jag anser att uppfödaren bär ansvaret för hur illern påbörjar sitt liv. Om illern inte lär sig var gränserna går så tidigt som möjligt så kommer det att märkas sen. Om uppfödaren inte hanterar valparna från det att mamman låter en göra det, så får man ohanterade valpar som inte är vana med mänsklig kontakt. valpar leker redan som små väldigt hårdhänta lekar med kullsyskonen, och om uppfödaren inte finns där för att lära illern skillnad på människo och iller lek så kommer illern att präglas av detta beteende…tänk dig då att illern får hållas i kanske 6-7 veckor och leka hej vilt utan mänsklig kontakt..hur blir det då när de kommer till sitt nya hem? självklart kommer de att fortsätta leka iller lek, och bete sig som den gjort från början. Illern är inte bitig för att jävlas utan bitig för att den inte lärt sig att det är fel, och ofta hjälper inte bestraffning för illern förstår fortfarande inte vad som menas med att göra fel….lång historia kort: ja, självklart påverkar uppfödaren till viss del hur bitiga valparna är…men sedan måste ju självklart köparen fortsätta uppfostran…men valpar som tillåts blio hela 8-10 veckor utan regelbunden hantering blir ofta vassa.

Som jag ser det så kan uppfödaren vara med och lägga en grund för illern. Men vissa illrar kräver mer än andra och man kan inte begära att en iller ska vara helt bitfri när den kommer från uppfödaren. Så det är svårt att säga om man kan lasta uppfödaren eller inte. Har uppfödaren verkligen försökt så kan man ju inte lasta denne. Men om de har struntat helt i uppfostran så är det ju en annan femma.

Men säg att flera eller alla valpar i samma kull är "lite mer bitiga än andra illrar".. Borde man inte kunna börja fundera på om uppfödaren kunde gjort något annorlunda då?

Ah, självklart har du rätt sarae. Det tycker jag också! Jag menade efter att uppfödaren gjort allt det som du säger och illern ändå är bitig hos sin köpare. Kan man då anklaga uppfödaren?

bnoffan Precis..

Soffi Det är ju nog också min tanke ändå…. Jag har ingen aning om hur mycket generna spelar in.

Någon som vet?

tja parar man 2 vassa illrar eller illrar med vilt i sig så får man i regel en bitigare iller….

Nu kommer jag nog sticka ut hakan lite men det får gå :)

Min personliga åsikt är att inte alla är lämpade att ha iller, liksom inte alla är lämpade att ha hund eller katt eller häst eller ödla för den delen.

Därmed inte sagt att Tina INTE är lämpad, snarare hennes mor jag då syftar på.

Dethär är en otroligt tråkig situation som uppstår av okonsekvens, vilket vi alla vet inte går väl ihop med illrar.

Enligt mig är det uppfödaren som lägger grunden för illerns senare beteende, liksom föräldrar gör det med sina egna barn.

Det man skall komma ihåg är att valpens personlighet inte är bestämd förrän den är lite äldre, jag skulle säga att den har visat sig helt eller delvis först vid 5-6 mån ålder.

Däför är köparen/nya ägarens uppfostran lika viktig för formandet som uppfödarens.

Tror inte att man kan lägga över ansvaret helt på en uppfödare, om det inte gäller helt extrema fall. Inte heller kan man lägga över hela ansvaret på ev köpare, förutom i extrema fall.

Kontentan blir alltså att ansvaret är delat :)

Jag vet, jag är rörig :)

illeripilleri Är det så genomskinligt varifrån jag fått mina funderingar

Men men, du gjorde dig helt förstådd hos mig iallafall.

Jag tror att gener kan ha stor betydelse faktiskt.

Min Nala fick hos sin förra ägare en kull. Dessa illrar blev de flesta ganska skarpa. De är inga man sätter sig på hur som helst. De bestämmer gärna över andra illrar. En av dessa illrar har i sin tur fått valpkullar. Jag vet att åtminstone några i dessa kullar har blivit små bitisar.

Min Turbo (Nala´s son) älskar att smaka på strumpor, han skiter högaktningsfullt om det är en fot kvar i den. Han blir som paralyserad och varken ser eller hör annat precis innan han smakar. Han vet att det är fel och får en jäkla fart iväg och lämnar nästan ett spår i parketten när han far iväg.
Jag vet även att valpar till Turbo´s syskon har en förkärlek till just strumpor.

Det måste finnas en genetisk grej också med i det hela.

#8, tror de flesta förstår varifrån funderingen kommer ifrån :)

men det är en viktig fråga som behöver luftas då det säkert är många tvister som hamnar i sådana här gråzoner :)

Självklart måste genetik också spela in precis så som folk ovan säger. Annars hade inte seriösa uppfödare varit så noga med vilken/vilka illrar som kan användas till avel.

#9 Tror som dig att det är genetik iblandat. Jag har själv tagit 3 kullar på samma hona men använt olika hanar, det var stor skillnad på dom.
Se bara på jaktillrar, jag vet ett flertal som man kan jämföra med och där uppfödarna inte rört valparna överhuvudtaget men där dom är hur snälla som helst från början…. och vissa som är vassa.

Om den här tråden är riktad mot en person (vilket det nästan verkar som) så tycker jag att det är väldigt dålig stil…

Ofta kan det vara att mamman är bitig, om det sedan är för att valpen har bit-gener eller om det är för att mamman lär valpen bita vet jag inte.

Våran gimli hade iofs världens elakaste mamma och har fortfarande inte bitit vaken mig eller min sambo en enda gång. Inte ens provbitit som valpar brukar göra, rätt knäppt.

vi har illrar från 2 uppfödare. Xander var våran första iller och kom då från en förstagången uppfödare.Det vill säga att vi förväntade oss att han skulle vara lite bitig och sånt. Men han har varit hanterad från det att de har kunnat ta i honom för mamman och mycket av det tror jag speglar in sig på illern i framtiden. Men inte att han bitit oss hårt på något vis över huvud taget.

Benjamin kommer oxå från en förstagången uppfödare. Han har knappt blivit ompysslad och var väldigt bitig när han kom hem till oss 1 månad senare. Vilket blev som en chock nästan. Raka motsatsen till Xander. Sen var han väldigt hispig av sig, vet ej varför. Men man kunde inte tappa något på golvet utan att han nästan fick spel och sprang och gömde sig. (Sitter fortfarande i idag, tyvärr)

Så av det hela så kan jag bara säga att jag tror det beror på uppfödaren och generna.

För sen har vi 2 till från Xanders föräldrar som är mysiga och inte alls på det vis som benjamin var.

Idag är däremot benjamin en kelgris, även om han kan ha en liten fettich för hakor. =) hihi

Hoppas ni förstår mig, sitter på jobbet så det kan bli felstavat. =)

bnoffan Jag vet inte vem du syftar på i så fall men om du tänker på min och illeripilleris diskussion så kan jag säga att den absolut inte är nåt mot Tina. Jag tror hon gjort sitt absolut bästa med Milton (och huruvida hon är lämplig som illerägare har jag absolut ingen aning om!).

Det jag funderade på var varför en del la skulden på uppfödaren att han var bitig. Jag menar inte heller att de har fel utan jag bara funderar i allmänhet vad uppfödaren kan lastas för, vad ägaren kan göra och hur mycket som beror på illerns psyke och gener.

Dessutom så har den här diskussionen varit många gånger med många olika illrar och många olika uppfödare. Alltså inte riktat mot någon speciell!! 

håller med Linlin…tror inte denna diskussionen i grund och botten är riktad mot någon särskild, men sen är det upp till var och en vad de väljer att förknippa den med.

tycker att detta är en väldigt viktig diskussion, som kanske kan få många att tänka efter innan de tar en kull…även om allt absolut inte kan skyllas på uppfödaren så har den hur som helst en viktig roll i att lägga grunden för illerns framtida beteende.

Nej trodde inte det var mot Tina utan mot en uppfödare men bra att det inte var det

Bra att det iaf kommer upp. För som nybkliven illerägare kan det nog vara lätt att skylla allting på uppfödaren. Jag tror att det ofta hänger ihop med gener också. Vissa valpar blir helt enkelt bitiga och det kan ju ta sin lilla tid att träna bort det.

Men visst kan det handla om hur uppfödaren har uppfostrat valpen också. Har de ryggat undan när valpen har bitit istället för att vara konsekvent och orädd så är det ju klat att valparna lär sig att de kan sätta människor på plats.

jag upplever inte heller tråden som riktad mot någon speciell, utan snarare mot fenomenet i allmänhet.

jag ber om uräkt till tina om hon anser att jag gick över gränsena när jag omtalade henne i mitt första inlägg, men jag referade enbart till ett nyligen luftat problem som faktiskt angår oss alla i viss mån, säljare som köpare

vare sig jag, eller linlin för den delen tror jag, avser att anklaga någon utan enbart lyfta fram en diskussion som kan vara till gagn för oss alla vad det gäller rätten att återlämna en ev valp vid bitning

att få möjligheten som säljare att skriva detta i sina kontrakt, om de inte radan har det är ovärderlig

dessutom ställer det ytterligare krav på ev köpare, både på engagemang som kunskap

jag tror fullt och fast att Tina i detta fallet har gjort allt hon kunnat, och det skall hon ha en eloge för :)

#18 Tänkte inte ens att det var uppfödaren du syftade på Jag skapade tråden just med tanke på att det är lite orättvist att alltid/ofta lägga skulden på uppfödaren.

#20 Haha äsch nu tycker jag att vi struntar i det där helt! Jag missuppfattade det och läste in saker som inte ens står!

Ny ägnar vi oss åt ämnet istället!

Okej. Så här tror jag:

2 vassa illrar ger i regel bitigare/vassare avkommor. Alla illrar kräver en bra start för att fungera bra i blivande familjer, men för dessa vassare valpar krävs det extra engagemang! Om uppfödaren då inte säger ifrån ordentligt och inte hanterar valparna så mycket det bara går kommer blivande illerägare få ett problem. Om flera valpar från en och samma kull har stora problem med den sociala biten (det tar många månader att få den att förstå att den inte ska bitas eller att den tex är överdivet rädd och inte söker någon kontakt) så kan man misstänka att det rör sig om dåliga gener som ej lämpar sig i avel för att få fram TAMILLRAR. Självklart har uppfödaren i en sådan situation större ansvar gällande uppfostran än en "vanlig" uppfödare. Att kombinera dessa vassa valpar med ett "lamt" agerande från uppfödaren resulterar antagligen i stora problemillrar.

Det finns ju även uppfödare där illrarna är bitiga beroende på att uppfödaren ej skött biten med socialisering och bitträning. Om en iller får leva så en längre tid kommer det bli svårt att få bort dess ovanor och få den att förstå att det finns ett RÄTT och ett FEL. Tar man dessa valpar från dom är små så kommer man få kämpa mer med att få sin iller bittränad men det är ofta ett beteende som ändå går att arbeta bort relativt lätt då illern i grund bara inte insett hur människor fungerar och hur man ska bete sig mot dom.

Sedan så finns det uppfödare som har turen att få underbara och lättuppfostrade valpar. Även om det finns brist i engagemanget för valparna hos uppfödaren kan dessa bli underbara och snälla (på gränsen till korkade) illrar. Detta fenomen ser man runt om i världen på dessa stora illerfabriker/farmer. Illrarna är så sönderavlade att dom inte längre har förnuft att säga ifrån själva.

Bara för att klargöra: Jag har inte beskrivit någon uppfödare i mina uttalanden här över. Det är bara som så att det är så här jag tror det är!

Jag anser så här:

Om man parar två vassa illrar med varandra så ökar risken med 100% att valparna blir vassa.
Om man tar en vass och en ovass iller så ökar risken för vassa valpar med 50%.
Som uppfödare har man ansvar att välja ut trevliga föräldrar för att på så sätt få trevliga valpar.

Då det gäller uppfostran.
Så anser jag att grunden ska göras av uppfödaren. Man ska som uppfödare verkligen utsätta sig och trigga sig till att bli biten av valparna för att få möjlighet att korrigera dem.
Man ska också se till att hålla på med alla valpar individuellt och inte enbart i grupp. Då man kan få det mer specifikt med varje valp då.
Detta ska göras varje dag, flera gånger per dag.
Sedan hör det till att man gosar individuellt med varje valp också. Visst detta tar tid, men det får man räkna med innan man parar sin valp. Att ha en kull valpar innebär mycket jobb.

Sedan kan inte allt som händer en valp belastas på uppfödaren. Om valpköparen inte klarar av sin valp trotts stort jobb från uppfödaren så är detta inte uppfödarens fel. Men där får ändå uppfödaren ta sitt ansvar som sålt en valp till just den köparen. Och så får man hjälpa till med att ta emot sin valp och göra om sitt jobb så man kan lämna iväg en trevlig iller till nästa köpare.

Detta är mina åsikter. Och jag vill inte hänga ut någon med dessa bara berätta hur jag ser det. Man har alltid ett ansvar för sin valp, oavsett om valpen uppnått 12 års ålder och lämnat valpstadiet.

Mvh Åsa

#9: Ett inlägg personligt till dig. Där tror jag det beror på hanteringen med valpisarna från uppfödaren. De hade inte den tid de behövde för valparna tyvärr.
Mvh Åsa

#23 bra skrivet! …så om jag tröttnar på stitch, kan du ta tillbaka honom då? hihihi

Som sagt… uppfödarens ansvar slutar inte när valparna flyttat och pengarna ligger i fickan (det lilla som blir kvar)….utan en BRA uppfödare skall finnas tillgänglig under hela illerns livstid anser jag. Som ny iller ägare är man oftast väldigt ovan med situationen och det poppar ständigt upp nya frågor angående sitt nya husdjur. Då är det otroligt skönt att ha en uppfödare som ställer upp. En iller som inte får stanna kvar i sitt hem skall inte behöva hamna på blocket..det ska inga andra djur heller behöva göra…det är inte en bil eller tv vi pratar om. Uppfödaren skall ta sitt ansvar och ta tillbaka valpen eller hjälpa till med omlaceringen utav den…och ramförallt..kontrakt kontrakt kontrakt

Nu har jag inte läst alla inlägg, men sett mitt namn där uppe!

Antar att det finns en del funderingar kring mig och Milton? :P

Milton är vass, det är han. Jag vet att hans mamma är bitig och nyligen fått reda på att en bror till pappan också är bitig (lite osäkra källor).

Vad jag hört så har i alla fall 3 av Miltons syskon blivit omplacerade, och det tycker jag tyder på att det inte bara är Milton som är bitig, utan hela kullen. Vet inte hur mycket som kommer från uppfödaren eller hur mycket kommer från kullens mamma.

Jag tror dock att de flesta illrar kan bli mer eller mindre bitfria med rätt ägare, dock har det varit disskusioner om Milton någonsin kommer bli det. Jag har bara haft honom i 3 månader och han har blivit bättre (mot mig), lite bättre mot andra men han biter mig mer sällan än andra i alla fall. Jag har jobbat hårt med honom, likaså min syster. Han hade kanske blivit bättre snabbare med en illervan person, vet inte riktigt.

Jag tycker INTE man ska skylla på uppfödaren om man får en iller som är bitig som man inte kan få att sluta med det. Visst tycker jag att det är dåligt av en uppfödare att para bitiga illrar med varandra, men sånt får man ju fråga sig fram om innan man köper illervalpen. Om uppfödaren inte är ärlig är det klart en annan sak.

Så jag tycker att det är upp till ägaren att uppfostra illervalpen och om man inte klarar det kan det ju dels bero på generna hos valpen att den e bitig, eller på en ovan uppfostrare tyvär. Så det gäller att fråga om temperamentet på föräldrarna och kolla valparnas miljö tycker jag, innan man köper.

Det finns säkert undantag med sämre uppfödare åxå, men det tycker inte jag att man ska utgå ifrån då man får problem.

#25: Nema problemas, han är sååå välkommen så. Det står väl i kontraktet också :-)

Kram

En viktig detalj tycker jag är att uppfödaren förklarar klart och tydligt hur illervalparna är i psyket. är det en seriös uppfödare så ska denne även kunna ta på sig en kull med bitiga/sjuka valpar. Uppfödaren ska då förklara situationen för köparen så att denne person är införstodd med att denna iller kräver extra omvårdnad och större engagemang än en vanlig valp. Många uppfödare verkar tro att dom skulle klassas som oseriösa för att dom berättar minsta lilla knyst om någon sjukdom i släkten eller att man gjort en misslyckad parning som gett  tex bitiga valpar… Men jag anser att det är oseriöst att inget säga och jag ser det som mycket seriöst att erkänna att något inte riktigt blivit som planerat! att skaffa livslånga hem åt valparna betyder även att man lägger alla kort på bordet… och det gäller även när valparn flyttat hemifrån. Allt som kommer upp gällande sjukdomar etc i en valpkull har alla valpköpare som har drabbade illrar rätt att få veta! inte konstigt att det blir så mycket skitsnack i illervärlden då ingen vill berätta något som händer ens egen iller….

#29: Exakt hör ocks till uppfödarens ansvar. Vi hade till exempel en hona och en hane som vi jobbade stenhårt med men som inte blev bättre. Detta förklarades tydligt för valpköparna. Dock så fick de underbara hem ändå. Och de blev bitfria de med. Dessutom trodde valpköparna jag ljugit för dem då de betedde sig helt ennorlunda i nya hemmet. de kanske bara var allergiska mot mig;-)
Men jag håller med, allt måste fram, annars kan man inte hitta de rätta köparna heller. Och då riskerar man att få dem tillbaka för att köparna inte är medvetna om vad de får hem.

#26 jag vet att uppfödaren till Milton har en "skarp" hona, själv skulle jag mer kalla det en trogen följeslagare som är 100%bitfri mot sin ägare (och snäll mot övriga familjen) men hon kan säga ifrån när andra håller på med henne, mesta humörsmässigt skull jag vilja påstå. :-) Inget aggretsivt i henne, utan hon är mer trogen sin ägare.
Jag anser att både uppfostran och generna har sin roll i hur valpen är, en slarvig uppfostran kan en illervalp lätt få om köparen ifrån uppfödaren inte fortsätter den påbörjade uppfostran, uppfödaren ska säga till köparen hur man fyar sina valpar så man som köpare vet vilket sätt som är det effektivast och själv kan använda det. Det brukar underlätta…hur osäker man själv är som hanterar ilern påverkar också…

Själv har jag tagit på mej bitiga ilrar som varit ca 1år och saknat grunuppfostran helt, det tar tid, oftast handlar det bara om att de är osäkra i sig själva och behöver tid för att landa och acceptera den nya miljön innan man kan börja fostra dem…
Har även tagit mej an en 3årig extremt bitig hona enligt ägaren, hos mej var hon from som en ängel, helt underbar. När jag sedan omplacerade henne vidare blev hon ett monster igen. varför stäler jag mej ännu frågan? var det min hantering och våran kemi som passade hennes sätt så bra? vad gjorde att hon var som den bästa nybörjar iller hos mej 
och en jävul hos de andra? 

Så jag vill nog påstå att det är tre faktorer som driver på hur vidare en iller bits eller ej, det är generna, uppfostran och hur kemin stämmer med dess ägare. ingen tvekan…

puttelliputt åt lilla mdde som tappat ögonen =P