Jadu haha. jag minns det som det vore igår (fast jag bara var 7 år;) min pappa kommer hem från stan helt uppspelt. "Dom har illrar i djuraffären" Vadå illrar, jag hade ingen aning om vad det var för djur men det lät ju onekeligen intressant ;) så vi åkte in till stan (jag valde namn till honom innan vi ens kommit dit haha) Tjabo skulle han heta. Jag fick betala med mina sparpengar, 750 kronor skulle dom ha. När vi kom dit så satt det ett gäng valpar i en liten bur i affären (usch!!) det var en valp som skilde sig från mängden och det var min sötnos! Han fick följa med oss hem. Vi köpte på oss lite böcker som fanns om illerskötsel (tyvärr så var ju dom råd man gav på den tiden helt galna). Men vi lyckades nog ganska bra ändå. Han smaskade högtkvalite kattfoder och fick sina vaccinationer iaf =)

Vi hade verkligen tur med honom. Han var världens snällaste, gick så bra att uppfostra honom…helt lådtränad och bitfri :) heh det vet jag ju nu att sådan tur har man inte alltid ;)

Tjabo var en fanatisk samlare. han samlade på ALLT, strumpor, mat, tröjor, skor, vantar osv. men favoriten var SULOR ojoj. ingen kunde komma ifrån oss med sulorna i behåll ;)

Kommer ihåg att varje dag jag kom hem från skolan så låg han innanför dörren oh väntade på mig, otroligt tillgiven :) Vi brukade gå runt med honom på stan och han satt på min axel. Folk var lika nyfikna på den tiden hehe.

Tjabo dog vid 5 års ålder av (vi tror) förstorad mjälte. Veterinärkunnigheten när den gäller iller på den tiden var rent ut sagt otäck och han skickades runt överallt för prover men dom kunde inte göra något så han fick somna in. Idag hade en relativt enkelt operation hjälpt..:(

Jag ångrar inte att vi köpte honom. Han visade mig vilket underbart djur illrar är! Dessutom räddade vi honom från den där hemska buren i affären. visst vi var inte så insatta om illrar, men han led nog ingen större nöd hos oss..tror han hade ett gott liv :)

Vad underbar hen verkade vara! Det är precis sånna här berättelser jag efterlyser

ojoj ..har redan skrivit lite om det i andra trådar men jag kan ju göra det igen ;)

Min första iller Jajja skaffade jag när jag läste Modedesign i Milano 2002/2003. Eftesom jag alltid haft djur i mitt liv så fick jag efter att ha varit djurlös i drygt ett halvår allvarlig abstinens. Så jag bestämde mig en dag för att åka och köpa mig ett djur…hade inte ens bestämt vilket djur! Så jag å dåvarande pojkvännen åkte till en stor plantskola/djuraffär…Jag kollade på kaniner, hamster, råttor, ekorrar.. men inget kändes rätt… sen sg jag ett terrarium med 3 illrar i…då stannade mitt hjärta! Men jag insåg att de var för dyra och att det inte var så smart. men då kom killen i butiken fram och frågade om jag ville hålla…han lade jajja i min famn och när hon gäspade insåg jag att jag var kär och jag var tvungen att ha med henne hem. efter att ha lovat killen i butiken att direkt åka och köpa en bur, och efter att ha köpt med oss typ hamster mat å lite annat fick vi med oss jajja i en luten pappareskartong. sen åkte vi och köpte en kaninbur!!!

Som sagt, jag visste inte vad det var för djur jag hade köpt. Hade ingen aning om hur hon skulle skötas, men vaccinerad blev hon i alla fall.. och efter ett tag så insåg jag att hon inte alls passade att vara i bur, så hon fick springa lös hemma, men det där med iller säkring visste jag ingenting om. Så hon sprang runt överallt….

Efter en dryg månad hittade jag en butik med bara iller saker, ägaren var dessutom uppfödare, så när jag kom in med jajja fick jag mig en utskällning av guds nåde…hon var pytte liten och det dåliga fodret jag gav henne höll på att bli hennes död….så det blev snabbt utbytt och tjejen började snabbt bli bättre i päls och hull, dessutom mycket piggare. Eftersom jag inte visste så mycketo m illrar och vad som var normalt å inte så va jajja med mig överallt..sov jämt i min sort bh, vr med mig på restaurang, på stan och även i skolan…sov i min säng om nätterna och har aldrig bitits….Hon var helt enkelt underbar, men så långt ifrån en iller os man kan komma…Men hon var ju också en marshall iller, och de är ju ramavlad för att vara så lugna och perfekta som möjligt …hrm!!

I alla fall, jag gjorde många misstag med jajja, pga min brist på kunskap…hon åt både chocklad och godis, drack saft och även klorin en gång….jag var en rätt okunnig matte. Men  allt eftersom så började jag hänga mer och mer i iller butiken och fick lära mig hur mycket som helst. Det fanns även en veterinär som enbart jobbade med illrar, så det fanns mycket info att ta till sig. Sedan kom dagen då jag flyttade hem till sverige. Bodde en månad hos min far i väntan på min lägenhet, å där var det inte heller iller säkrat…jajaj han både försvinna ner i avloppet samt smita ut genom balkong dörren och ge sig på upptäckts färd..men det var lyckliga slut på båda eskapaderna. Sen flytade vi in i min lägenhet. och den 5 februari 2004 hände det värsta jag varit med om. Tittar ut på balkongen och ser jajja på fel sida plexiglaset, springer ut, försöker nå henne samtidigt som on försöker pressa sig under glaset för att komma till mig, jag ser hur hon halkar, ser hur hon faller 5 våningar ner rätt i asfalten….åkte till blåstjärnan, hon hade knäckt ryggradem, blivit förlamad men var fortfarande vid medvetande…jag bad henne om och om igen att inte dö…och hon tittad på mig med sina svarta ögon som för att trösta mig och säga "det e ok mamma!"…innan hon somnade in fick jag en sista puss utav henne……Den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer skaffa djur….. men det gick ju inte så bra ;)…däremot betsämde jag mig för att aldrig ha ett djur jag inte planerar att lära mig allt om. Jag har lärt av mina misstag, och har fått betala ett högt pris för min okunskap, och det är inget jag tillåter mig själv att göra igen. Sp jag hoppas bara att jag kan ge mina älsklingar ett bättre liv än vad underbara Jajja fick, som bara blev ett år…

Det är så lärorikt att läsa om sånt här! Jag vill också lära mig allt jag kan tills jag skaffar min första iller. Men jag är övertygad om att även om man har läst på tills ögonen blöder kan man göra misstag.

jättebra skrivet hanna & sara.

klart att man gör misstag! men så länge man lär sig utav dem, och vågar fråga om sånt man inte vet så är det ju ingen större fara. Tänk vilken hjälp sånna här forum hade varit för mig då!

Meeeeeer berättelser vill vi ha!

Min första iller hette Selma :)

En bekant till mig ville inte ha kvar henne så jag sade att hon kunde flytta in till mig och min lilla familj som då bestod av en katt och en fågel :)

Hon var rätt gammal redan då, närmare sex år. Vet inte riktigt vad hennes teckning kallades, hon var ljus, som en pastell, på kroppen men mörk på ryggen och benen. Lite svårt att förklara.

Har inget kort jag kan lägga upp på henne heller :(

Min katt Moses undrade först vad det var för något jag hem med :) En liten bitig sak som luktade underligt :) Men de blev goda vänner efter ett par dagar och sov ihop :) Oftas sov Selma i täcket med Moses på sig :) Begrep aldrig hur hon kunde andas men det gick tydligen :)

Selam var jättesnäll och bet mig aldrig eller någon annan som kom hem :)

Min syster sov överi min lägenhet en gång och blev väckt av Selm som kröp upp och ville ha sällskap :) Men Selma lade sig ara bredvid henne och dov, trots att de inte hade träffats mer än på dagen innan :)

När Selma kom hem visste jag inte alls hur det var att ha iller. Jag visste ingenting om mat eller annat, mer än att hon gick på låda. Det var hon jätteduktig på. När toadörren var stängd öppnade hon den alltid. Gick aldrig bredvid lådan :)

Däremot var hon duktig på att gömma strumpor :)

Tyvärr fick hon endast Whiskas hos mig då det var vad hon åt i sitt förra hem. Hon och Moses delade matskål vad det gällde torrfoder och vatten. Dessutom visste jag inget om vaccination eller att man behövde klippa klorna eller göra rent öronen.

Hon hann bo hos mig i nästan ett år innan hon tillslut fick tag på Ericsson, min vita nymnfparakit.

Moses och Ericsson var jättebra vänner men av naturliga skäl lät jag aldrig Selma hälsa på honom. Dock en dag satte han sig på golvet framför Selma och då var det kört. Hon satt i hans nacke fortare än kvickt. Jag lyckades få henne att släppa greppet men skadan var redan skedd och jag var tvungen att avliva både Ericsson och Selma.

Ericsson pga hans skador och Selma pga hennes hälsa. Hon klarade inte av chocken eller vad man skall säga, upphetsningen, och fick andnöd.

Hon var ändå rätt gammal och jag fick veta att hon antagligen inte skulle leva länge till.

Dock var det mycket tråkigt.

Efter det gick det ett par år innan jag hämtade Sol.

Även innan hon kom hem hade jag en fågel, en grå nymnfparakit som hette Grå.

En dag när jag kom hem såg ett spår av fjädrar som ledde in till sovrummet och där vart det en hel hög.

Under byrån låg Grå helt plockad och saknade ögon. Dessutom hade hon öppnat honom och plockat ut hjärtat. 

Nu har jag fyra st och det kommer bli en till. Idag har jag mer kunskap och det är jag glad för :) Skulle adrig ge mina Whiskas idag.

Min och min sambos första iller är Elvis. Han kom till oss i april förra året från en tjej här i Gävle som inte kunde ha honom kvar pga att han var elak mot hennes hund. Då var vi båda 21 år.

Det första han gjorde när han kom var att bita Johan (sambon) i halsen så han börjar blöda. Jaha tänkte man då, vad har vi gett oss in på?!?!?! Han var heller inte bra på att använda lådan eller van att ha sele på. Men skam den som ger sig. Vi gosade, lekte och visade hela tiden vår kärlek till honom och bitandet blev bättre. Idag är han helt bitfri mot mig och Johan och främmande folk kan lätt klappa honom utan problem så länge han inte kommer i närheten av deras ansikten för då naffsar han ofta och gärna till.

Alla våra funderingar kring att skaffa ett husdjur började när jag pluggade på högskolan och johan bara jobbade kvällar och helger. Jag kände mig ensam och ville ha sälskap av något, men vad?! Jag är uppvuxen med katter och jag tycker verkligen om dom men jag trodde inte att en katt skulle ge mig så mycket sälskap då dom är väldigt självständiga. En hund skulle vi inte ha tid till att uppfostra och motionera rätt så det kändes inte heller som ett alternativ. I samma veva som allt detta såg vi filmen "och så kom Polly", hon hade ju en söt liten sak som tydligen kallades iller. En sån ville jag ha  Och efter några månader så blev det så….

Idag är Elvis 2 år och 8 månader. Vi vet inte hans exakta födelsedatum, bara att det är i april. Men från och med när han kom till oss firar han sin födelsedag 17 april, samma dag som min bästa vän fyller år =)

Så här i efterhand önskar jag att vi hade läst på mer om iller innan Elvis kom men å andra sidan så har vi otroligt mycket råd och hjälp på vägen av andra kunniga illerägare, råd och hjälp som vi aldrig kunnat läst oss till.

Det som är speciellt med Elvis är ju att han faktiskt är vår allra första iller, en sån iller är alltid speciell oavsett vad. Sen har han ju sina vita strån (ett som är mycket längre än övriga pälsen) på halsen och en vit tass (under). Hans svans är för kort och det troligaste är att hans mamma bet/råkade bita av den när han var liten. Det ser verkligen gulligt ut när han burrar upp svansen för då blir det bara en liten, liten stump =)

Foto: Madde

Min första iller är Dexter!

Hade velat ha iller i 9 år, efter att min brors kompis skaffat en bitiller som fångade mitt hjärta, och när jag fyllt 19 och flyttat hemifrån gick min önskan äntligen i uppfyllelse! Hade bara bott hemifrån i ca 1 månad tills dexter kom hem till mig!

Jag hade redan bestämt mig för en hane och jag var inte alls speciellt intresserad av att skaffa illervalp då jag ville ha en "färdig" och fullvuxen iller från början så det letades omplacering! Detta var i november 2003 och jag hade jättesvårt att få tag i en omplacering(?). Sen så hittade jag en annons på internet om illervalpar, så jag tänkte ändå ge det ett försök… och ringde till Lars och Dee´s uppfödning. Dom hade 2 höstvalpar kvar.. 2 pastell honor.. Klart jag blev sugen men ville ändå inte bestämma mig direkt då jag hade tänkt mig en omplaceringshane från början. Dee blev jätteglad! Hon förklarade för mig att dom hade fått tillbaka en utav sina valpar sedan i våras och att den illern fått flytta runt en massa, att han var döv och att hon tappat hoppet om att hitta ett nytt hem åt honom så jag kunde få honom gratis!

Jag kände direkt att ja! den illern vill jag ha! Men vad tusan är det för monster då ingen verkar vilja ha honom kvar!?

Tänkte iaf åka och kolla på honom och om han verkligen var ett litet monster så kunde jag ju alltid titta på honvalparna.. det var ju inte direkt smidigt att åka för att endast titta då bilresan tog från ca 10.30 till 18.30 på kvällen…

När jag väl kom fram så hade dom tagit in dexter i huset (dom har sina illrar i stora burar på gården). Jag öppnade dörren, såg dexter och VISSTE att det där var min iller och jag var verkligen kär! Mamma, som så snällt fick agera chaufför, kan fortfarande nämna hur "borta" jag var när vi hämtade dexter för jag var helt förälskad!

Dexter är väldigt speciell. han är som en ål i famnen om han inte vill bli hållen samtidigt som han lätt kan somna när man bär på honom. Han är äldst av mina illrar men han är ändå "barnsligast" då det är fullt med bus i den lille kroppen! Dexter var en suverän förstagångsiller! han har aldrig bitit mig hårt, han har alltid varit bra på lådan och han gillar att mysa samtidigt som han är en superb promenadiller!

kan inte säga att jag önskar att jag gjort något annorlunda innan jag fick hem dexter. Hade hälsat på 4 illerägare och deras illrar plus att jag haft 9 år på mig att läs aom dom små krypen.. Min dåvarande pojkvän nästan bad mig Att skaffa iller då han var så extremt trött på att höra mig snacka iller dygnet runt! =) Tji, fick han då det blev ännu värre när jag väl fick hem min Dexter!

en bild också förstås!

Jätteskoj att läsa om era pälskorvar  Men jag vill som alltid ha meeeeer!

Min första iller köpte jag (18 år då) och min sambo som valp på en djurmarknad för 10 ½ år sedan i småland. Visste nada om iller men köpte dagen efter boken Iller hemma och där stod det litegrann.

Gizmo var varken hanterad, vaccinerad eller liknande och kostade 150:-!!!! Jag ångrar inte heller att jag skaffade iller, men jag ångrar att det blev ett impulsköp och från en sådan uppfödare.

Tillsammans med oss och Gizmo följde det med 2 hästar hem, en av dem var ett rent barmhärtighetsköp och det slutade med att hon fick avlivas pga magproblem efter den svält hon hade fått utstå. Dessutom var hon dräktig och tappade fölet efter några månader.

Min första söta lilla iller är min albino hona Lilitha. HOn bet och ville inte bajsa på lådan. Bara ligga och sova i den, och hon jagade folk osm människor. Varje gång då hon lå goch sov så vågade jag plocka upp henne och kela lite med henne. Sen då hon vaknade så ville hon leka direkt. Hon var fruktansvärd tyckte jag. Men jag tänkte inte ge upp med henne. Om jag nu hade skaffat mig ett djur där jag visste att det är mycket energi i så då skulle jag också ta vara på den.

När jag köpte henne så var hon och hennes 8 syskon ute i en lekhage vid hennes uppfödares trädgård. Alla var albino och jag tyckte domalla såg exakt likadana ut så jag visste inte vad jag skulle ha. Så¨uppföddaren plockar upp två stycken honor och säger att jag kunde ta någon av dom. Lilithas syster bet mig och jag släppte henne direkt och sa att denna tar jag. Lilitha var först lite förvånad vad jag höll på med så jag sprang nästan tillbaka till transportburen för att inte bli biten igen. Hon fick ett litet nabb på dig under den lilla springfärden. Men då jag äntligen kom hem med mitt lilla djur som jag var så stolt och glad över, så ligger hon och sover! Efter ha haft henne i tre timmar så lgger hon och sover. Så till slut så börjar jag undra om jag kanske har råkt köpt ett dött djur. Då jag sätter i gång och petar på henne så rycker hon till och börjar undersöka. Hon satte sig och bajsade i ett hörn och jag var överlycklig att jag hade nu börjat ta vara på mitt lilla djur genom att plocka bajs.

Redan under samma vecka då vi började lära känna varandra så tog jag henne till farbror doktorn för att vac och chipmärka henne. Kan förstå att hon kände sig lite ensam just då. Men jag var helt okej att söka tröst oss. Sen har det bara rullat på för oss två. Hon är mamams lilla envisa tjej och jag är väl den stora stygga matte som inte låter henne få klättra på borden. Men jag tror nästan att hon tycker om mig, för i går kväll då jagt satt på golvet så klättrade hon upp mitt knä för att sen sova där. =)

Det hela började våren 2004. Min son Fredrik hade bestämt sig för att han ville ha en iller. Han hörde talas om två illerbröder födda 2003. Bröderna hade köpts som valpar av någon som så småningom hamnade i fängelse. Illrarna hamnade då på ett "mini-zoo". De bodde i en lada. Fredrik hade ev. tänkt att ta båda men tyvärr lovades den ena bort till någon annan.

När min son skulle byta lägenhet några månader senare fick Stitch, som han döpt honom till, bo en period hos mig. Under tiden Stitch bodde hos mig hann jag också bli illerfrälst;-) Sommaren 2004 åkte min son på en längre resa så Stitch fick återigen bo hos mig. Under den tiden började vi fundera på att skaffa en iller till som sällskap åt Stitch .

Hösten 2004 började jag leta efter ytterligare en iller. Vi ville ha en hona i ungefär samma ålder som Stitch så vi sökte en omplaceringsiller.

I september 2004 fick vi tips om Mim (född 2003).

Jag har fått två olika versioner om hennes bakgrund;

1) De första ägarna hade inte tid med henne och hon bets. Familjen bestod av en kille som bodde hemma hos sina föräldrar och hans tjej. Mim hade flyttat in i en liten byrå där hon sov i hans rum. Hon bet ordentligt eftersom hon inte blivit tillrättavisad och trodde att det var så man gjorde. De sa aldrig till henne när hon bet utan dom backade, så hon styrde hela familjen med järnhand.

2) Hon fick i princip vara utan mänsklig kontakt inlåst i ett rum. Paret som hade henne kom i kontakt med en medlem i en illerförening som försökte hjälpa dem - men som det var så lyssnade de inte på henne utan gjorde allt i princip som man inte ska göra. I alla fall så övertalade hon dem till slut att hon skulle ha det bättre annanstans och då annonserade de ut henne.

- - - 

En illerägare, som har systern till henne, såg annonsen åkte ner och hämtade henne, men blev ordentligt biten redan första dagen och tyckte att hon inte skulle klara av henne och ringde till en annan medlem i illerföreningen . Nästa dag blev hon hämtad och bodde sedan ca ett år hos en illägare där hon också fick en kull valpar. Han ägnade först månaden åt att vänja henne vid ljud och saker, ta upp henne och gå runt och låta henna titta på saker. Han kunde dock inte ha henne kvar eftersom hon inte gick ihop med hans andra illrar.

Så en dag i september 2004 kom Mim till mig. Första intrycket av henne var att hon var kvick, livlig och ganska osäker. Hon tyckte inte om att bli klappad eller upplyft. Efter några dagar av "maktkamp/inskolning" syntes det helt klart att Stitch och Mim skulle kunna leva tillsammans. När Mim mopsar upp sig mot Stitch så i princip lägger han sig på henne (dvs han tar det rätt coolt). Tydligen var hans bror (pappan till Mims valpar) likadan mot Mim. Att Mim och Stitch kom överens var det som avgjorde att vi tog hand om just Mim. Förmodligen hade det blivit svårt att hitta ett annat hem åt henne
Vi tog det lugnt med Mim och gav henne tid att inse att hon kunde lita på oss.
Mim är idag inte nervös - hon är ingen kelgris men accepterar oftast (om hon inte är för uppbusad) att man lyfter upp eller klappar henne. Om man ska göra saker som innebär att man måste ta i henne, som att t ex ta på henne selen får man "muta" henne med några droppar vetegroddsolja.

Hon bits fortfarande i vissa situationer och hon tycker inte om nya människor eller andra illrar.

Hon har smitit ur selen två gånger och båda gångerna har jag blivit rejält biten när jag tagit tag i henne.  Eftersom hon inte kommer överens med andra illrar kan man inte ta med henne på besök till andra illerägare, illerträffar, m.m.

Fredrik och jag haft "delad vårdnad" om Mim och Stitch, dvs de har bott ett par månader i taget hos en av oss. Men när Fredrik flyttade till Göteborg för några månader sedan flyttade Stitch med dit.

Så här i efterhand funderar jag på om vi skulle varit "hårdare" mot Mim oavsett om det hade krävt plåster i mängder eller att vi hade använt handskar. Berodde hennes bitighet på att hon var osäker eller ouppfostrad?

Det är väldigt intressant att höra om era första erfarenheter. Mycket beror ju på illrarnas personligheter hur det går med ens första. Jag är livrädd för att få ett litet bitmonster som vägrar ligga i knät och gosa!  Bitningen kan man ju förhoppningsvis träna bort helt, men mysigheten då? Om de inte tycker om att bli kelade med, vad kan man göra?

Mer första-iller-historier efterlyses!

liksom man kan träna bort bitigheten, tror jag stenhårt på att det går att "träna" illern till att bli mer eller mindre kelig

det hela handlar om hur mycket tid man lägger ner på illern, håller den i famnen och vänjer den vid att bli handskad med anser jag

sedan finns det alltid djur som inte är så värst intresserade av att gosa, som är mer självständiga än andra, det måste man acceptera, men det finns inget som säger att även de djuren inte kommer tycka om att mysa en stund :)

det tror jag de flesta gör när de väl lärt sig att det inte är så farligt :)

#17 Ja, jag hoppas det. Jag vill ha en stooor mysig gos-iller! Men man får göra det bästa av situationen och jag är övertygad om att jag kommer älska min päls oavsett gosfaktor eller bitningar. Jag får mysa sönder det lilla kräket helt enkelt!

#18, det kommer nog inte bli några problem :)

man pussar på dem hela tiden :)

inte konstigt att sambon blir lite svartsjuk ibland :)

Min första Iller heter Smeagol och är 2 år gammal. Han är min första och min enda iller jag haft hittils! Jag var ca 17år när jag och min pojkvän skaffade smeagol. Min pojkväns brorsa hade haft en iller och det var mest min pojkvän som var intresserad av att skaffa en iller. (fast nu är det väll jag som har mer intresse än han). Jag har ju alltid haft djur. Jga har haft en hamster, kanin, hönor, tupp, hund, katt m.m Eftersom jag älskar djur så tyckte jag att det var väll en bra idé. Jag började läsa om iller, lånade böcker sökte på internätt. Och sedan började sökandet efter en iller. Pga okunskap så köpte vi en iller via en djuraffär (något jag ångrar nu) Men gjort är gjort och jaf fick ju en underbar iller. =)

Vi hade funderat på en iller kanske i 1 år eller så men pga att min kille ännu bodde hemma och ja med så ville inte våra föräldrar att vi skulle skaffa en så då passade det perfekt när min pojkvän fick lägenhet.

De fel man har gjort är väll många, dels att jag köpte honom via en djuraffär, att jag inte avskärmade honom på en mindre yta så att han kanske hade blivit mera lådsäker. Att han inte fick socailsera sig tillräckligt mycket,. ja har en teori om att han kanske hade varit mer snäll emot andra människor men de är ju inte säkert.

De jag är glad över är att jag läste på så pass mycket att jag hittade illerforum som man fick hjälp ifrån. Och att jag visste från början att en iller måste ha bra mat. Ja helt enkelt att man kan mycket så man vet om de blir sjuka osv.

ja..du vad som är speciellt med honom?? Det var en bra fråga. Jag har ju bara träffat en iller till forrutom smeagol. Men han kommer ju alltid att vara speciell för mig.

Det jobbigaste när vi hämtade honom var att han bet min pojkvän. det var de första han gjorde så jag var livrädd för smeagol de första dagarna,. Jag gick med skor och hanskar på mig..haha Hemskt men sammtidigt komiskt. Jag och min  pojkvän brukar tänka tillbaka på det och skratta som galningar.

Han är världens gosigaste iller men han ärändå väldigt egen. Han har sina egna ider om saker och ting.

Jag älskar min iller och ångrara verkligen inte att jag skaffade en trots alla dumma människor som är emot honom. Jag längtar tills den dagen de kommer en till liten iller bebis hem hit=)

Måste bara berätta att jag pratade med min mamma igår och då sa jag att jag funderade på att skaffa en till iller. Hon blev helt galen!! haahh=) ja villket stöd man får av sina närstående=)

#17 hehe men så finns det omöjliga fall som min Tjabo ;) (som iofs kan gosa lite på illerträffar! jäkla iller) men som fullkomligt avskyr att man tar i honom. han blir nästan hysterisk om jag försöker ha honom lite i knät. det är så synd, han e ju så himla mjuk o goooo :)

en riktig liten självständig sak alltså? :)

roligt att han vill kela på just träffar, nästan som om han vill visa upp sig från sin bättre sida :)

haha jo han är grymt självständig. men jag älskar hans personlighet. han är så himla kaxig!

Jo jag vet inte varför han e så gosig på träffar, i söndags adopterade han bort sig till en tjej hehe, låg i knät i typ 2 timmar o myste, men jag tror att det var mest för att slippa vara på den kalla marken (och för att visa att matte bara ljuuuuger) ;) knäppa iller heh

#15 själv anser jag att Mim inte kunde ha hamnat i bättre hem än hos dig! Jag har träffat Mim och vet att hon är en väldigt speciell dam. Jag tror att ni gjort det bästa för Mim i det läge hon är. Att försöka "bryta ner" och ta makten över ett djur som Mim är nog inte rätt väg att gå. man får nog "ge" sig och inse att hon inte är en perfekt iller, precis som ni har gjort. Tror att en iller som Mim inte kan släppa sin stolthet helt och samtidigt vara en lycklig iller så då får man kompromissa och jag tycker att ni gjort ett fantastiskt jobb på den punkten! En sak till, det typ roligaste jag hört någonsin var när ni berättade, på Idas illerträff, hur mim alltid vart tvärsur när det hade dammsugits hemma hos er… Att det räckte med några tag med handdammsugaren för att ni skulle hamna på Mims "bita-lista" och få känna på tänderna på en uppretad flicka nästa gång ni kom i närheten av henne! En speciell dam må jag säga!

Jag skaffade min första iller för snart 10 år sen, jag var då 16 år gammal. Att jag fick för mig Att skaffa iller var för jag träffade Joakim Rigner då jag praktiserade i en djuraffär. Efter det var jag övertygad om att en iller var ett husdjur som skulle passa mig bra. Mamma blev dock inte lika förtjust som jag i tanken men hon var inte en sån mamma som bara sa nej utan att kolla upp saken närmare först så hon sa att hon skulle tänka på saken så fick vi se. Hon fick kontakt med någon som nån på hennes jobb kände som hade iller. Tyvärr visade det sig att det handlade om icke- hanteringsbara jaktillrar. ena illern hade tydligen bitit av tån på hennes son och mamma blev duktigt avskräckt och nej blev svaret. Hm tänkte jag då får jag väl göra ett motdrag så jag tog med henne hem till Joakim så hon fick träffa hans illrar och sen var det klart! Inte kan väl såna söta vara så farliga minns jag hon sa när vi gick därifrån. Joakim hade en illerhane som han skulle omplacera som var så himla go Harly tror jag han hette men vi bestämde oss för att vänta lite så vi kunde hinna vänja oss vid tanken lite och läsa på och fixa till lite grann. Ok tänkte jag nu ska jag vart fall få en iller så varför utman ödet.

 Är glad att vi väntade för ett tag senare tog Joakim valpar efter Geisha, hans ena hona och på det sättet kunde jag vara med ända från början och välja ut min egen valp. Minns första gången jag såg Zednic han var så himla söt! Ett par veckor senare åkte vi och hämtade honom och jag var så lycklig! Han gick inte ihop med våra kattor som var 8 år gamla och inte ville öppna upp sitt hem för någon nykomling allra minst en iller så Zednic fick ett eget rum. Efter något år tyckte jag synd om zednic man lärde sig mer och jag fick för mig att han var ensam och olycklig trots att han spöat varenda iller han träffat på de träffar vi åkt på, därför bestämde jag mig för att öppna semesterhem för illrar. Någon kom med tre och Zednic släpade runt med dom allihopa i nackskinnet medans ägarna stod och tittade förbryllat på och jag försökte övertala Zednic att sluta, Behöver jag säga att det inte blev någon framgång med mitt nya illersemesterhem pga ogästvänlighet.. Trots detta tänkte jag att ifall han bara får en egen kompis så kanske det går bättre och så kom Zeb. Han stannade några veckor blev tjock som en gris och duktigt sönderbiten men tyvärr inte långvarig som sagt. Ush vad jag hade dåligt samvete att han var ensam i sitt rum men jag tänkte ändå att jag var ju ofta där inne och hade honom alltid med mig när jag var ute nånstanns och på kvällen brukade jag ta in honom i vardagsrummet och han låg där i mitt knä hela kvällen medan jag tittade på tv.

 Sen kom dagen då vi skulle flytta från huset till lägenhet och jag skulle börja plugga igen. Kände att jag inte längre kunde ge Zednic vad varje djur förtjänar, jag skulle ha fullt upp och han skulle få vara ensam alldeles för mycket i ett mindre rum än vad han tidigare bott. Jag visste att det inte var ett alternativ att skaffa en kompis så jag pratade med Joakim om att omplacera honom. Joakim hittade ganska snabbt en ny familj som längtade efter en iller. Redan innan vi hade hunnit flytta till den nya lägenheten hade den här nya familjen dykt upp och jag fick panik, jag ville vara självisk och tro att allt skulle lösa sig..jag ville inte bli av med min lilla vän. Därför valde jag att ta med honom när vi flyttade men mitt samvete gjorde sig ganska snabbt påminnt och jag tog brevet som jag fått av den nya familjen och äntligen läste igenom det. Tårarna rullade när jag läste, det var en 9 årig liten tjej som skulle bli hans nya ägare. Hela familjen hade skickat med varsett litet brev. och så bestämde jag mig. Finns inget som den smärtan man känner när man inser att man inte själv längre är den som kan ge sitt djur det bästa livet. Den lilla tjejen höll tät kontakt och skrev ofta hur han hade det vilket jag uppskattade oerhört mycket.

Tyvärr blev jag av med adressen ett par år senare när jag och bengt flyttade ihop och sen har åren gått och jag undrar ofta men har inte försökt leta upp adressen på internet eftersom jag nu är rädd att han inte finns mer och jag orkar inte höra att det är så, men nån gång ska jag ta modet till mig.. Jag hade väldig tur som fick en så underbart snäll och vacker iller, han var långhårig och viltfärgad och stor. Han bet aldrig så det gick hål en enda gång. Hade oxå fantastisk tur som fick joakim som uppfödare, han ställde upp både före och under tiden och till och med efter tiden jag hade Zednic. Var bara att ringa så kom han direkt. Såna skulle fler uppfödare vara inom alla djurartskategorier.

#25: Jocke är en klippa han. Han är nog min absoluta favorit i hela illervärlden. Faktiskt. Finns ingen jag ser upp så mycket till som honom. Också honom jag ringer till när allt är skit och jag måste få råd. ;-)

Min första iller:
Ja jag gjorde nog allt fel tror jag med honom. Eller kanske inte. Men jag läste inte på och han var ett impulsköp. Jag såg illrar på en zooaffär för 18 år sedan, bad dem ta hem en kille åt mig som inte suttit i affär i flera veckor då jag inte ville ha zoodjur. Fick telefonsamtal från zoobutiken att han skulle komma med tåg från Malmö och att vi kunde hämta honom vid lunch tid.
Sagt och gjort, tog öedgt från jobbet och åkte och hämtade pälsen.
Han började med att skunka ner hela bilen. Satt i en liten trälåda med spån i utan mat och vatten, så hade hans resa varit ifrån Malmö till Kramfors. Vilken start. Fy f*n.
Men som sagt, väl hemkommen så vart det bde mat och vatten. Hade köpt Eukanuba kattmat till honom och det var vad han levde på hela sitt liv. Friskies fick han som godis. Så det fungerade.
Första dagen bet han sig fast i kinden på dåvarande sambo. Och blodet rann. Efter det var han min helt och hållet.

Min kunskap om illrar var inte så stor vid den här tiden så något sele inköptes inte. Han följde med ut utan sele och utan koppel. Och ja, det gick bra. Han gick glatt med när hunden och katten och jag gick på långpromenader i skogen. eller så åkte han i min jackärm. Eller om hunden var med och han blev för trött åkte han på hunden. Såg rätt sött ut med en iller som låg ihopkurad på den breda hundens rygg. Tur kanske att man inte hade en vinthund eller något med smal rygg;-)

Snoddas som jag döpte min kille till kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Och jag kan räkna upp hur mycket som helst av roliga saker som hände med honom.

# 26 Men så berätta nån rolig sak om honom då Åsa! Snälla…

#27: Kan jag väl :-)

Snoddas var ruskigt lyhörd när det gällde om folk var rädda för honom. De flesta illrar är det, men han utnyttjade detta till max verkligen. Min styvbror var extremt rädd för honom och min styvfar lite sådär rädd för honom.
En dag åkte jag och min mamma iväg och handlade. När vi kom hem efter att ha varit vorta i typ 6 timmar tyckte vi att det såg lite konstigt ut. Nere vid älven där våran granne lagt upp en jättehög med ved stod då min bror Johan och min styvfar Göran. De liksom for fram emot högen med ved och "dansade" sedan snabbt bakot igen. Mamma och jag satt i bilen länge och funderade på vad sjutton dom höll på med. Till slut tog nyfikenheten överhand och vi traskade ur bilen och ner till älven.

Där får vi snabbt förklaringen då vi ser ett litet brunt huvud komma framfarande ut ur vedhögen.
Snoddas hade alltså rymt ut direkt efter att vi åkt. Livrädda för att aldrig bli förlåten av mig för att de slarvat bort min älskade iller så försökte de då stå över sin rädsla och fånga honom. Han visste dock precis vad han skulle göra. Han höll sig i sin vedhög tills de kom närmare vedhögen. Då kastade han sig ut med öppen mun och väste allt vad han kunde. Detta resulterade i den bakot dans som vi sett från bilen. ;-)

Jaja, det hela var över snabbt. jag ropade på Snoddas och han kom glatt fram poppandes till mig och kröp upp för benet och pussade mig glatt. Lite som för att säga:
-Skojigt att du är hemma matte, du skulle bara veta vad roligt jag haft med dessa två medans du var borta. Men nu skulle jag vilja lägga mig i din famn och sova en stund framflr tvn. ;-)

Haha, det är det jag tycker så mycket om med de små krypen! Påhittiga och busiga till tusen och underbart oförutsägbara. Jag hoppas att jag kommer få en massa härliga skratt när jag får hem min första päls!

#29: Får du säkert. Det är ju faktiskt så att det är inte tråkigt att ha iller. Först ska man uppfostra dem vilket tar sin tid, sedan ska man fortsätta och lära dem att det ska fortsätta vara så. ;-)

#26 Kan bara hålla med, det är han verkligen. Minns i början, det var så himla mycket som var så nytt med iller jäntemot andra djur jag haft och att då veta att man hade det stödet var guld värt.

Min første ilder var faktisk to. Jeg har aldri hatt bare en ilder. Vel, første gang jeg så ilder var i zoo i New Orleans i 1994, og siden i en dyrebutikk senere samme år, også i New Orleans(bodde der ett år). Etter det var jeg frelst, men mine foreldre ville ikke ha flere dyr i huset(vi hadde hund da), så jeg måtte uansett vente til jeg flyttet hjemmefra. Men jeg leste alt jeg kom over av bøker og på internett.

I august 2002 skulle min daværende kjæreste og jeg flytte sammen i leilighet, og jeg hadde fått kontakt med ei som skulle omplassere to ildere. Jeg kom på besøk flere ganger før jeg tok dem med hjem siden vi ville flytte ferdig først.

Til slutt fikk jeg med meg Ilde og Merlin hjem, mor og sønn. Ilde, ei viltfarget sterilisert jente på 2 år, var en meget spesiell dame som allerede var beryktet i ildermiljøet. Hun bet meg et par ganger, men skjønte fort at jeg var sjefen. Sambo derimot ble bitt i leggen flere ganger om dagen i 3-4 måneder… Fordi han ikke sa klart ifra til henne, kunne hun bestemme som hun ville over ham. Det hjalp jo ikke at jeg snakket til henne! Til slutt ble han så lei at han tok henne skikkelig i nakkeskinnet og sa 'nei!' høyt til henne… Ilde ble helt forskrekket og kom løpende til meg. Jeg plukket henne ikke opp, og siden da var hun og sambo bestevenner. Hunder skulle hun spise og katter var hun sinna på. Hun kunne være skarp mot andre ildere, selv digre hanner på rundt 2 kg hadde dyp respekt for lille terror på 900g. Mens valper var hun alltid snill med.

Pastellen Merlin var så vidt ett år gammel og kastrert. Gutten var lettskermt og nervøs, og gjemte seg så snart det var en fremmed lyd. Men han ble snart vant til oss og ble tryggere for hver dag som gikk. Han bet aldri, med unntak for en gang. Jeg skulle gi ham godis og han tok tak i fingeren min ved en feiltagelse. Han ville ikke slippe da han trodde jeg skulle ta fra ham godiset. Men plutselig innså han hva han hadde gjort, og løp og gjemte seg under soffan. Det er eneste gangen han har bitt noen til blods, og jeg kunne jo ikke bli sint på ham, for det var jo ikke hans feil. Siden da har han vært meget forsiktig når han tar imot godis. Dessuten er han 100% trygg med unger og alle andre. Han synes hunder er megaskummelt, mens katter jeg kjempegøy.

Ilde måtte avlives i januar 2005. Hun var mye syk de siste par årene jeg hadde henne, og ble operert for binyrekreft sommeren 2004. Hun ble noe bedre etter det, men mens jeg var i Danmark på skole, fikk jeg telefon fra barnevakten om at hun var syk. Først var hun inne til observasjon hos dyrlegen et døgn siden hun hostet så mye, og de fant ut at hun hadde lungebetennelse. Hun fikk med medisiner og ble bedre. Plutselig mistet hun pelsen og ble kjempetynn med en stor mage. Sammen med barnevakten fant vi ut at det beste var å la henne slippe, og time til avliving ble avtalt til tirsdagen etter. Dagen etter, en torsdag, fikk jeg en desperat telefon fra barnevakten at jeg måtte komme hjem så fort som mulig, Ilde ville ikke komme til å klare seg over helgen! Jeg dro hjem fredag, og lørdag ble hun avlivet. Lille jenta mi hadde gått ned 250g på under en uke, blitt helt naken utenom på poter og hode, hadde hatt diarre i flere dager, spiste nesten ikke, og var direkte fæl. Hjertet mitt knuste da jeg så henne. Og den lørdagen var den tyngste dagen i mitt liv. Lille go'jenta mi ble 4 år og 9 mnd gammel. Gråter når jeg tenker på henne… Hun har virkelig en helt spesiell plass i hjertet mitt.

Heldigvis er Merlin heldigere. Han er nå en gammel gutt på 5 år og 8 mnd, og virker frisk om man ikke tenker på at han er kronisk dårlig i magen. De første symptomene fikk han som 2-åring. Han er operert to ganger uten å finne noe, så nå får han slippe fler operasjoner, og bare leve livet til han ikke klarer mer. Han har sannsynligvis lymfekreft, men ikke en bekreftet diagnose. Han er super med valper og han har vært lekeonkel for både Speedy og Arinya, og diverse andre valper. Han liker ikke å sitte på fanget og kose, men vil heller sove sammen med andre ildere. Han er en stille og snill gutt som aldri gjør så mye ut av seg.

Bildet er av Ilde og Merlin i mars 2003

#32 Weasel! Jag fick en tår i ögat när jag läste om lilla Ilde! Så fruktansvärt för er alla. Vet ni vad det var som hände när hon blev så dålig? Skönt att Merlin och dina andra pälsar är med dig nu iaf.

Det är också en sak jag funderar på inför ett eventuellt illerköp. Hur kommer jag hantera att de blir dåliga och kanske till coh med går bort av sin sjukdom? Kanske redan i ganska unga år. Det är det som är den verkliga baksidan med att ha illrar, det verkar finnas ganska mycket sjukdomar i den svenska illerstammen. Därför tänker jag ta reda på så mycke som möjligt om de illerföräldrar som jag ska ha en valp av.

Pnutt

Ja, min första iller hette Dino, han var upphittad nere vid en landsvägskant vid Lund någonstans. Han satt i en liten bur, vad jag vet utan mat och vatten. Detta var 00 som detta hände, jag hade haft råttor fram till i maj detta år, men jag hade blivit allergisk mot ströet och vissa delar av deras mat. Så jag sökte ett nytt litet husdjur.
Var in på internet och kom in på en hemsida som jag idag tyvärr har glömt namnet på, här fanns det en länk till STIF:s hemsida. Tryckte på länken och hittade där illrar som sökte nya hem. Gick in där och kollade, och där hittade jag en iller som skulle vara ca 3 år (visade sig hos veterinären senare att han var minst 6-7 år). Jag ringde upp hon som han bodde hos för tillfället, men då Dino inte kom överens med hennes illrar, så skulle han omplaceras. Jag frågade om jag kunde få komma och se om han ville äga mig, så en blåsig och regnig lördag körde vi ner till Landskrona. Vi möttes i dörren av hennes illrar, så hon tog och satte in dom och hämtad ut Dino som satt i en bur i köket. Dino klättrade upp för mitt ben och in i mitt hjärta, här bor han än, även om han själv dog i maj 01 pga att han fick cancer i ändtarmen. Han blev operead en gång för det i januari 01, men han fick tillbaka den i i början av maj. Så den 10/5-01 fick han somna in på mitt bröst, med mina tårar trillandes ner i hans päls. Hade dock hunnit få hem en kompis till Dino, Aslan som han kallades kom hem till oss vid ca 6½-7 veckors ålder. Och Dino blev själv som en valp igen med mycket bus och hyss, men när jag åkte iväg med Dino i maj månad, och inte hade honom med hem. Så slutade Aslan att både äta och dricka, fick tvångs mata honom i ca 10 dagar innan han själv började äta igen. Men då jag ville ha 2 illrar, så letade jag efter en ny valp. Fann Laban till morsdag, och Aslan blev glad igen. Och jag har aldrig skrattat så mycket som åt dom två.

Min första iller var en lite tös på ca 6 månader som var hemma hos mig lite som akuthem. Vega hette hon, troligtvis försöksiller från nåt sjukhus som fritagits. Hon var ett riktigt yrväder. Bet hela tiden och kom upp i sängen på natten och jag vaknade med henne hängandes i ögonlocket =) Så till slut fick jag sova med huvudet i påslakanet …fast hon hittade alltid en väg in.

Den enda erfarenhet jag hade av illrar då var Robins Woodoo, detta var innan jag träffade robin för ca 1,5 år sen. Oerfaren men envis var jag, fyade henne när hon bet och kelade med henne så mkt som jag bara kunde. Hade henne bara i 2 veckor och hon hann lugna ner sig rätt mkt på den tiden.

Fick tyvärr inte ha pälsdjur i den lägenhet jag bodde i då så jag kunde tyvärr inte behålla henne fast jag ville. Där föddes väl egentligen min kärlek till illrar.

Var hon är nu vet jag tyvärr inte men hoppas att hon har det bra nu.

#36 Vad mörk och fin hon var!

 Puttar den här lite

Min första är min nuvarande  Lucifer, min underbara pastellkille. Från Alla Tiders Illrar, Kristianstad (Marie Tiedemann). Född 4/8 -06 :) väldigt väldigt fin. har pluggat i ungefär ett år, suttit på bibloteket i timmar, lånat hem böcker, suttit uppe nätterna långa för att sitta inne på internet och leta fakta (det var så jag hittade iller.ifokus). Skulle egentligen ha en mörk från malmö, men det blev lite ändringar.. iaf är jag jättenöjd med min päls :) <3

Min första iller är Melwin. Han är född den 20/5-06 och han är väldens gosigaste, illaluktande, tjockis =) Han kommer från Mörrum i Blekinge och jag hittade honom i en annons på blocket :D
Jag hade velat ha en iller i över 3 år, men vi köpte katt och råttor istället och jag fick inte ha en iller för mina föräldrar. Men sen kom dagen när jag inte hade haft råttor på över ett år, jag och min lillasyster hade bestämt att vi skulle köpa varsin råtta, men de hade inga i djuraffären. Då kom mitt måstehaeniller-beteende tillbaka. Jag letade överallt, och sen bara var anonnsen där. Samma dag (eller det kan ha varit dagen efter) åkte jag ner och hämtade min gulleplutt. han är hur snäll som helst, och han var rumsren-ett tag :P Hoppas han blir det igen nu när han är kastrerad.

#33 Vi fant aldri ut hvorfor hun ble så akutt syk. Fordi hun ble avlivet på en lørdag, måtte hun bli fryst ned før hun kunne bli levert på Veterinærhøyskolen, og dermed stor sjanse for at viktige 'bevis' kunne blitt ødelagt, så jeg valgte å ikke obdusere henne. Men jeg har mistanke om at det var spredning av binyrekreften til lungene hennes, og at når det først gikk nedover, så gikk det fort. Grunnen til at det tok lang tid fra hun begynte å bli syk til hun ble operert, var at hun hadde så mange forkjellige symptiomer, men veldig få på at det var problemer med binyrene. Hun hadde ikke noen klassiske symptomer som symmetrisk håravfall og slikt, og kan derfor ha gått lenge med det før det ble oppdaget. Ilde er sårt savnet og jeg tenker på henne nesten hver eneste dag. Mens jeg er glad for at Merlin fremdeles virker frisk og ser ut til å kunne leve lenge ennå.