Vad mysigt att få besök. Jag har min förra katt som gjorde det samma innan jag fick de katter jag har idag. Jag både hörde hennes klor mot golvet när hon var på väg in mot sovrummet (till mej) och sen har jag känt henne gå länge och väl i sängen. Men nu har jag ej hört eller känt henne i sängen efter att jag skaffat de katter jag har idag. Saknar det, men men.

Hon vet säkert att du känner trygghet nu med dina nya kisar, tror att dom ofta gör så. Minka min hund har inte besökt mig på dom senaste ca 4-5 åren, det blev mindre och mindre ofta efter det att jag fick min första iller 2000. Men innan dess så såg och kände jag henne ofta, och jag kände henne ofta hoppa upp i min säng. Sedan 2000 har hon bara varit hos mig ett par gånger, så det är nog så att hon nu vet att jag har tryggheten i illrarna.

Kul att du känner av deras närvaro i efterhand! Inte för att verka elak eller så, men jag undrar lite smått hur du "ser" dem? Eller är det bara en förnimmelse? (är en nyfiken själ)

#2 Ja du har säkert rätt, funderat lite på det också att det kan vara så att hon vet om mina nya katter så att hon inte "behövs" länge. Jag hade råttorna, men hon kom ändå. Eller så kanske jag helt enkelt inte känner eller hör henne nu pga den nya då de nya gör "väsen" av sej så även om det kanske är hon så tror jag att det är dessa katter som håller på med något antingen går eller hoppar upp i sängen utan att jag nu reargerar på att om det verkligen är dom. Jag vet inte.

Jag är väldigt skeptiskt till övernaturligheter men till och med jag har känt av närhet.

En gång när jag bodde hos vänner så sov jag i deras sovrum tillsammans med deras schäfer som inte får sova i sängen.

En natt så kände jag hur någonting gick över mig och la sig brevid. 5 min efter skulle jag säga till hunden att gå ner men hon låg redan på golvet. DET var läskigt!

Det är lite olika hur jag känner av dom, ibland så är det bara en varm kännsla av päls och närhet av ett djur. Jag har haft några djur som har gått över till andra sidan, så jag vill tro att det är dom jag känner. Andra gånger ser jag djuret eller personen som dom var medan dom levde, får väl säga att jag ser inte personer lika ofta som mina djur som har gått bort. Men jag känner ibland av både min mormor och morfar, men har inte sett dom. Kännslan är den samma som jag hade när dom levde, dvs en nära samhörighet med dom och morfars ciggareter som luktade speciellt då han själv blandade sin tobak. Minka t.ex när jag såg henne sist var för ca 7-8 år sedan, då passade jag min brors hund Zita under ett par veckors tid under deras semester. Var då en kväll som Zita kom fram och ville bli klappad och kelad med, så jag satte mig ner med henne, då hon var en liten chiwawa. Efter ca 5-10 min reste jag mig för att gå till köket, men böjde mig ner och klappade 2 hundar. Tog en stund för mig att reagera, men när jag vände mig om satt både Zita och Minka vid sidan om varandre och viftade på svansen och var glada.

Inte för att vara dum på nått sätt men det lät lite läskigt, Jag hade blivit skiträdd om nån av mina illrar skulle komma på "besök".

vilken härlig känsla, har själv fått uppleva det. Dock inte med ett husdjur men min moster som dog tre dagar innan Sagas första kull föddes.

Hon kom ofta från början och satte sig bredvid mig i soffan och jag kände hela tiden en mening upprepa sig om och om igen. "Va inte ledsen, vi ses snart igen".

En senare händelse när jag nyss hade vaknat en morgon låg jag och sträckte mig i sängen, helt klarvaken. Så hörde jag min ytterdörr öppnas och stängas. Slängde på mig täcket då jag trodde någon hade tagit sig in. Kom in i hallen och kände en klar doft, min mosters doft/parfym som hon alltid doftade.

Sen sista händelsen för bara några veckor sen. Jag hade fått massa hårsprayer och allt möjligt som jag inte ens visste riktigt va det var efter min moster.                                                               Efter att jag hade permanentat mig så tyckte jag efter ett tag att det hade blivit slitet så jag tänkte för mig själv. "Jag skulle behövt något som gör håret lent och inte så fnasigt". Kände av någon stark "dragningskraft" att det var någonting i hyllan bakom den lilla tavlan till höger som jag skulle ta fram. Det som va lite läskigt var att det fanns flera flaskor men jag tvekade inte ens och tog fram en flaska och det var en flaska med nån olja i för just permanentat hår.

Men det känns skönt att ha känt av henne efter allt man gått igenom med henne för hjärntumören och var hos henne när hon somnade in..så det är en stor tröst

gud vad underbart att få besök, att få känna att de finns runt en och hälsar på ibland. =)

Jag tror helhjärtat på det här med att anden av ett avhållet djur eller människa kommer och hälsar på, och jag kan inte förneka det jag känner och ser. Vad sen andra tror på det får dom stå för, jag vet att det finns en värld efter denna där jag får träffa mina kära djur och vänner igen.

#10# jag tror också på andevärlden. Vet att min avlidne bror har kontaktat mig och mamma genom en person som kan kontakta andevärlden och sagt till att han har det bra där han är och finns runt oss ibland, det värmer så mycket och svarar på frågan om han har det bra där han är.

Underbart att få dessa små besök, en så klar och tydlig känsla av att de fortfarande finns kvar hos oss, om så bara för en liten tid.

Nu var det länge sedan Mozart kom på besök, men Ida var kvar hos oss länge. När hon besökte oss, var det så tydligt. Hennes tassar mot golvet var ett speciellt ljud och jag visste alltid att det var hon som tassade omkring. Tacksam för att mina små har kommit för att trösta mig i min saknad och hjälpt mig att gå vidare.

Själv är jag oerhört skeptisk och vet inte om detta fenomen bara är ett hjärnspöke som vi själv skapar i vår sorg och saknad, men det vi upplever är så levande. Dofter, känslominnen, kanske spelar oss ett spratt eller….? Kanke speciella nära och kära kan dröja sig kvar en stund för att hjälpa oss att gå vidare….?

Hur som helst tar jag verkligen vara på dessa små "påhälsningar" och de tröstar mig något oerhört.

Här hemma har vi under 14 års tid haft regelbundna besök.
Ett som tom räddade livet på en familjemedlem.

Hade som jag någon gång skrivit förut hamsteruppfödning.
2 av ungarna fick ena sonens lärare.
Nu var det en utav dessa som kom i retur o blev utbytt för som hon sa "han var ilsken".
Det var han…vet inte vad som hade hänt men arg var han.
Man kunde inte sätta ner handen i buren utan att Asterix kom rusande som ett jehu.

En dag var Asterix försvunnen.
Hur det gick till vet jag inte men misstankar finns… barnen är nyfikna o det är inte omöjligt att någon gläntat på locket o fått sig en hamster som "nappat"

Asterix var borta o ca 2 veckor o hur vi än vände på huset så var han försvunnen.
En kväll när jag lagt mig o låg o läste i sängen så knackade det 3 gånger på garderobsdörren.

Mysko?
Ja…men nu hade vi varit med om andra saker så vi vant oss här i huset (andra historier)

Jag klev upp o öppnade den tunga garderobsdörren.
Såg ingenting.
men det kunde jag inte acceptera för det knackar knappast på dörren utan orsak.

Längst in…längst bak…satt lille Asterix fast med sitt huvud i en trådback.

Där hade han suttit i 2 veckor.
Fast (usch…kan inte skriva det här utan att börja gråta)
Han var skinn o ben, pälsen på bakkroppen hade han tappat.
Han var svag i bakkroppen.
O så liten.

Måste ha varit i chock för efter det minns jag inte så mycket vad vi gjorde för att han skulle överleva.
Men det var iaf det som hände.
Asterix blev som förbytt.

Kan säga att än i dag har jag aldrig haft en keligare, trevligare, mysigare hamster än Asterix.
Efter den olyckan ändrades allt med honom o han blev en glad hamster.
Pälsen växte ut.
Han kunde skutta omkring o o klättra.
Han satt länge, länge kvar o njöt av att bli gosad med.

Så här känner jag att huset är i tryggt förvar.
Stora som små går säkert (oki…jag har ett superbrandlarm som går direkt till brandkåren ändå men men ;o)

Jag tror fullt och fast på att vi finns även efter döden. Ser ett program på TV4 Fakta som heter (om jag minns rätt) barn med 6: sinne i översättning från det amerikanska programmet. Det är barn från ca 6-7 års ålder och uppåt till i övre tonåren som är synska och både ser, hör luktar och känner av döda personer. Vissa av dom blir healers då dom kan känna av och bota vissa sjukdomar på personer som söker lindring.

Ah vad avundsjuk jag blir! Vi har haft en massa djur (och har jävligt många nu oxå)… jaja, men en massa djur har iaf gått bort. När de allra närmsta gått bort har jag verkligen hoppats att man ska få se de igen (nu senast avliva vi våran nästan 13 år gamla hund Wilma förra veckan). Man vill liksom ha bekräftelse att de har de bra, om det nu skulle finnas något efteråt. Det blir ju så tomt, och bara en liten glimt skulle lindra saknaden (även om jag säkert skulle bli spooked).

Men jag vet inte… Jag vill ju tro, men är samtidigt rätt skeptisk.

Vid ett tillfälle, det här när jag var 14-15, hörde jag hundtassar promenera runt på övervåningen. Då när det hände hade våran schäfer dött ett par månader innan, och de övriga två hundarna var på nedervåningen (t.o.m. i samma rum som mej).

Jag gick upp och letade men hittade inget. Man blir ju liksom osäker (Inbillade jag mej?) Hmpf. Varför skulle man inbilla sej något som hörs så klart å tydligt. Fast jag e ändå skeptisk.

Vore trevligt om man blev bekräftad med ett litet besök. Finns en hel del djur jag gärna skulle träffa en sista gång.

Jag har inte haft något "vaket" möte med några av mina bortgångna djur, men därimot har jag en ganska hemsk sak att dela med mig av.
Våran hund Hootch dog den 8 februari 2007. Eftersom de är hårt i backen så kan man inte begrava en kropp då, så det fick vänta tills den mjuknade. Så hur hemskt det än låter så fick han ligga under en pressening ett tag, ute, så han inte började lukta.
Under tiden han låg där ute så hade jag två mardrömmar om honom. I en drömmen så var det bara jag som såg honom, och han naffsade på mig, morrade och skällde. Jag försökte unkomma honom men han gick genom väggar, och.. usch. Jag hade ju en bra relation med honom som levade och så gör han sådär efter han gått bort :S

I andra drömmen så var det fortfarande bara jag som såg honom, fast en liten ponny såg honom också. Men samma sak, naffsade och morrade.

Jag tror det var för att hans kropp låg där ute, men vi kunde ju inte begrava honom då :/

Jag tror faktiskt att djur och människor kan komma tillbaka och säga att de mår bra, eller berätta något. Trots att de är bortgångna.
Uräkta att det blev långt, men ville skriva av mig :)

Vår gamla hund Filippa går fortfarande omkring hemma hos mamma, hon avlivades för 2 eller 3 år sedan pga hög ålder och cancerknöl i magen, hon blev 17 år. Henne kan man se ligga i hallen, man hör hennes tassar mot golvet. Det är många gånger man är hemma hos mamma som man går och öppnar ytterdörren och släpper ut henne. Trots att hon vart död så länge. Min styvfar gör likadant. Släpper ut och in henne i huset om kvällarna.

Det är som här hemma då, har sett Minka igen inatt när jag skulle gå på toa. Hon satt utanför toadörren när jag kom ut och viftade på svansen och såg glad ut.

Har en annan grej som gäller Minka medan hon levde. Hon fick då alltid skallken på brödet med lite smör på och ibland med en bit ost på, och än idag över 20 år sedan hon avlivades pga av sjukdom (som inte gick att göra något åt) så kan jag inte äta skallken på brödet. Ser Minka sitta och vänta på dom, så jag kastar alltid dom numera.