt mig och min erfarenhet av sjuka illrar så skulle jag säga att försök att lev livet som om hon aldrig hade blivit sjuk. Älskar hon prommenader så passa på att gå ut så länge hon orkar och vill. Det allmäna välmåendet är vitkigt att beakta och en lycklig iller mår bättre.

Eftersom jag valde att operera Lucifer så kunde dom samtidigt kolla alla organ (på utsidan alltså) och då fick vi en bred allmän status och såg att det inte hade spridigt sig i andra organ. Jag valde sedan att gå på ultraljudsbesök med jämna mellanrum för att checka läget och han återfick aldrig några synbara tumörer under det första året. Men efter ett tag så kändes dessa kontroller onödiga då jag visste med mig att man får inte hur mkt tid som helst och varje ultraljud krävdes att han blev rakad på hela magen.

När det kommer till medicinen så smakar den inget vidare och ibland kan den vara svår att ge. Jag har alltid valt att krossa tabletten och blanda med lite laktsofrigrädde, äggula eller lite vetegroddsolja. Det gör att det blir en positiv upplevelse varje gång hon ska få medicin och allt blir mkt smidigare om man har en iller som villigt äter medicinen. En del föredrar att ge dom tabletten i sig men jag föredrar att krossa.

Med tiden kommer du att märka en försämring, förhoppningsvis kommer det att dröja väldigt länge. Medicinen kommer att ge många fördelar men ibland får den med sig en massa tråkiga biverkningar. Ofta förtvivnar musklerna, och dom brukar få en så kallad "päronmage", en del illrar får jätte fin päls medans andra tappar päls vilket är vanligt för illrar med Lymfom. Ofta börjar det vid svansroten och går uppåt en bit på ryggen. Illamående var en biverkning som jag har lagt märke till när jag har gett prednisolon till mina illrar. Det man kan göra för att underlätta det hela är att se till att dom har lite mat i magen innan dom får medicinen.

Det du ska göra är att se till att ha en kopia av journalen där diagnos står, och alla värde på blodprover etc. Det är bra om du behöver åka in akut någon gång och inte har tillgång till en veterinär som kan illrar.

Ofta lever illrar med Lymfom på lånad tid så ta tillvara på den tiden ni har kvar tillsammans. Ofta säger man att en iller som precis har diagnostiserats med Lymfom har max ett halvår kvar att leva. Men det betyder egentligen ingenting för dig och Tadashi.  Jag hade den stora glädjen att få ha min Lucifer 1 ½ år efter operationen. Han var mitt allt, det absolut finaste jag hade. Det går inte en enda dag förbi utan att jag tänker på honom.

Jag har skrivit en artikel om Lymfom hos illrar som är väldigt enkel och basic, läs gärna den! Jag har även skrivit ganska många trådar om min och Lucifers resa från att han fick diagnosen till att jag hastigt fick ta bort hnm, om du vill läsa dom så är det bara att söka på sajten.

Jag har även en storebror till Burton, Bernard :) Bifogar en bild.

Tack för alla tips!

Jag läste artikeln som Cecilia länkade till och blev lite fundersam, får lymfom-illrar också blodsockerfalls-anfall?! Jag trodde det bara gällde insulinom?

Röntgenbilderna visade tumörer framför hjärtat och förstorad mjälte, vilket förklarade varför hon är så trött och släpar magen och bakbenen efter sig, samt att vetten på Åland hörde blåsljud i hjärtat. Jag föstod det som att det inte var någon idé att operera då tumören var så nära hjärtat. Andra symptom var att hennes bajshögar var mindre och något lösare än vanligt. Stundvis kunde hon ligga och andas väldigt snabbt, men annars låg hon mest och sov som vanligt. Hon gick från normal och pigg till dödssjuk på en-två dagar.

Jag frågade hur tidigt gånget det var och hon (Gunnel) svarade att det var svårt att säga, men att jag ju kommit in fortast möjligt då jag for till åländska vetten efter 1 dag med synliga symtom, och till stockholm två dagar efteråt. Hon har inte tappat någon aptit, vetten på Åland sa att hon såg på tok för smal ut, så jag gav henne extra mycket godis, olja och en äggula, men Gunnel tyckte hon var en liten "tjockis". Hon vägde 930g i lördags…

I journalen står det "sannolikt leukos"…vad betyder det? Blodkemin var "ua", vita-diff var också "ua"…ingen aning vad det betyder. Jag vet i alla fall att bägge veterinärer konstaterat bra plasma-värden, vilket tydde på att det inte var fråga om blodbrist eller t.ex fel på njure och lever.

Jag krossar tabletten i en mortel och blandar ut med laktosfattig grädde eller ferretone-olja, hon slickar snällt upp allt om man ger från handen, så det är inga problem än så länge. Jag hoppas att det fortsätter så positivt som det gjort de första två dagarna. Eftersom hon inte opereras vågar jag inte hoppas på mer än några månader till, innan hon blir för dålig. Men som sagt, jag var redan inställd på att jag skulle vara tvungen att ta bort henne direkt, så varje extra dag är en tacksam bonus.

Bernard är så himla lik lill-brorsan! :-D

Jag ser inte riktigt hur Triton ser ut, men det skulle vara typiskt Burton också att lägga sig och sova i en glasburk, hihi, buskorvarna!

#5 Leukos innebär en viss ökning av en viss typ av blodkroppar i blodet.

Blodsockerfall kan hända vem som helst, men det är ngt som kan drabba sjuka illrar överlag. Men precis som du skriver så är det ett kännetecken för Insulinom.

Håller tummarna för er :)
Jag var med när Emelie och en till finsk tjej hämtade Burton och SpeedyGonzales? hette han så? när dom var valpisar ;)

ua= utan anmärkning.

Här kommer en bättre bild på Triton :)

aaaw vilken fining! Lika muskulös rygg som brorsan verkar han ha också :)

Burton är så social och har ett sånt stort lekbehov att jag inte vill att han ska bli ensam sen. Jag tror inte att jag skulle ha hjärta att omplacera honom så jag funderar på att skaffa en valp -dock inte så länge Tadashi lever, jag tycker hon ska få lugn och ro när hon är sjuk. Men jag undrar, är det bara på våren/sommaren det finns valpar till salu, eller året om?

#10 Yes, valpsäsongen brukar börjar då. Men idag så blir den perioden mkt bredare, dvs börjar tidigare och slutar senare eftersom en del tar fler kullar samma år på sin hona och sen finns det andra faktorer som spelar in.

Men sen finns det alltid omplaceringar :) den säsongen tar aldrig slut och vanligst brukar vara efter sommaren när valparna börjar bli några månader gamla och "besvärliga".

#10 Hahha, låter precis som triton :D Problemet med honom är att han hatar nya illrar så den dagen han blir ensam vet jag inte vad jag gör.. Skaffar en illernanny förmodligen.

# 12 Du får skicka honom på illerdagis när du inte är hemma.

Iof är det väl bra men vad gjorde alla hundar innan det blev så populärt med hunddagis?

"12, illernanny hahaha.

Förresten trodde veterinären i Bergen att Pegasus kunde lida av lymfom.. Jag ställer mig tveksam till det då detta var i våras och han har fortfarande inte visat några tecken på sjukdom, förutom hans förstorade mjälte vilkat var anledningen till att jag åkte in med honom. De upptäckte dock med röntgen att det var något i området mellan lungorna som jag antar har med cancer att göra… :(

Men han har inte visat något på hans personlighet, eller allmänna hälsa så jag vet inte riktigt vad jag ska tro eller våga hoppas..

#15 Lucifer hade inga tumörer eller andra fysiska symtom heller förutom förstorad mjälte. Under första året så hade han inga tumörer överhuvudtaget och jag slutade gå på ultraljudsundersökningar efter 14 månader då det kändes onödigt.

Anledningen till att vi upptäckte lymfomen var ju för att han blev akut dåligt och fick öppnas pga en 200gram stor hårboll som hittades i tunntarmen.

Vad är det för prover som är tagna?

Beklagar att söta tösen blivit sjuk. Träffade henne ett par ggr. Första gången va när jag och skulle träffa Kola. Och sen när vi två träffades på illerträffen vi hade på Åland. Hoppas hon kommer må bra länge till.

Jag har Bernads syster Betty Boop och storasyster Bianca här hemma.

Bild på Betty Boop.

#16, jag vet knappt. Kaotisk tid… :/
De röntgade honom och tog blodprov och kände igenom buken.. Tror det var allt.

Visade inte lusen några personförändringar alls första tiden?

Bara ett blodprov kan ju visa fel också. Vi trodde ELliott hade lymfom efter ett rutinblodprov när han var drygt tre, det visade sig när vi tog ett andra blodprov för att bekräfta diagnosen att han bara haft en infektion i kroppen vid provtillfället och därmed förhöjda lymfocytvärden.

Men borde man börja behandla med prednisolon även om inte diagnosen är helt fastställd?
Jag känner att jag inte vill ge Pez något i onödan nu när han verkar "helt frisk". Iaf om man kollar utsidan på honom.

Jag hade inte behandlat en till synes frisk iller utan helt bekräftad diagnos, prednisolon har lite tråkiga biverkningar tycker jag.

#21 precis… Biverkningarna vill man knappast åt.

#18 Inga som helst personlighetsförändringar! Kan du inte kontakta kliniken och be om journal och sen skicka den till ngn illerkunnig veterinär i sverige?

Man får inte glömma att prednisolonet är tumörhämmande och det är den främsta anledningen till att man medicinerar med kortisonet. Man ska aldrig medicinera djur som inte är sjuka, men finns det grund för det så skulle jag absolut börja medicinera. Jag vet att hade det inte varit för medicinen så hade jag inte haft Lus så länge som 1 ½ år.

Visst, biverkningar är inte kul med oftast är dom övergående och det är vid långvarigt bruk som det kan ge biverkningar som är riktigt illa. Men att en iller lever så länge så att den tar stryk av medicineringen och dess biverkningar, ja då är man one of a kind. Typ Bilbo!

Lus och Tigern levde lyckliga och bra liv under deras sista tid tack vare medicinen.

#23 SKillnaden är väl att dina djur hade en klar diagnos, då hade jag också medicinerat men inte om både måendet varit bra och diagnosen inte säker. Inte bara för att liksom.

#24 I mitt inlägg så skriver jag:
"Man ska aldrig medicinera djur som inte är sjuka, men finns det grund för det så skulle jag absolut börja medicinera"

Jag har inte skrivit någonstanns att man ska medicinera utan diagnos? ;)

Jag skulle däremot inte nöja med mig en halvdiagnos som jag inte är nöjd med.

#25 Nej men det var lite dubbelt eller snarare jag läste väl fel, jag förstod det som att du tyckte att det var ok eller bra att medicinera även om inte diagnosen var helt klar. Men så var det alltså inte.

På Tadashis journal står det Diagnos: Lymfosarkom? Det är alltså inte 100% säkert, även om allt tyder på det. Hon har nu fått kortison i tre dagar. Jag har inte märkt några bieffekter ännu som t.ex illamående, det kan bero på att hon äter så bra. I går fick hon medecinen med lite laktosfattig grädde på tom mage och det gick bra (hon åt mat sen ca 10 min senare). Direkt efter första dosen började hon piggna i lite och hon orkar lyfta magen lite mer. Jag hoppas hon blir ännu bättre snart så hon orkar busa lite och gå på promenad. Hur länge kan det ta gissar ni?

#27 Roligt att det går bra :) Dom märker av medicinen ganska snart och hon kommer stegvis bli piggare och piggare. Det kan hända att hon inte blir så pigg och klar som man önskar och då kan det vara på tal att man måste öka dosen en aning. Detsamma gäller om hon mår bra och blir sämre så kan den dosjustering göra susen.

ändå står jag i valet och kvalet.. Visst jag kan försöka få hit journalen etc, men jag vill inte göra en massa undersökningar eller framförallt blodprov på min gosse nu. han hatar det och har fått en del av den varan sista året.. Iaf tillräckligt.
Det känns som att lymfom är en sjukdom som är svår att säkerställa om man inte öppnar och går in i illern. Framförallt om de inte visar några som helst tecken på sjukdom.

Sedan så tycker jag att biverkningar som usel päls och svullna organ kan vara jobbigt nog för illern. inte så att de rakt av mår dåligt av det utan att livskvaliteten dras ned en aning.

#27 Hade jag varit i din situation hade det för mig inte spelat så stor roll om det egentligen rörde sig om lymfom eller inte (vilket det dock troligen gör), hon bli bättre av medicnen och det är allt som räknas! Av de illrar jag träffat som går på prednisolon så har den sparkat igång illern på bara ett par dagar! Hoppas hon blir så pass pigg att hon vill följa med ut snart :)

#29 Under lus sjukdomsperiod så tog vi bara 2 blodprover. Första gången var för att leta fel, det var då vi fick svart på vitt att det var Lymfom. Andra gången var efter några veckor för att säkerställa att det inte var ngn övergående infektion. Dom svaren tillsammans med analysen av mjälten var solklar. Blodproverna togs i halsen efter att han hade fått lite gas.

Jag förstår att det är svårt att bestämma sig och nu är han? 5 år gammal? eller fyra år? Vi upptäckte Lymfomen av en slump eftersom han blev dålig av ett stopp i tarmen (Hårbollen på 200gram) så jag hade kanske fler möjligheter. Vi hittaden sjukdomen i det absolut tidigaste skedet så min väg var ju ganska enkel att gå. Operera bort den dåliga mjälten och analysera och sen två blodprover.

Hur någon av er än väljer att göra så har jag varit väldigt nöjd med att medicinera. :)

#30 Pezen blev ju 5 nu i maj så han är ingen "ungdom" längre… Men han ser ändå 2 år yngre ut än vad Dexter gjorde när han var 5.. Dexter blev gubbe när han fyllde typ 4…

Ska maila till Bergens smådyrsklinik och se om jag kan få hans journal skickad!

Hmm…

Tadashi har fått prednisolon i fyra dagar nu. Hon är fortfarande så trött att hon bara orkar ta sig till matskålen, lådorna och sovplatserna. Några minuter om dagen spenderar hon också med sina vanliga "projekt" som att gå runt och lukta på saker, men inte mer. Hon vill helst vara ifred för det mesta vilket hon markerar genom att gå och lägga sig i en filt under sängen (där brukar hon iofs sova ofta annars också). Hon haltar jättemycket fortfarande och blir jättetrött av att gå kortare sträckor. Med andra ord är symptomen ungefär samma som efter första dagens behandling. Alltså jag vet att det bara gått 4 dagar ännu, men jag blir ju ändå orolig att det inte går framåt. Jag börjar dessutom oroa mig lite för Burton som verkar mer och mer nervös, han hoppar till vid minsta oförutsedda rörelse eller ljud. Det kan också bero på att han spenderat en stor del av sommaren i utehagen (jag har ett rör dit från fönstret i min sovalkov, så de kan komma och gå hur de vill) och helt enkelt blivit lite "förvildad". Ja alltså jag hör ju på mig själv att jag låter överdrivet orolig. Det är väl vänta och se som gäller…

Precis, det är bara att vänta o se, men prednisolonet brukar göra sin verkan ganska så fort från det de börjat på det… Så det är ju lite oroväckande om du inte ser någon skillnad från första behandlingsdagen till 4e..
Att Burton har blivit spattig o nervös kanske ligger i släkten… Triton har också sina perioder när han verkar livrädd för allt som både rör sig, luktar och låter. Han hoppar nästan rakt upp under dessa spattiga perioder. Ingen av mina andra illrar har någonsin visat några liknande tendenser..

#33: Jag tänker mig att hennes trötthet hänger ihop med att hon har en tumör nära hjärtat. Så det krävs väl att tumören ska minska för att hjärtat ska pumpa lättare? Det kanske tar längre tid? Åtminstone är ju läget stabilt nu och hon har fortfarande livsglädjen kvar; äter och dricker bra, är nyfiken på nya saker då hon orkar.

Ang. Burton, ja exakt, spattig! Han kan sitta i min famn då jag ska sätta på selen, och så fort jag gör någon rörelse han inte förväntar sig hoppar han till. När andra som inte är vana att hålla i honom och därför håller för löst brukar han nafsas, som att han blir nervös av att inte få tydliga signaler. Och precis som för dig så har jag aldrig sett det beteendet hos mina andra illrar. Han är lite "dumdristig" i sitt beteende med andra djur också, t.ex stora hundar. Han drar och sliter i kopplet och vill fram och nosa, väl framme blir han livrädd och hoppar tillbaks och fräser ibland. För att en halv sekund senare vara lika nyfiken igen och vilja fram till hunden… Jag vet inte om han skulle bitas, så jag vågar inte släppa fram honom hela vägen -hunden överlever nog ett Burton-bett, men risken är ju om hunden försvarar sig och t.ex biter nacken av Burton…

#34 låter ganska mycket som triton hehe
Han gjorde så mot Kattmamman som flyttade in till oss. Han gick upp, jagade iväg eller fick pisk själv så han blev han jätte tjurig, väste o var spattig… Låter som dom har ett väldigt likt beteende, och nafsingar ska vi inte tala om ;) är man osäker och/eller ovan med illrar så finns en ganska stor risk att Triton biter, men oftast väntar han tills ungefär 3e gången dom träffas, men sen slutar han aldrig utan biter från och till när han kommer åt :)
Vet att flera utav de här 2 kullarna har ett lite säreget beteende och är lite speciella i lynnet…

#35: Ja jag har ju aldrig haft kontakt med någon annan illerhanne än Burton så jag tror ju att alla illerhannar "är så" . Burton vet nog väl vad matte tycker om att han biter henne och besökare så han låter oftast bli om man signalerar tydligt att han är under uppsikt -för det mesta åtminstone… En sak jag är mycket stolt och imponerad över är att han har lärt sig hoppa upp i sängen, gå längs med fotändan och upp på blombrädan, för att sedan krafsa upp vädringsluckan och in i röret som går ut till utehagen UTAN att klättra över matte, krypa in under täcket och nafsa i fötterna eller ens väcka matte…trots att han ÄLSKAR att göra så! Duktig iller!

Tadashi kunde också göra det, innan hon blev sjuk. Men ibland tog hon genvägen över matte och passade på att slickas lite på armen, men det var helt ok, eftersom hon aldrig någonsin har bitit mig hårt, bara lek-nafsats…suck, det känns som det var åratal sen hon busade runt, fast det är fråga om en vecka…

#37 det gör en stor skillnad när illrarna börjar trappa ner. Hela lägenheten/huset får en annan stämning tycker jag…

#36 Vet inte om jag ska vara lika stolt över Triton- men han lärde sig att hoppa upp på mitt nattduksbord, smyga förbi matte i sängen för att sedan krypa in under täcket och bita den otäcka nya pojkvännen i benet… :D
Men, efter 1,5 år med varandra så har dom blivit riktigt bra vänner faktiskt ;)
Och NEJ, alla illerhanar är defenetivt inte som Triton och Burton :P Dom är helt egna små exemplar.

#38: Hihi, vore skoj att se vad bröderna skulle tycka om varandra!

#39 triton skulle nog tycka- DÖDA!!! För det tycker han om alla utom som inte redan bor här :P

#40: Oj då, det låter ju inte så gästvänligt… Burton vill inte döda någon, han vill vara kompis med allt från stora hundar till lastbilar, problemet är bara att de flesta inte uppskattar hans framfusiga och gåpåiga sätt, som rätt ofta innebär en "stämpling" av framgaddarna som hälsningsfras…

Tadashi är fortfarande inte särdeles pigg, vet inte vad jag ska göra om det inte blir bättre än såhär!

Du kan inte ta med Tadashi ut på promenad då om hon bara sitter innanför jackan eller så? Kanske får det upp andan lite?

Jag tror att Triton är som han är mycket beroende på att mina andra 2 är såna… De har helt enkelt bara lärt upp honom bra ;)

#42: Ja, jag tänkte pröva det. Men jag misstänker att det inte kommer att bli så värst uppskattat. Igår ville hon till utehagen igen och sov ute hela natten, jag hade inte hjärta att ta in henne när hon och Burton låg och sov så sött tillsammans. Det borde ju vara bra för henne med frisk luft, så länge det inte blir för kallt. Jag la in en extra hög med filtar, för säkerhets skull…

Jag tror inte heller det är dåligt för henne att sova ute om hon verkligen vill det :) Det bästa är väl att skämma bort henne o göra som hon vill.

#42: Ja, jag tänkte pröva det. Men jag misstänker att det inte kommer att bli så värst uppskattat. Igår ville hon till utehagen igen och sov ute hela natten, jag hade inte hjärta att ta in henne när hon och Burton låg och sov så sött tillsammans. Det borde ju vara bra för henne med frisk luft, så länge det inte blir för kallt. Jag la in en extra hög med filtar, för säkerhets skull…

#44: Ibland älskar man att ha fel! Jag tog med Tadashi i famnen i en filt och granntjejen hade Burton i koppel. Hon piggnade i en del och tittade nyfiket ut ur filten, så jag släppte ner henne på gräset när vi kommit halvvägs. Och vad gör hon? Jo, hon börjar springa hemåt, med bestämda steg, nästan utan att halta eller släpa magen alls! Hon sprang raka vägen hemåt i rask takt, längs med vägkanten som värsta gå-fot-hunden (hon hade ingen sele), ibland blev t.o.m Burton lite efter! Burton verkade också väldigt glad att se Tadashi springa och skuttade runt henne. Väl hemma var hon pigg ett tag till och lyckades gå upp för trappstegen i min hall som är ganska höga! Till på köpet gick hon in i illermotorvägen en stund, även om hon backade ut rätt snabbt. Sen åt hon som en häst och gick och la sig i hängmattan -som hon kom upp i själv! Promenaden måste helt enkelt ha gjort henne på gott humör, inte så konstigt iofs att hon varit hängig, när hon knappt rört sig mer än 10m sammanlagt på en vecka… Det är så otroligt skönt att se en sån stor förbättring äntligen, det förtjänar hon verkligen, min lilla kämpe!

Vad skönt att hon gillade promenaden!
Ibland är det som små sakerna som gör det :)